söndag 27 januari 2019

Vi kommer alltid att älska dig Virre.


Älskade, älskade ponny. Är det någon som förtjänar ett eget inlägg så är det du. Nu rusar du runt på de grönaste ängar. Jag hoppas och tror att du har en morot i mungipan också. Älskade, älskade ponny. Hur kunde det bli så här? 

Jag trodde att du skulle bli en bra bit över 30 år. Nu fick allt ett fruktansvärt hastigt avslut, tre månader innan din 21-års dag. Aldrig har jag träffat en så frisk, stark och smidig häst. Du var vig som en katt och pigg som en 4-åring. 

Vi hade så extremt otur med din skada. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan varje dag i två veckor. Röntgen visade en spricka, men inte utan hopp om att kunna läka ihop. Just den dagen då allt gick åt skogen så var jag riktigt hoppfull på morgonen. Tyckte att du rörde dig bättre i boxen och kände att det faktiskt fanns hopp om att sprickan kunde läka ihop. 

Men när jag kom tillbaka några timmar senare märkte jag att någonting var fel. Väldigt fel. Någonting hade hänt i boxen och jag förstod direkt att sprickan gått isär. Kanske var det så att du hade känt dig bättre och försökte busa lite med Ojiji i boxen bredvid? Det såg ut som det. Du skakade av smärta och visade med nosen hela tiden att du hade fruktansvärt ont. Allting snurrrade i mitt huvud och skakande ringde jag Gunnar som kom till oss på 30 min, men de 30 minuterna var plågsamt långa. Jag matade dig med morötter och godis och förklarade för dig vad som skulle hända. Jag grät så jag knappt kunde andas. Gunnar kom och konstaterade att det värsta hänt med sprickan i benet. Du fick då somna in i boxen. Jag och Ojiji var med dig. Älskade, älskade ponny. Vad fruktansvärt ont det gör inuti mig.


Det känns så orättvist. Du fick bara två och ett halvt år här med oss. Jag försöker tänka att det ändå är ganska lång tid. Vi hade så otroligt mycket roligt kvar att göra tillsammans. 

Men jag måste försöka tänka på allt vi faktiskt gjorde. Det jag inte behöver fundera på, det är om din tid här hos oss var bra. Jag vågar påstå att det definitivt var den bästa tiden i ditt liv. Du fick vara fri. Du behövde inte harva runt runt och du blev inte tvingad till att göra någonting du inte kände för. Från Holland, till Strömstad, till Sundsvalls ridklubb och sedan hit till Brödlösa. När du fick gå lös här på gården så strålade det om dig, och jag kunde alltid lita till 100 procent på dig. Jag undrar om jag någonsin kommer att få träffa en så positiv och levnadsglad häst igen. 

Nu gnäggar ingen längre när jag närmar mig fodertunnorna i stallet. Du gnäggade till och med när vi tränade tillsammans. Jag saknar ditt prat så 
mycket!




Jag måste tänka att allting är erfarenheter. Allting leder till 
någonting annat. Var nöjd med det du har. Jag har ofta haft dåligt samvete över att jag inte hinner med hästarna så mycket som jag vill. Dagarna innan Virre försvann så kom det så mycket tankar till mig om att jag skulle sluta ha dåligt samvete över hästarna. Om hästarna mår bra och har glädje 
av varandra när jag inte är där, så är det det viktigaste. Var 


glad över det du hinner. Inget mer dåligt samvete. Det där dåliga samvetet har gnagt i mig nästan varje dag, men nu när det är borta känns det fridfullt på något sätt. Tack Virre!

Det är ofantligt tomt utan dig Virre. Du hade en enorm förmåga att få andra hästar att känna sig trygga och glada med dig. Jag vet att du var en toppenbra kompis till hästarna på ridskolan. 

Du fick alltid vara lös när vi tränade från marken, och du älskade varje sekund av vår träning med positiv förstärkning. Du var helt fantastisk att träna med och veckorna innan skadan så kändes det verkligen som vi kommit en bra bit tillsammans. Jag ville så gärna att fler 
skulle få se hur fantastisk du var.  Men jag måste tänka att det räcker att jag vet. Jag vet vad som fanns inom dig Virre. Och jag är så tacksam för att jag fick uppleva det. 





Ojiji fick kvällen, natten och morgonen inne i stallet med Virre liggandes i boxen bredvid. Ojiji var helt lugn hela tiden och förstod. 

Det finns en underbar människa som jag har lärt känna, hon heter Sara och har världens bästa ponnylekis i Oxsta. Sara 
har lånat ut sin fantastiska häst Sindri till oss. Sindri (och Sara)! är vår räddande ängel. När han kom så släppte mycket av smärtan. Det finns inga ord som kan förklara hur 
tacksamma vi är. När jag gick ner till hagen på kvällen och Ojiji och Sindri busade med varandra så insåg jag på riktigt hur hästar kan hjälpa varandra. Och oss människor. Sindri är som en helande kraft från urskogarna. 






Det finns fler änglar som har ställt upp den här helgen. Marie, underbar som vanligt, som lånade ut transporten, familjen som hjälpte till att få ut Virre ur stallet och tog hand om barnen, för att närma några. 

Jag har fått så många insikter denna helg, på flera olika plan. Om hästarna och deras tid här, både i verkliga livet och livet efter död. Jag har blivit än mer ödmjuk inför hästarna och deras kraft. 

