Ibland måste pusselbitar läggas innan det finns möjligheter till reflektion. Nu när vi fått flera stora pusselbitar på plats med bl a huset här hemma så har det dykt upp många tankar som jag tror har legat och väntat ett tag på att få komma fram i ljuset.
Jag har under flera år tänkt mycket på att jag skulle vilja bygga vidare på min och Ojijis relation - jag har länge tänkt att jag vill komma närmare målet att bli den bästa människan jag kan vara för min häst och givetvis även för alla andra hästar jag möter. Det är ju bara så - jag älskar allt som har med hästar att göra och har gjort det under hela mitt liv.
Det är en resa att lära sig mer och det krävs insikter och tid till att fundera. Mitt liv (våra liv) har snurrat på rejält under de senaste åren på ett positivt, men även intensivt sätt. Alla som känner oss vet vad enormt mycket vi har haft för oss under de senaste åren. Med gården, huset och fjällstugan. Tuvalie kom mitt upp i allt dessutom. Det är inte många stunder jag har tagit mig tid till att fundera så mycket. Många pusselbitar - både små och stora, har behövts läggas först. Nu, för första gången på många år, har jag tagit mig tiden till att fundera. Nu har jag haft tid till att ta emot tankar som kommer till mig. Tankar om att börja lägga fler pusselbitar som handlar om mitt "hästälskande". Dessa tankar har kommit till mig nu mer och mer under sensommaren/hösten, och jag vet själv att det är så tydligt varför. Min älskade häst har gett mig flera signaler nu; bekräftat mina tankar på olika sätt. Han har verkligen uppfört sig annorlunda! 
Han har spridit en tydligare harmoni till mig. Så fort jag umgåtts med Ojiji nu under de senaste två veckorna ungefär, så har han tittat på mig mycket. Jag tänker så mycket mer på honom nu också.
När jag tänker på Ojiji så står han framför mig. Snett framför mig, nära. Och ser på mig sådär igen.
När jag nu låtit mig själv att ta in, känner jag att kärleken till Ojiji är så stark. Det tycker jag alltid att den varit, men nu Känner jag det så tydligt. Två gånger under de senaste veckorna har jag börjat gråta när jag umgåtts med honom. Bara för att jag älskar honom så mycket. Precis så blir det ibland när jag är med Tuvalie, kärleken sköljer över en. Jag har fått den känslan tidigare när jag ridit Ojiji och han varit så där särskilt underbart fin, och tårarna börja rinna, men det har inte hänt tidigare när vi "hängt" med varandra utan att rida. Jag får känslan av att han vill få mig att förstå mer och jag tror jag börjar göra det nu. Jag ska släppa det sista av gamla vanor och gammalt tankesätt.
Jag kommer inte att få mer tid till att vara i stallet nu eller nästa vecka. Inte heller nästa månad eller efter det, men jag ser min häst (och även andra hästar) med nya ögon nu kan man säga. En pusselbit i taget. Lära mig mer. Vi lever en kort stund här på jorden. Jag börjar se någonting "mer" nu. Det tyckte jag att jag gjorde tidigare också, men nu har fler bitar fallit på plats. Jag blir lugnare av det jag upptäcker och det är en otroligt skön känsla.
Jag började följa en norsk tjej som heter Matilde Brandt på Insta /FB för ett tag sedan, och hon skriver så fint om sin häst (och lägger upp fantastiska bilder). Hon beskriver kärleken till hästen på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Det stämmer så bra med hur jag känner!
Jag vill nu hitta på massor av saker med min fina häst och vi hade bl a bokat in ett par kurser, men krångel med hans hovar ställde till det så det bidde inget av det. Vi får ta nya tag och finner säkert olika vägar till utveckling nu och framöver.
Jag och min älskade häst!
I morse hann vi med en härlig tur i septembersolen. För övrigt har helgen mest innehållit renovering. Förhoppningsvis jobbar vi fram ett fint vardagsrum innan jul! Mormor och morfar har varit på besök, och farmor och farfar kom upp och hälsade på också. Solen har lyst på oss <3
