Sommarlov med stallbygge.

Juli närmar sig och sommardagarna rusar ganska snabbt, men jag tänker inte så mycket på det. Det är så mycket roligt som händer och kommer att hända, så jag går mest bara runt och är löjligt glad!.

Härbret i kvällssol.

Den här veckan kommer vi vidare med stallbygget, och vad kan vara bättre just nu?  För några veckor sedan var betongbilen här och lastade in betong åt oss i blivande stallet, så nu har vi ett fint, nytt och jämnt betonggolv där inne. (Tack vare Micke och co som såg till att få ut eländet till ett golv istället för en sörja)! Det är en "viss" skillnad jämfört med det tidigare trasiga, lutande äckelgolvet med gödselrännor! Vi har även hunnit med att sätta stolpar till en första hage och målat massor av råspont till innertaket i stallet.

Micke och jag jobbar på. Tänk att han kan precis allting min karl! El, snickeri, betong, rörmokeri, you name it! Guld!

Snart är alla takreglar på plats och i helgen ska vi börja sätta upp innertaket.

Det här är min bibel just nu. 

Mycket av det som snurrat i min hjärna under den senaste tiden har handlat om mått, ångspärr, material, färg, ventilation, grundfärg, färg som spärrar kvistar, betong etc. Roliga funderingar som blir verklighet!

Jag har varit tvungen att prioritera min tid för att hinna med allt och min kära stora häst har inte riktigt fått den tiden och aktiveringen som han behöver och förtjänar. Jag stillar mitt dåliga samvete med att tänka på att han snart bor hemma hos oss och då ska jag ta igen all tid på bästa sätt!

Det är mest min lilla tjej som ridit på stora gossen nu. Och som hon kan rida! Jag arbetar Ojiji för hand och Tuvis sitter på i total balans i både trav och galopp! Jag behöver bara hålla i hennes ben en aning för säkerhets skull i galoppen. Helt otroligt! Min fantastiska tjej och fantastiska häst! 

Det är otroligt mycket jobb kvar att göra innan vintern, när det gäller hästbiten här hemma. Fortsätta stängsla, riva ur allt gammalt hö från höladan (och fylla på med nytt), röja massor av träd/sly och bygga vinterhagar, bygga fler beteshagar, bygga boxar, kapa upp en dörröppning och ordna en ny dörr, sätta igen en dörröppning, få upp och isolera innertak, bygga på väggarna... och mycket mer. För mycket egentligen, så vi får prioritera det som är absolut nödvändigt inför vintern och sedan fortsätta eftersom under nästa år. Det är bara att välja - antingen drabbas man av panik eller så landar man i känslan av att det blir otroligt bra, precis som jag/vi vill ha det och vi bestämmer själva utan att behöva anpassa oss efter någon annan. Det är nog den bästa känslan!

Tuvis har  bestämt att Ojiji ska få en orange box i stallet. Morotsfärgad med inbyggda morötter i väggen kanske?

Lilla T och pappis spanar ut.

Snart har även Micke semester och vi ska verkligen försöka att vara lite normala också. Inte bara jobba utan umgås som en vanlig familj och hitta på saker. Jag hoppas att det ska gå bra! :-D Vi hade en mycket fin midsommar och i går hann vi träffas under Mickes lunch nere i hamnen.

Midsommar i Ånäsparken. Kanske syns det att lillebror finns med också, och han kommer att titta ut i september! :- D

Mycket roligt att se fram emot, som sagt!

Underligt och underbart.

Tänk att jag fann dig så nära! 

Det har varit några underliga, roliga och pirriga veckor sedan jag/vi började söka efter en kompishäst. Jag är så tacksam för alla tips jag fått på ponnyer och hästar sedan mitt senaste inlägg! Det finns många pärlor där ute. Jag har lärt mig mycket nytt och funderat mycket. Samma aprilkväll som jag och Micke bestämt oss för att börja leta efter en till häst, så dök det upp en tanke i mitt huvud; ridskola. Jag är halvt uppvuxen på en ridskola och är evigt tacksam över den fantastiska ridskolan (i Ås), där jag spenderat så mycket tid. Jag rafsade ner några rader om att jag sökte en kompis till min häst, och skickade iväg ett mail till två ridklubbar här i närheten. Jag kunde då aldrig ens föreställa mig att jag skulle få något svar. 

Tre dagar senare fick jag ett mail från en av ridklubbarna: "Hej Nina. Jag tror att vi har den du söker. Hör av dig nästa vecka". Hjärtat slog ett extra slag! 

Dagarna gick och nervöst ringde jag upp ridklubben för att höra efter vad/vem de menade. Det var ett isabellfärgat sto. Perfekt storlek. Ridskolans drottning. Hästarnas häst. Jag som aldrig ridit på den här ridklubben hade tidigare ändå hört talas om hur fantastisk hon var att rida, av bekanta. Ridskolan hade en liten valack också som de kanske skulle sälja, men det var stoet ridskolechefen berättade mest om,  och som var i fokus under vårt samtal. 

Tre dagar senare åkte jag dit för att titta på främst stoet, och i andra hand den lilla valacken. De stod bredvid varandra i stallet; drottningen i box och valacken i spilta. Pang! Någonting drog mig direkt in i spiltan till den lilla spinkiga, tunnhåriga valacken. Han såg på mig med gladsorgsna ögon och jag lade handen på hans rygg. Vad mycket han hade att berätta! 