Någonting som berörde mig djupt är det som hände precis vid Sindris ankomst. Jag stod och höll i Ojiji utanför stallet och hagen, han åt hö och var relativt lugn. Vi hade promenerat, tittat på grannens hästar och han hade gnäggat en del men hade ändå behållit lugnet. Minuterna innan transporten rullade in på gården såg Ojiji någonting längst ned i hagen. Han spände hela sin kropp, stirrade ner i hagen och blev som förbytt. Han gnäggade hjärtskärande högt och blev helt utom sig. 

Jag förstod ingenting just då. Precis då anlände ekipaget och jag gick ned till hagen med Ojiji som var fortsatt väldigt 

orolig. Sindri kom in i hagen, vi släppte loss båda hästarna och stod och gapade när Ojiji rusade i full galopp längst ned i hagen. Han galopperade så fruktansvärt fort att jag var helt säker på att han skulle springa rakt igenom stängslet längst där nere. Det hade börjat skymma rejält så det var svårt att se var han tog vägen. Jag hann bli riktigt orolig, och tankarna snurrade i huvudet. Sindri skrittade förvånad ner i hagen. Ojiji stod kvar, som förstenad längst ner i hagen. 

När Sindri kom dit ner så stod de en lång bit ifrån varandra och bara tittade. Sakta närmade de sig varandra och hälsade. De blev vänner på en gång. En liten stund senare åt de hö ur samma hög. Vad var det som hände där nere? Jag är helt övertygad om att Virre var där och att han gjorde en ”överlämning” där nere vid bäcken. Efter det har hästarna varit ovanligt mycket längst nere i hagen. Exakt på det stället där Ojiji stod som förstenad. I går kväll när jag skulle ta in hästarna i stallet så tittade Ojiji flera gånger dit ner och han tittade även bakom sig när vi var på väg mot stallet. ”Virre kommer” sa jag till honom, utan att jag tänkte på vad jag sa. 


I morse när jag skulle släppa ut höstarna så var det helt tyst 
i stallet. Jag är van att Virre gnäggar flera gånger och det kändes verkligen tomt. Kände mig ledsen när jag in och åt frukost. Senare gick jag ner till hästarna för att ta ut dem på en tur. Då gnäggade båda två till mig när de såg mig,  precis som det alltid var när Virre var här. Då kände jag en sådan kärlek från hästarna! De läker mitt trasiga hjärta steg för steg.  






I går sa Alve till mig: ”Mammas Virre sover. Mamma ledsen. Ingen fara”.

Det sammanfattar allting. 

Virre kommer att begravas här på gården. På en solig plats bredvid ladan i gamla hagen. 

Sov gott Virre. Jag är så fruktansvärt ledsen. Det känns som om jag aldrig kommer kunna sluta gråta. På sikt klarar vi av det men smärta är så oerhört tung nu. Tack för att vi fick ha dig här hos oss. Du kommer alltid att fattas här på gården. Vi älskar dig för alltid. 





onsdag 5 april 2017

Det våras.



Det bästa som finns just nu. 



Vårsol på bron. Äntligen!
Dags för en flummig summering igen. Det går fort. Dagarna går fort. Livet går fort. Snart har jag levt i 33 år. Hur gick det till? Jag har med råge redan passerat hälften av denna föräldraledighet. Men jag har försökt att hinna med. Hinna med att vara i nuet. Jag visste att tiden som vanligt skulle rusa i väg, men jag är nöjd. Jag tycker att jag tagit vara på tiden hittills. Tagit vara på alla dessa vanliga dagar. Med trassligt hår, dammsugning, microvärmd lunch, blöjbyten, mockning, memoryspel och köttfärssås. Jag läste ett tänkvärt inlägg på Instagram härom dagen, som handlade om att vi en dag kommer längta tillbaka till just det här. Till alla dessa vanliga dagar, En fin och lite sorglig tanke.




Barnen växer så det knakar. Lille plutt är redan ett halvår och sitter själv. Kryper riktigt när som helst. Himla go och glad liten pojke vi fått. Stora tjejen blir fem år i höst. Hon har provat att rida på ridskola en gång och hon vill åka dit fler gånger. Nöjd mamma! Givetvis rider hon hemma också. Hon har haft en period när hon inte visat så mycket intresse för hästarna i hagen, men nu vill hon vara med dem i hagen, ge dem hö, morötter och pussar. Det är mammas tjej det!

