Vi kommer alltid att älska dig Virre.

Älskade, älskade ponny. Är det någon som förtjänar ett eget inlägg så är det du. Nu rusar du runt på de grönaste ängar. Jag hoppas och tror att du har en morot i mungipan också. Älskade, älskade ponny. Hur kunde det bli så här? 

Jag trodde att du skulle bli en bra bit över 30 år. Nu fick allt ett fruktansvärt hastigt avslut, tre månader innan din 21-års dag. Aldrig har jag träffat en så frisk, stark och smidig häst. Du var vig som en katt och pigg som en 4-åring. 

Vi hade så extremt otur med din skada. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan varje dag i två veckor. Röntgen visade en spricka, men inte utan hopp om att kunna läka ihop. Just den dagen då allt gick åt skogen så var jag riktigt hoppfull på morgonen. Tyckte att du rörde dig bättre i boxen och kände att det faktiskt fanns hopp om att sprickan kunde läka ihop. 

Men när jag kom tillbaka några timmar senare märkte jag att någonting var fel. Väldigt fel. Någonting hade hänt i boxen och jag förstod direkt att sprickan gått isär. Kanske var det så att du hade känt dig bättre och försökte busa lite med Ojiji i boxen bredvid? Det såg ut som det. Du skakade av smärta och visade med nosen hela tiden att du hade fruktansvärt ont. Allting snurrrade i mitt huvud och skakande ringde jag Gunnar som kom till oss på 30 min, men de 30 minuterna var plågsamt långa. Jag matade dig med morötter och godis och förklarade för dig vad som skulle hända. Jag grät så jag knappt kunde andas. Gunnar kom och konstaterade att det värsta hänt med sprickan i benet. Du fick då somna in i boxen. Jag och Ojiji var med dig. Älskade, älskade ponny. Vad fruktansvärt ont det gör inuti mig.

Det känns så orättvist. Du fick bara två och ett halvt år här med oss. Jag försöker tänka att det ändå är ganska lång tid. Vi hade så otroligt mycket roligt kvar att göra tillsammans. 

Men jag måste försöka tänka på allt vi faktiskt gjorde. Det jag inte behöver fundera på, det är om din tid här hos oss var bra. Jag vågar påstå att det definitivt var den bästa tiden i ditt liv. Du fick vara fri. Du behövde inte harva runt runt och du blev inte tvingad till att göra någonting du inte kände för. Från Holland, till Strömstad, till Sundsvalls ridklubb och sedan hit till Brödlösa. När du fick gå lös här på gården så strålade det om dig, och jag kunde alltid lita till 100 procent på dig. Jag undrar om jag någonsin kommer att få träffa en så positiv och levnadsglad häst igen. 

Nu gnäggar ingen längre när jag närmar mig fodertunnorna i stallet. Du gnäggade till och med när vi tränade tillsammans. Jag saknar ditt prat så 
mycket!

Jag måste tänka att allting är erfarenheter. Allting leder till 
någonting annat. Var nöjd med det du har. Jag har ofta haft dåligt samvete över att jag inte hinner med hästarna så mycket som jag vill. Dagarna innan Virre försvann så kom det så mycket tankar till mig om att jag skulle sluta ha dåligt samvete över hästarna. Om hästarna mår bra och har glädje 
av varandra när jag inte är där, så är det det viktigaste. Var 


glad över det du hinner. Inget mer dåligt samvete. Det där dåliga samvetet har gnagt i mig nästan varje dag, men nu när det är borta känns det fridfullt på något sätt. Tack Virre!

Det är ofantligt tomt utan dig Virre. Du hade en enorm förmåga att få andra hästar att känna sig trygga och glada med dig. Jag vet att du var en toppenbra kompis till hästarna på ridskolan. 

Du fick alltid vara lös när vi tränade från marken, och du älskade varje sekund av vår träning med positiv förstärkning. Du var helt fantastisk att träna med och veckorna innan skadan så kändes det verkligen som vi kommit en bra bit tillsammans. Jag ville så gärna att fler 
skulle få se hur fantastisk du var.  Men jag måste tänka att det räcker att jag vet. Jag vet vad som fanns inom dig Virre. Och jag är så tacksam för att jag fick uppleva det. 

