En blixt har slagit ner. Jag söker något, men inget materiellt. Jag både vet och vet inte vad det är. Det här låter skumt förstås. Jag är lite rädd för det här men ändå inte. Jag vågar inte dela det här inlägget på Facebook; det får stanna här på bloggen. Jag känner mig sorgsen men också lycklig. Jag har alltid haft en viss känsla i kroppen. Ibland har jag tappat bort den ett tag. Men den kommer alltid tillbaka. Tyvärr har jag tappat bort den här känslan allt för många gånger. Därför har den blivit svagare. Det kan nog bero på att jag aldrig trott på att jag duger till någonting. Urusel självkänsla har gjort att jag tappat bort mycket av mig själv.
Jag har då härmat andra personer och inte alls gjort det som varit sant för mig. Det gör att det nu känns svårt att hitta rätt. Det har gjort att jag fastnat i negativa tankar många gånger. Jag famlar varje dag sedan blixten slog ner. Blixten som sa att jag måste börja göra rätt nu; det som är rätt för mig. Det kan vara jobbigt att tänka på det här och jag har gråtit en skvätt nästan varje dag nu, men bitvis får jag så mycket energi att jag känner mig redo för att springa ett maratonlopp! Tyvärr så tror jag att det här kommer att ta tid att reparera. Det har pågått så länge. Det slog mig för något år sedan att jag inte ens kan beskriva mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag är som person. Vissa saker om mig själv vet jag dock, och de tänker jag nu benhårt hålla fast vid! Jag har kommit till en gräns där jag inser att jag är så otroligt trött på det här.
Jag kan känna mig så himla arg för vissa val jag gjort i mitt liv. Varför valde jag så? Men jag måste väl se en mening med det - utan dessa val hade jag inte varit så här säker på vad jag inte vill! En befriande känsla som ger mig så otroligt mycket energi! För några dagar sedan var jag som en Duracellkanin och rensade ut sju stora sopsäckar med saker jag vill göra mig av med. Jag vill bara fortsätta att rensa nu! Ett tecken på att det är det som pågår i mitt inre? Att rensa bort det jag inte vill ha? Jag har aldrig tyckt att det varit så skönt att rensa någon gång, och jag känner mig nästan lite manisk. Jag ska fortsätta rensa i massor!
Jag måste kanske prova mig fram nu, för att se vilken väg jag behöver ta. Med målet att komma närmare det jag söker.
Det kanske får bli min start det här, nu när jag kommit fram till vad jag inte vill. Jag måste göra mig av med det som tynger ner mig. Men det kan nog dessvärre ta tid. Hur ska jag stå ut under tiden? Jag måste tvinga mig själv till att fokusera på den positiva känslan i att ha kommit fram till dessa tankar. Men ibland känner jag mig som den svagaste personen i världen. Då känner jag mig väldigt ensam också. Helt ensam i en enorm avgrund.
Tillsammans med min häst känner jag mig aldrig någonsin ensam. Inte tillsammans med M och T heller, så klart. Det är så fantastiskt skönt. M har guidat mig i mina funderingar och det är en mycket klok livskamrat jag har vid min sida! Det betyder allt!
Jag har bara ett liv här på jorden. Fortsätter jag så här så kommer jag att ångra mig djupt på dödsbädden. Hemska tanke!
Nu när jag skrivit några rader om det här känns det genast lättare. Plötsligt går det lättare att andas. Tårarna rinner och jag blir irriterad på mig själv för det. Grottar jag ner mig riktigt i det här så kommer det väldigt många olika känslor. Ibland känns det som om människor vill tävla med mig. Varför? Jag är inte intresserad av det.
Jag skriver om flera olika saker här. På helt olika plan! Ganska obegripligt antar jag! Även för mig. Just nu känner jag mig otålig. Jag vill börja nu på en gång med att försöka hitta rätt väg. Det ska jag göra också. Jag har redan tagit ett första litet kliv. Det tog emot trots att jag ville det, men så otroligt bra det kändes efteråt! Nu ska det bli andra bullar, även om det kan ta en stund!