Det är verkligen trevligt att få vara ledig tillsammans med sina barn. Och sina hästar! Det är lärorikt att vara hemma varje dag och få se hästarna i hagen. Se vilka rutiner de har och vilka rundor de går. Hur de äter och hur de reagerar på olika väder. Virre gnager mycket på grenar och bark. Ojiji skrapar och pillar mer. Blåbärsris och små grässtrån. Jag är så glad över att de har sin skog att vara i. Deras liv handlar så mycket om att leta mat och pilla och gnaga. Jag tänker på alla de hästar som går i en liten hage utan någonting att pilla med. Som står inne i en box från kl 16 till 08. Eller ännu fler timmar. Får mat fyra gånger per dygn. Hästar är konstruerade för att äta ca 16 h per dygn. De sover och vilar bara några få timmar per dygn. Vad ska de göra resten av tiden instängda i en liten hage eller box? Jag tycker att det känns så där att mina hästar står instängda i en box över natten. Det blir för många timmar utan mat. Precis som för väldigt många andra hästar. Var går gränsen för när ett djur far illa? Det är någonting som kretsat mycket i mina tankar. Hönät hit och dit. Ätställning. Slow feeding. Jag skulle vilja ha en liten robot som gick runt i hästarnas hage och portionerade ut deras hö i lagom dos, lagom ofta. Det vore något det :-)
Ponnyn som kastar sig ner på ridturerna och rullar sig. Överallt.
I söndags lade han sig på travbanan och rullade i sanden. :-D
Hästarna har hittills varit ganska lugna och lagom pigga med tanke på att det är vår på gång. Ojiji brukar vara lite mer "vårspänd", så det är skönt. Virre drog några ryck under en uteritt men han tvärnitar alltid i en grästuva och äter. Han ger mig så många skratt, underbara ponny! En dag skulle jag "lastträna" lite och bad hästarna (en och en) att gå in i en typ av träfålla som vi brukar ha på släpvagnen. Ojiji gick in så fint. Virre förstod inte riktigt vad jag menade eftersom han inte är van att bli skickad till olika saker. Men så fort han förstod gick han in. När jag bad honom att gå de två sista stegen för att komma in helt så var han på väg rakt igenom/över träfållan. Allting höll på att fara i backen och jag fick mig ett gott skratt. "Vadå? Skulle jag inte gå rakt igenom och riva ner alltihop?" Ha ha! Han är så självklar. Älskar det. Nu har vi tränat mer på att gå fram till olika saker och han tycker att det är så kul! Snart ska pojkarna få åka lite hästtransport och det blir nyttig träning för hariga matte.

Idag gick jag en promenad med hästarna ner till ridbanan. De tycker alltid att det är spännande att titta på alla hästtransporter och hästarna i hagen där. Givetvis skulle Virre rulla sig, och sedan ville Ojiji det med. Härligt att rulla sig i sand! Ojiji skulle nog inte ha kommit på den idén själv. Han har aldrig lagt sig ner och rullat på en ridbana vad jag kan minnas, Härligt hur de kan påverka varandra.

När det är vår på G så blir jag alltid extra häst- och ridtokig.  Även på hösten kan jag bli så här tokig. Jag vill bara vara ute i hagen och borsta, få bort vinterpälsen, mocka i hagen, promenera med hästarna, beta dem, rida, pyssla, kratsa hovar, pussa dem, ge dem extra mycket morötter och så vidare. I all oändlighet!

Vi har mest ridit ut under de senaste veckorna. Har mest haft lust till det. Många fina turer har vi fått tillsammans. Turen då båda pojkarna ville rulla sig i snön när vi kommit ner från berget, och jag släppte Ojiji lös en stund kommer jag alltid att minnas. Frihet!

Jag tycker att Ojiji har fallit ur ovanligt mycket denna säsong.
Måste fundera på vad han mer kan behöva utöver det han redan får. Jag
tror att jag ska beställa rena mineraler till honom och börja ge.
Skogsdelen av hagen håller sig helt torr jämt. Så skönt! Den öppna delen av hagen är
också riktigt fin. Pyttelite lera i något hörn men nästan helt torr och isfri redan. Super!

Ett ridpass på gården tog jag och Ojiji för några veckor sedan. Fokus låg på skrittpiruetter och att verkligen "hitta varandra" i skritt innan vi ens tog några steg trav. Oj, vad bra det kändes när vi väl satte igång i trav. Han hade perfekt bjudning! I mitt huvud fick jag sedan en bild av att kontakten var helt i uttaget. :-D Nu hoppas vi på fler sådana pass. I helgen hoppas jag att vi kan vara på ridbanan. Det är så illa att det har gått två och ett halvt år sedan vi var med på kurs. Till hösten SKA vi iväg på kurs. Då ska vi vara helt igång och inga skador ska ställa till det. Ingen bebis ska komma och ta all vår tid heller (vad jag vet haha).

Hittills i år har vi hunnit med en hel del här på gården. Vi har bl.a. renoverat Tuvans rum. Stackars T hade inget riktigt rum att vara i tidigare.

Sugen på att leka i detta rum? FÖRE.

Lite trevligare. EFTER. Nöjda. Tuvan är nöjd också. 

EFTER. Sängen hittade vi i höladan. Jag höll på att skrapa och måla ihjäl mig.
En riktigt gedigen säng. Skulle vilja veta vem som gjort den. 

Jag loppade en ful byrå billigt och gav den en omgång:

FÖRE

EFTER. 

Micke tog tag i ett projekt som jag blev extra glad för. Han hittade en bra person som kunde komma och lägga ner en trumma i bäcken, så att vi och hästarna numera har en övergång mellan beteshagarna. Hurra! Det blev så himla bra. "Grävkillen" tog bort några stenar och stubbar på gården också, Micke tog bort några träd och stubbar och rötter grävdes bort. Toppen att få sådant gjort!

Det är roligt att kasta pinnar i bäcken och se dem komma ut på andra sidan av trumman.
Nu när vi varit en del nere vid bäcken så har vi insett att vi måste få dit någon typ av bord och bänk.
Det är ju ett urmysigt picknickställe!
Det är verkligen en härlig tid nu. Allting är dock inte alltid frid och fröjd. Negativa händelser inträffar också men de gör oss bara starkare. På sikt i alla fall.