Han såg verkligen inte mycket ut för världen. Han syntes knappt egentligen; smälte nästan in i spiltan. Jag vågade inte vara kvar där inne så länge - det kändes konstigt nog som om jag inte borde tycka om honom. 

Jag ställde mig utanför drottningens box. Hon tittade inte ens på mig. Jag kände ingen dragning alls till henne. En otroligt vacker häst; gyllene päls, vit man och svans, perfekt storlek, lagom kraftigt byggd, mycket fint hull. En riktig pralin. Vilken sagohäst! Men jag gick aldrig in till henne. Det var som om hon förmedlade till mig att hon klarade sig bäst själv. Jag slängde en sista blick på den tunna lilla vännen bredvid henne och åkte hem och funderade. 

Gissa vem jag enbart tänkte på under de följande dagarna? Jag försökte tvinga bort tankarna. Det var ju den gyllene pralinen som vi pratat om - det var inte ens säkert att lilla spinkis skulle få ett nytt hem, hade de ju sagt på ridskolan! Jag jagade iväg tankarna på den lilla valacken och försökte se det vackra stoet framför mig istället. Det gick sådär att försöka övertyga mig själv om att det var henne jag skulle ha, men jag lyckades nästan. 

Ytterligare några dagar gick, och vi bestämde att jag skulle åka och titta på hästarna när de gick med på ridlektion. Jag passade på att prata med några av barnen i stallet, och frågade dem vad de tyckte om valacken. "Han bits"! "Han har bitit mig här och här"! "Han är seg"! Jag log lite för mig själv och förstod honom - att vara ridskolehäst passar inte alla hästar; vissa ledsnar fortare än andra på det speciella livet det innebär. 

Jag gick in i ridhuset och lektionen hade startat. Jag försökte verkligen att titta på stoet, men mina ögon ville bara titta på ni vet vem. Vilken ponny! När inte barnet på hans rygg fick honom att galoppera så visade han istället upp sin fantastiska trav! Wow! Nu såg han till och med lite större ut, och jag blev blixtförälskad! (Igen)! En diamant i ett spinkigt, tussigt paket! Micke och Tuvalie var också med och tittade, och självklart gillade de honom också! ;-) 

Jag ville så gärna springa in i manegen, befria honom från inspänning, svanskappa och nybörjaren på ryggen, stoppa in honom i bilen och köra hem direkt! 

En vecka till gick med jobbiga tankar och pirr i magen. Jag fick sedan veta att han visst skulle kunna få lämna ridskolan, och kanske kunde han bli vår!? Lyckobubbel i hela kroppen! Den natten sov jag inte mycket. Inte natten efter det heller. Och verkligen inte natten efter det! Jag var som besatt och tänkte på min lilla vän dygnet runt! 

Äntligen kom dagen då jag skulle få ha honom en stund för mig själv och provrida. Herre jösses, jag var nervös som en litet barn! Ont i magen, stressad, orolig. Jag åkte dit en eftermiddag efter jobbet. 

Jag märkte direkt vad barnen pratat om. Han lade öronen bakåt så fort jag skulle börja borsta honom, och vände sig surt mot mig: " låt mig vara, jag är less på det här"! Jag gav honom lite morot, och han blev alldeles till sig! Mer, mer, mer! Han förstod inte alls hur man skulle göra när man fick äta morotsbit ur handen. Men gladare blev han, och väldigt intresserad. När utrustningen var på traskade vi ut. 

Han tyckte att det var lite märkligt att han skulle gå iväg ensam med mig till ridbanan ute. Men morotsbitarna fortsatte att dyka upp: "Tjoho - det här var ju riktigt trevligt"! Provridningen gick ungefär som jag föreställt mig - klart att jag blev ännu mer förälskad i den väldigt stela lilla ponnyn! I början ville han inte trava och han ville inte svänga till vänster, än mindre fatta vänster galopp. Stel som en pinne. Klart jag föll för det! ;-) 

Tänk att den här lilla skrutten fångade mig direkt! Han är egentligen motsatsen till vad jag från början sökte - väldigt liten och tunn. Men jag är helt säker på att han kan gå från att se ut som ett A4-ark till lite mera biff. Ingenting spelar någon roll egentligen, eftersom det har varit så tydligt hela tiden att det är han som ska få flytta hem till oss. Ingen annan av hästarna som dykt upp under "resans gång", har varit i närheten av att fånga mig så som den här lilla plutten gjort. Ojiji har inte förmedlat något särskilt under dessa veckor av funderande, och det har gjort mig tveksam. Förrän dagen det blev bestämt. Sedan den dagen har han verkligen varit annorlunda; ovanligt glad och intresserad! Helt klart märker jag att han tycker att beslutet som är taget är bra. Det har han tydligt visat; full av energi och arbetsglädje! Under ridpasset i går förvånade han mig väldigt - han visade allt! Vilken styrka i samlingen! Oj, oj, jag satt bara och log! Ett lyckligt lugn spred sig från magen och ut i hela kroppen. 

Hans nya kompis lilla plutten är precis som ponnyn jag aldrig fick när jag var liten. Som jag drömde om att få varje julafton. Jag har inte vågat prata så mycket om det här med någon, och än mindre vågar jag presentera honom här, vidskeplig som jag kan vara ibland! Om ungefär sex veckor flyttar han hem till oss, tillsammans med Ojiji.

Hur jag ska få ihop mina sommardagar nu då? Njuta av dagarna och samtidigt längta varje dag tills pållarna är här hemma!

Det här är både underligt och underbart, och jag har svårt att beskriva hur glad jag är!

Jag avslutar helt enkelt med en stor smiley!

:-D