Ojiji fick kvällen, natten och morgonen inne i stallet med Virre liggandes i boxen bredvid. Ojiji var helt lugn hela tiden och förstod. 

Det finns en underbar människa som jag har lärt känna, hon heter Sara och har världens bästa ponnylekis i Oxsta. Sara 
har lånat ut sin fantastiska häst Sindri till oss. Sindri (och Sara)! är vår räddande ängel. När han kom så släppte mycket av smärtan. Det finns inga ord som kan förklara hur 
tacksamma vi är. När jag gick ner till hagen på kvällen och Ojiji och Sindri busade med varandra så insåg jag på riktigt hur hästar kan hjälpa varandra. Och oss människor. Sindri är som en helande kraft från urskogarna. 

Det finns fler änglar som har ställt upp den här helgen. Marie, underbar som vanligt, som lånade ut transporten, familjen som hjälpte till att få ut Virre ur stallet och tog hand om barnen, för att närma några. 

Jag har fått så många insikter denna helg, på flera olika plan. Om hästarna och deras tid här, både i verkliga livet och livet efter död. Jag har blivit än mer ödmjuk inför hästarna och deras kraft. 

Någonting som berörde mig djupt är det som hände precis vid Sindris ankomst. Jag stod och höll i Ojiji utanför stallet och hagen, han åt hö och var relativt lugn. Vi hade promenerat, tittat på grannens hästar och han hade gnäggat en del men hade ändå behållit lugnet. Minuterna innan transporten rullade in på gården såg Ojiji någonting längst ned i hagen. Han spände hela sin kropp, stirrade ner i hagen och blev som förbytt. Han gnäggade hjärtskärande högt och blev helt utom sig. 

Jag förstod ingenting just då. Precis då anlände ekipaget och jag gick ned till hagen med Ojiji som var fortsatt väldigt 

orolig. Sindri kom in i hagen, vi släppte loss båda hästarna och stod och gapade när Ojiji rusade i full galopp längst ned i hagen. Han galopperade så fruktansvärt fort att jag var helt säker på att han skulle springa rakt igenom stängslet längst där nere. Det hade börjat skymma rejält så det var svårt att se var han tog vägen. Jag hann bli riktigt orolig, och tankarna snurrade i huvudet. Sindri skrittade förvånad ner i hagen. Ojiji stod kvar, som förstenad längst ner i hagen. 

När Sindri kom dit ner så stod de en lång bit ifrån varandra och bara tittade. Sakta närmade de sig varandra och hälsade. De blev vänner på en gång. En liten stund senare åt de hö ur samma hög. Vad var det som hände där nere? Jag är helt övertygad om att Virre var där och att han gjorde en ”överlämning” där nere vid bäcken. Efter det har hästarna varit ovanligt mycket längst nere i hagen. Exakt på det stället där Ojiji stod som förstenad. I går kväll när jag skulle ta in hästarna i stallet så tittade Ojiji flera gånger dit ner och han tittade även bakom sig när vi var på väg mot stallet. ”Virre kommer” sa jag till honom, utan att jag tänkte på vad jag sa. 

I morse när jag skulle släppa ut höstarna så var det helt tyst 
i stallet. Jag är van att Virre gnäggar flera gånger och det kändes verkligen tomt. Kände mig ledsen när jag in och åt frukost. Senare gick jag ner till hästarna för att ta ut dem på en tur. Då gnäggade båda två till mig när de såg mig,  precis som det alltid var när Virre var här. Då kände jag en sådan kärlek från hästarna! De läker mitt trasiga hjärta steg för steg.  

I går sa Alve till mig: ”Mammas Virre sover. Mamma ledsen. Ingen fara”.

Det sammanfattar allting. 

Virre kommer att begravas här på gården. På en solig plats bredvid ladan i gamla hagen. 

Sov gott Virre. Jag är så fruktansvärt ledsen. Det känns som om jag aldrig kommer kunna sluta gråta. På sikt klarar vi av det men smärta är så oerhört tung nu. Tack för att vi fick ha dig här hos oss. Du kommer alltid att fattas här på gården. Vi älskar dig för alltid.