Livet ska levas, så klart.



Allt för denna gång. Trevlig vår på dig!

fredag 30 december 2016

Viktigt

Den här bloggen lever knappt längre, men då och då spritter det till i livsnerven tror jag... Kanske mamma vill läsa i alla fall, så här kommer att långt och osammanhängande inlägg. Lägg inte märke till allt som inte är korrekt...

Julkorten postades flera dagar för sent, som vanligt. Huset har inte blivit ordentligt städat sedan 1973, som vanligt. Några fönster är putsade men långt ifrån alla, som vanligt. Vi hann julbaka ett par gånger, och allt blev direkt uppätet (av mig), som vanligt. Julafton var en riktigt bra dag. Allt är som det ska och blev som det skulle, och det är himla skönt. 

Jul- och nyårsstress finns inte här i år. Jag brukar stressa rejält och skriva långa listor med det som ska göras.  I år tar jag det med ro. Allt löser sig. Det viktigaste är att barnen och djuren mår toppen och har roligt. Tuvis fick skridskor i julklapp och i förrgår gick vi till vår skridskobana. Ett mysigt ställe en bit upp på berget. Ljuvligt!


Det är just nu väldigt skönt att få vara ledig. Hemma med barn och hästar. Jag tror att det är extra skönt nu eftersom lillebror hade ont i magen under några veckor i oktober och november, och det var inte så överdrivet kul. Han är nu så glad och go. Storasyster är så fin med honom och inte ett dugg avundsjuk hittills. Vi har det bra, även om vi är ledsna för att det är is och inte snö ute. Det finns dock en bra sak med plusgrader i december; det går att mocka i hästarnas hage. Jag har fått bort det värsta i en del av hagen och det känns mycket bra. Konstigt nog har det redan fyllts på och måste göras om... :-D

Jag bestämde att det fick bli skor (med broddar så klart) på båda hästarna denna vinter. Jag inser mina begränsningar. Nu när vi har en bebis så fixar jag inte allt vad det kan innebära med barfotahästar; sanda i massor och att ta på och sedan av åtta vinterboots på hästarna när de behöver boots i hagen eller så fort vi ska motionera går tyvärr inte, då min tid är begränsad. Barnen är oftast ensamma inne i huset när jag släpper ut hästarna på morgonen, så det måste gå fort. Det tog verkligen emot att sko Ojiji igen efter två år barfota, men jag hade inget val. Det märktes direkt att hästarna tyckte att det var väldigt skönt med bra fäste. De busade rejält i hagen vilket de inte gjort på ett tag. Skönt för mig att slippa oroa mig för all is också, för den finns det tyvärr gott om. Tanken är att båda hästarna ska få vara barfota igen till våren. 

En dag i november. Precis som det ska vara på vintern. Det var så vackert ute just denna dag.

Det måste vara viktigt. 

Den meningen dök upp i min hjärna när jag satt på min stora fina häst för några veckor sedan. Det måste kännas viktigt för både häst och ryttare. Vi måste tycka att det vi gör tillsammans är så viktigt att vi inte vill vara utan det. Om inte vi båda känner det så är det meningslöst. Den tanken kan stämma bra in på flera områden; det är viktigt för att vi har så roligt tillsammans, det är viktigt för att vi blir starkare tillsammans, det är viktigt för att vi blir klokare tillsammans. Jag vill att mina hästar ska tycka att vårt arbete är lika viktigt som jag tycker att det är. Annars är det bara något helt och håller egoistiskt jag sysslar med. Meningslöst. 

Jag fick ord på det jag visste men inte riktigt kunde formulera, och det blev ett typ av svar på de tankar jag fick när ridningen bara kändes just egoistisk. 
Min kloka stjärna. Du är en på miljonen.
I måndags lämnade du maten för att mysa med mig i hagen. Det betydde så mycket för mig!

När hästarna flyttade hem hit så hade jag tid att aktivera dem och vi tränade flera gånger i veckan, (men höll oss mest hemma på gården eftersom jag var höggravid). När bebis kommit var min tanke att hästarna bara skulle gå och skrota i hagen i ca två-tre veckor och sedan skulle vi köra igång igen, åtminstone lite grann. Jag hann dock bara starta igång igen så fick lillebror det jobbigt med magen, och vips så försvann all min hästtid till en skrikande bebis. Veckorna gick och hoppet om att hinna göra något med hästarna dalade. När den lilla magen äntligen började bli bättre (när jag insåg att den stackaren blev dålig av att jag drack kolsyrat vatten! Kom ihåg; aldrig bubbelvatten vid amning), så kom det lite tid tillbaka. Hästarna hade nu mest skrotat i ca fem veckor och jag mådde inte bra över det. Jag hade först längtat varje dag efter att få göra någonting med dem. En konstig känsla kom sedan över mig. När lillen äntligen sov bra i vagnen och jag hade möjligheten så fanns det något slags motstånd i mig. Jag tänkte att hästarna vill nog hellre ha extra mycket mat istället. De vill nog inte göra någonting. Det kändes så motigt och egoistiskt att rida igen på något sätt. Jag hann känna så i ett par dagar men sedan vaknade jag upp. Tog med hästarna på en glad promenad och det gjorde mig lyckligast i världen. Så var vi igång igen, och nu har jag hunnit aktivera dem och rida flera gånger varje vecka. Yes! Vilken känsla att vara på G igen! Vi behövde bara ta en prommis för att allt skulle kännas bra igen, och nu är jag mer taggad än på länge. Det är ju viktigt det vi gör! 


Hästarna uppskattar verkligen att få komma ut och jag rider ut med dem så ofta jag kan. Det är det bästa vi vet just nu; att rida genom skogen tillsammans alla tre. Jag kommer alltid att prioritera det framför att träna med hästarna på en bana, även om det också är viktigt. Viktigt på olika sätt.

Uppehållet under dessa veckor var bra, och det är roligare än någonsin att rida och vara med hästarna! Nu har jag planer inför 2017, och jag skulle vilja ta minst en lektion i långtygling  bland annat. Vi får se när det kan passa. Ojiji är så otroligt glad att rida just nu. När han börjar trava så fort jag tar tyglarna, och inte vill sakta av till skritt och avsluta passet -ja, då känns det som om jag vunnit högsta vinsten! Det är precis så jag vill att det ska vara. Jag njuter verkligen att hans arbetsglädje just nu.
Brödlösas ridskola

Virre får träna på grundläggande saker som saknas i hans verktygslåda. Han har lärt sig en del knep genom åren, märker jag. Det är tur att han är så liten och go, så att man kan skratta åt hans små ponnyknep. Och det är tur att jag har Virre nu, och inte för några år sedan, för då trodde jag att jag kunde massor och skulle nog ha "uppfostrat" honom. Nu försöker jag bara läsa honom och agera så lite som möjligt egentligen. Jag har en lång väg kvar att gå men jag tror att Virre har kommit till mig för att han är en lagom utmaning för mig, på min väg att bli en bättre människa. Jag provade att rida ut på honom för några dagar sedan. Det var som att sitta på en tickande bomb som exploderade några gånger. Aldrig har jag ridit en så pigg häst! Vi klarade oss helskinnade hem, tack och lov. Han är så snäll och foglig när han får gå som handhäst (förutom i galopp - då är det rodeo), så detta var något nytt. Men det var så härligt att få uppleva hans energi! 

Vackra ponny!
Jag fick kontakt med de som ägde Virre innan han kom till ridskolan. Kul att få växla några ord om honom! 


Nu när jag har Virre också, så inser jag hur väl jag och Ojiji känner varandra. Det är fint att veta. Som den stackaren har fått stå ut med mig och alla dumma misstag jag gjort och fortfarande gör. Jag tror att jag har blivit en lite bättre människa genom åren, men jag kommer på mig själv då och då med att göra vissa dumheter. Som när jag skulle lasta Ojiji för resan hem hit i somras. Micke ringde och sa att Virre var lastad och att de var på väg hem. Jag blev stressad och försökte skynda på Ojiji att gå in i transporten. (Eftersom jag ville att hästarna skulle anlända till gården samtidigt, så ingen blev ensam och orolig). Vilket resulterade i att Ojiji blev orolig och osäker när han skulle gå in i hästtransporten. Jag lastade dåligt och blev lite irriterad på honom för att han inte gick in i hästtransporten, och han fick lida för det. Fastän jag hade bestämt att jag skulle vara helt lugn och lasta lika bra som dagen innan då vi tränade på det, för då gick det hur bra som helst. Jag blir så arg på mig själv! 

Jag har så svårt för att jobba bort dessa dumma beslut och att jag under dessa sekunder det handlar om tycker att det på något sätt är hästens fel. Hästarna gör aldrig fel! Kan jag inte fatta det någon gång? Det är ju väldigt enkelt: lägg ner den tid det tar. Hästarna agerar som hästar gör. Det måste jag befästa i min hjärna. Det är inte ett mål för 2017; det är ett måste.

Stallhjälpen smiter iväg när kärran ska tömmas...


Det är helt otroligt vad bra det har gått med hästarna hittills. Det enda som hänt är att min stora stjärna fick en liten kolikkänning för några veckor sedan. En kväll vid 22-tiden gick jag ut för att ta in hästarna. Ojiji stod i ett hörn av hagen och jag fick ropa på honom för att han skulle komma till grinden. Redan då förstod jag att något var galet. När de var inne i sina boxar märkte jag direkt att någonting var fel med honom. Han åt bara upp morotsbitarna i maten och ville inte äta sitt hö. Han visade tydligt att han hade ont i magen, och jag hittade lite jord runt hans mun som han måste ha fått i sig. Det var bara att ta ut båda hästarna igen och promenera runt på gården. Efter ca 30 min gick vi in igen och då bajsade Ojiji och tog sedan några tuggor av höet. Men sedan ville han inte ha mer, så jag ringde jourhavande veterinär. Hon tyckte att jag skulle promenera en gång till med honom och om han verkade ytterligare lite bättre så kunde jag avvakta över natten. Det var bara att gå upp till huset, amma lillebror, och sedan promenera med pojkarna igen mitt i natten. När Ojiji bajsade för andra gången så gick vi in i stallet. Då var han sig själv igen och ville äta och dricka. Han fick äta två tuggor, men fick sedan vara utan mat över natten för att inte riskera förstoppning. Klockan 01 gick jag och lade mig och kände mig ganska lugn. Kl 06 släppte jag ut hästarna och han mådde bra. Så skönt! Jag gick och tittade i hörnet av hagen och såg att han skrapat i marken där för att få i sig lite gräs. Han fick i sig lite jord för några år sedan också och blev då konstig i magen, så jag kände igen hela scenariot. Jag stängslade för hörnet så han inte skulle komma åt marken just där igen, och efter det har det varit lugnt. Det finns många fördelar med att känna varandra väl! :-D Nu har jag satt ihop vinterhagarna så han har en hel skog att gnaga på istället. 

Ett äkta julkort. Dock i november.

Förra helgen fick hästarna promenera på travbanan. Första dagen gick jag med båda hästarna själv. Jag hade inte tänkt det, men fick ett litet infall. Jag ångrade mitt infall en aning när vi hade travhästar som for runt som galningar i sina hagar, på båda sidor av oss. Ojiji steppade lite på sidan och Virre frös fast och ville inte gå. Det kändes som om travhästarna snart skulle ta sig ur sina hagar och jag började känna mig en aning svettig. Men oj, så duktiga mina pojkar var. Vi tog oss förbi galningarna och annat läskigt utan problem. Det blev en underbar promenad. På söndagen gick svärfar med så vi tog en varsin häst. Då var det inga travhästar ute i hagarna. Synd om travarna men skönt för oss. Jag har ridit där en söndag sedan dess. Det har hittills gått väldigt bra att rida med Virre som handhäst men jag vill vara försiktig då det är nytt för oss alla tre. Galna travhästar undanbedes.
Älskade hästar!
(Jag har nu köpt en digital hövåg. Jag har visst gett hästarna väldigt mycket mat :-D).

Ojiji har förändrats sedan han flyttade ihop med Virre.  Han är mer kung helt enkelt, och helt annorlunda att rida ut på nu. Förut tvekade han alltid lite när vi skulle lämna stallet. Nu kliver han på och har bjudning även när vi rider hemifrån. Det har aldrig hänt förut. Jag trodde aldrig att vi skulle kunna rida genom Tösta helt utan spänningar eftersom det är så mycket hus och grejs att titta på där. Men han bara kliver på när vi rider där och det är så självklart. Häftig känsla.

Nu vill jag hemskt gärna ha lite bättre underlag. Det är väldigt bra på travbanan och i skogen men det vore fint med snö snart så resten av vägarna blir bra också. Det önskar jag mig i början av 2017. Och suckar över att vi har förstört vårt klimat. Vad ska det bli...

För ungefär ett år sedan så tänkte jag mycket på vad jag ville med mitt liv, och det är någonting jag fortfarande funderar på även om jag funnit en del svar på vägen. Många drömmar har slagit in och jag måste ofta nypa mig i armen för att förstå att jag faktiskt får bo exakt där jag vill, med min älskade familj och våra djur. Vi är friska och har det otroligt bra. Allt annat är lyxproblem och jag har blivit mycket bättre på att tänka så. Det är ett steg på vägen till att nå dit jag vill. Det känns viktigt att ha mål och drömmar, och de får vara hur diffusa som helst. 




Mina barn, våra barn, älskade barn. Jag försöker göra det bästa för er. Jag visar att jag älskar er varje dag, och jag säger det till er varje dag. Det ska jag göra så länge jag lever. Min högsta önskan är att ni ska få ett bra liv. 

Det blir ingen summering av året här och det blir inget peppigt "mål för 2017" här. Det har jag i mitt huvud.

Har du läst så här långt så har du gjort det bra. Ett gott, nytt och viktigt år önskar jag dig!

onsdag 12 oktober 2016

Ännu fler pojkar!



Otroligt vackra oktober! Vår gård passar extra bra i höstfärger tycker jag :)
Det har hänt så mycket sedan jag sist skrev här, så jag vet knappt var jag ska börja.  Världens bästa lilla pojke har "flyttat in" i familjen, så de senaste dagarna har mest kretsat kring honom, så klart. Tiden med en liten går vansinnigt fort så det gäller att påminna sig själv hela tiden om att ta vara på varje minut. 
Minipojke flyttat in.
Det slog mig precis att jag inte nämnt något om att vi nu bott här i fem år. Lite mer än fem år. (Slutet av juli 2011 flyttade vi in). Vårt fem års-jubileum bestod i att vi flyttade hem hästarna. Bättre fem-års firande kunde vi inte haft! Jag orkar inte rabbla upp vad vi hunnit med här under dessa fem år. Men det är nog dags för lite före- och efterbilder igen snart. Kanske i nästa inlägg.

Hästarna njuter i solen.
Den här vackra hösten är verkligen perfekt för hästarna. De är så nöjda i hagen och det känns bra i hjärtat att låta dem beta så länge det bara går. Vi får hoppas att hela oktober tillåter bete. Det är så fridfullt att se dem vara nere på betet i höstsolen, och det går att känna hur lyckliga de är för att de får göra det som är mest naturligt för dem; att få ströva runt med nosen i backen och äta i behaglig temperatur utan massor av insekter. 
<3 td="">
Hästarna fick lite semester innan och efter att lillebror tittade ut. Han valde att komma ut 11 dagar efter beräknat datum, och det var segt att bara gå och vänta. Men pang bom så ville han ut, mitt i natten! Det gick fort och bra. 


Alve är givetvis den vackraste, finaste, goaste lille pojke som finns! Tuvalie kallar honom för "lillan". 

Nu njuter jag av dagarna med barnen, och känner mig mycket lugnare nu med andra barnet. När T kom så var allt så ovant och jag var ganska spänd och stressad över allting. Nu ska jag vara en cool morsa som tar det mesta med en klackspark. 

Hästarna har fått komma igång lite igen. Virre har gjort stora framsteg även om vi egentligen inte tränat/gjort så väldigt mycket. Arbetet vid hand är väldigt givande och visar så tydligt vad det är som tar emot. Han skrittar gärna på framåt och att gå in i en öppna med tempo går fint. Att däremot skritta i ett lite långsammare tempo och att gå in i en sluta är riktigt jättejobbigt, och vi är glada om vi får till några steg ibland. Han är också väldigt stel i bogarna. Men man riktigt känner hur han förstår mer och mer för varje gång och att han vill jobba med sin kropp för att bli smidigare och starkare. 
Att Virre kan slappna av så här pass mycket och söka sig framåt och nedåt är stora framsteg jämfört med första gången jag longerade honom!
Dock föredrar han mat. Jag trodde inte att en häst kunde vara mer tokig i mat än Ojiji. Tills jag träffade Virre! Det är ett under att han inte har blivit tjockare! Han fullkomligt kastar sig över allt som går (och inte går)! att äta! En dag stod farfar och åt ett äpple utanför ridbanan när jag skulle jobba med Virre. Han kunde inte koncentrera sig en sekund! Det enda han fokuserade på var det där äpplet! :-D Lille Virre börjar bli fin i kroppen tycker jag.

När Virre nyss flyttat in hos oss.
Hans rumpa var inte direkt maffig när han kom...


Ca tre månader senare...Jag tycker att han blivit finare över rygg och rumpa :)
Min vackra ponny! Det kom två ridskoletjejer och hälsade på förra veckan, och de kände knappt igenom honom! 
Det är så lustigt när jag arbetar för hand med Virre före Ojiji. När jag sedan ska arbeta med Ojiji så genomgår hela hästen en förvandling; från tjock grässlukare till riktig skolhäst på tre röda, så fort huvudlaget åker på! Han vill bara glassa runt i tjusig samlad trav, varv efter varv, och det är så tydligt att han vill visa Virre hur det ska gå till! Jag kan knappt hänga med honom! Han vill visa allt han kan och hur lätt han kan göra det! Virre blir säkert imponerad, men han lyfter tyvärr inte huvudet från gräset. :-D 

Det är så härligt att äntligen få se att Ojiji är den som bestämmer. Han har aldrig varit ranghög men nu bossar han över lille Virre och han njuter av att få vara bossen. Nu får han äntligen vara kungen! Det betyder att matte helst inte ska pyssla med Virre i hagen. Då vill Ojiji flytta bort honom och så kommer O och ställer sig bredvid mig. Jag får bara pyssla med honom! Bossen ska ha all uppmärksamhet! 

Det är lite konstigt, men eftersom jag tycker att hästarna tar fram det bästa hos varandra så känns det som om man alltid borde ha två hästar som kompletterar varandra så här bra. De är lika men ändå olika. Virres energi vet inga gränser ibland. En dag när det regnade fick hästarna stå inne i fem timmar. När jag kom ner till stallet så var Ojiji helt lugn men sugen på att komma ut i hagen. Virre däremot var halvt vansinnig, det var som om han stått inne i fem år! Jösses, hur ska han kunna stå inne 8 h nattetid sedan? Han skulle nog gärna vilja gå på lösdrift och kanske kan vi ordna det nästa år. 
Bus!
Det är någonting med Virre som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han ser saker vi andra inte ser. Han kan fastna med blicken i fjärran. Ibland travar han plötsligt i väg i hagen, ifrån Ojiji som inte förstår vad han sysslar med. Det är någonting han vill ha koll på. Han verkar veta något mer än oss andra. Jag är väldigt nyfiken på vad han har för hemligheter.

För några veckor sedan så var vår granne här (äldst i byn), och berättade mer om gården (han har berättat mycket förut men nu fick vi veta ännu mer). Något som fastnade hos mig var givetvis vad hästen här på gården hette; Pärla. Hästen nere på torpet hette Tyra. Någon gång måste vi ha en häst här som heter Pärla! Vår granne berättade även för Micke om en flicka som bodde här på gården. Hon for illa i skolan och blev sedan aldrig sig lik igen. Hon blev inte så gammal om jag minns rätt. Jag tänker på henne ibland och jag skulle så gärna ha velat hjälpa henne på något sätt. Hennes ansikte finns på min näthinna ibland, även om det är otydligt, och jag har ju ingen aning om hur hon såg ut egentligen. Men hon är med mig ibland, på något sätt. Väldigt sorgligt. Jag drömde om henne en natt också, men jag minns inte vad drömmen handlade om. 

Nu längtar jag så otroligt mycket efter att få rida! Virre har fått en sadel så snart kan vi rida ut och galoppera på sandbanan! Men jag måste nog vänta med det minst några dagar till som det känns. 

Snart galopperar vi fram här!

Jag är så tacksam över denna fina höst, det är helt underbart att få vara ute med barnen och hästarna och njuta av detta. Allt har gått så bra hittills, med alla tre pojkar som flyttat in här under sommaren och hösten! Lycka!

fredag 19 augusti 2016

Om sanningen ska fram...?

Vår kära lilla ponny som alltid har en rolig min i bakfickan! 
Nu har mer än halva augusti gått och jag hoppas att sommaren vill komma tillbaka en sväng till, för höst redan nu känns lite väl tidigt...Vi har börjat jobba och njuter av att det nu är helg. För det är väl det som är vitsen med att jobba - att vi ska njuta av de lediga helgerna? Alla i familjen mår bra, både tvåfota och fyrfota, och det är bara så skönt, när allting rullar på som det ska.

Jag läste på Facebook om "dagens sanning"; istället för att skriva inlägg om hur bra allting var, så skulle du skriva dagens tre sanningar. Om det som inte är så där perfekt. Jag har några sanningar att dela med mig av, fler än bara dagens tre...

-Den här sommaren bestämde jag mig för att mat ska gå snabbt. Vi har konsumerat massor av korv med bröd och många hamburgare. Lättsamt att ta fram ur frysen. Alla gillar det! Nej, vitt bröd tycker jag egentligen inte alls att vi ska äta, men... jo. Jag har ätit många korvar med bröd denna sommar. Vitt bröd! Och jag är glad och mår bra! 

-Tuvalie har fått äta glass typ varje dag hela sommaren. Och jag. Ibland två om dagen. Jag vet! Hemskt! Men gott. 

-Det är så vansinnigt mycket här hemma som vi ligger efter med! Vi skulle behöva vara isolerade i en hel vecka för att hinna få ordning. Totalt kaos i lådor och skåp. Kaos bland kläder. Ingen klädförvaring. För att inte tala om alla dessa prylar som står i "skräprummet" på övervåningen. Var ska vi göra av dem? Jag skulle egentligen vilja bära ut allting som jag anser att vi inte har plats för och sedan ringa Myrorna. Det kanske får bli så?


-Våra fönster! De är nu så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Jag skulle göra en vårputsning men den blev inte av... Jag har börjat putsa några men jag har många kvar...

-Det finns en stor hög här hemma med kläder som behöver lagas. Vissa plagg behöver bara några stygn för att fungera igen, men det görs bara inte. Vissa plagg har legat i högen i flera år...

-Ibland säger den här höggravida kroppen ifrån och jag kan knappt gå.  Jag vet att jag borde ta det lugnt, men det går så där. Jag vill hinna allt och jag vill helst att hästarna ska få motion varje dag. Virre är en farbror med krut i och behöver verkligen få rasta av sig! Ojiji vill också göra någonting, och har en enorm mage som behöver motioneras. Nu när hästarna bor här hemma så får jag dåligt samvete om de inte aktiveras varje dag eftersom jag ser vilka rutiner de har. Vid 19-tiden på kvällen brukar de stå och hänga vid grinden och då vill de verkligen aktiveras. De står och väntar på att något ska hända, och kan jag inte aktivera dem just då så får jag så dåligt samvete. Jag tröstar mig med att Ojiji nu aktiveras så mycket mer nu, sedan han flyttade hit. Och då är jag egentligen ändå inte i skick att aktivera två hästar varje dag, så jag försöker klappa mig på axeln istället. 

Fler sanningar finns säkerligen, men för i dag får det nog räcka! 
Gossarna i sitt esse! :-D
Mattes hjärta smälter, så här söta får inte två pojkar vara!
En magisk kvällspromenad med lilla T på stora O.

Tuvalie fyllde fyra år för några dagar sedan och pratar varje dag om lillebror. Hon kommer på nya saker varje dag som gäller honom, Hon säger att han absolut inte får kliva på avloppsbrunnens lock och om han säger något fult ord så ska hon säga åt honom. När han är född så ska hon ge mig en blombukett som man kan köpa på Ica Kovland sa hon. Världens bästa Tuvis! <3 p="">
Med stora gossen och lilla gossen går det så bra så. Virre blir bara roligare och roligare att arbeta med. Från att ha varit mycket skeptisk och osäker börjar han nu förstå vad vi sysslar med och förvånar mig varje dag. Vi har fortfarande en bra bit kvar till avspänning och riktig böjning men han är förvånansvärt smidig och gör framsteg varje pass. Virre bjuder på många goda skratt - han är en riktig ponnyplutt! Totalt galen i mat -inga spärrar, väldigt otålig om han tycker att någonting är tråkigt eller bör hända och smakar och tuggar på allting!

Ojiji har känts lite trött under de första veckorna här, men nu när vädret är lite svalare och gossarna har fått stå inne några timmar då och då, tycker jag att han har blivit piggare. Han älskar verkligen att stå och hänga med huvudet in till Virres box och de har så roligt tillsammans!

Pojkarna inviger sina nya boxar.
Boxarna i stallet är klara, men lite fix är kvar att ta tag i. Väggarna får vi ta tag i nästa år. Vi blev mycket nöjda med boxdörrarna och allt blev så fint! Känslan av att vi gjort allt själva slår allt! Så skönt att slippa galler pckså! Det kommer vi bara att sätta dit om det visar sig att det verkligen behövs. Virre stormtrivs i sin box -  efter åtta år i spilta så är det förståeligt!

Nu loggar jag ut och önskar dig en trevlig helg!