Slutet gott

Jag sitter i kökssoffan och lyssnar på skogsmaskinernas dova muller långt bort i skogen. Det låter tryggt på något sätt, nu ska allt stormfällt virke tas fram och mer därtill, vi får så öppet och fint nere vid lägdorna nu, ska fota det till helgen. Idag blev vi av med berget av stockar som låg på gården och i sommar tas fler träd ner runt gården. Häromdagen togs alla elledningarna ner här i Brödlösa. (Bara den fulaste kvar nu mellan ladugården och huset, som Micke tar ner själv i vår). Efter fasad-och fönsterbyte samt rivning av "gammel-längan" så skulle jag vilja ta hit tidigare ägare, de skulle inte tro sina ögon! Brödlösa slottsgård! 

Idag hostade jag igång igen efter sportlovet. Det kändes bra, lovet blev ju inte så lyckat med sjukhus och sjuk Tuvis, men i fredags piggnade hon på sig så vi fick en riktigt fin helg tillsammans. 

I lördags hade vi tjejdag! Tuvis sov i bilen medan jag, farmor och Ka-ka shoppade och fikade på Gamla gården. Kände igen det mesta av det som såldes från vår gård, men hittade några tjusiga krokar som fick följa med hem. 

Sedan drog vi på loppis och jag hittade den här söta dockvagnen till mitt lilla hjärta. Eller, det var ju faktiskt hon som hittade den! Tuvalie fick även fodrade stövlar och en fodrad galonjacka samt lite annat smått och gott. Favoriten blev nog minipianot som kan spela "Klappa händerna när du är riktigt glad"!

När vi kom hem så var vi ute i det fina vädret och som vanligt så är Brödlösa gårds loppis den bästa av de bästa! 

Uppe på vinden kan man hitta saker...

Och i snickerboa med... En början till en vacker fiol och en av alla söta sågar...

En fin lampa i porslin samt ett vackert krön till en kökssoffa... Allt detta fick följa med in till farstun och skall fixas med i helgen. 

Söndagen var också en riktigt fin dag! Jag och Ka-ka var i stallet och hon förevigade mig och Ojiji. Sedan red vi ut på Scharino och Cheyenne. Solen strålade och vårkänslorna kom som ett brev på posten! 

Mitt sällskap. Kajsa rider så bra, helt lösa tyglar i både skritt och trav och växlar gångart med rösten. 

Kan man bli en sötare fux med bläs?

Underbar galopp! 

Älskar hans man på denna bild! (Formen lämnar mer att önska dock, men det var faktiskt en ögonblicksbild ;-) )

Fina kille!

Vi har fokuserat mycket på slutan (en ridövning där hästens bakdel går något innanför framdelen, enkelt förklarat), under den senaste veckan, och jösses vad den hjälper honom! Vi har gjort halt i sluta (mindre lätt)! Vi har gjort övergångar i sluta, växlat takt och tempo och ridit något längre sträckor i sluta. Anledningen till detta är bara att jag/vi kände att vi behövde det just nu, slutan bara "kom till oss" ett ridpass. 

Genom slutan, och framförallt genom att göra övergångar i halter i den, riktigt känner jag hur han kopplar ihop sin kropp, och hur det får honom att skäppa spänningar. Han tycker det är så skönt själv, så fort han "kopplat klart". Hux flux så hittar sina bakben och vi blir synkade, mjukt och energiskt, helt underbart! 

Jag provade även detta ute efter vägen och efter två slutor och två halter i sluta så sträckte han ut heeeela överlinjen och blev helt avspänt från att ha varit halvt stålfjäder. 

Mer sluta kommer det att bli! Han ser något finare ut i kroppen än vad han brukar göra denna årstid. Hoppas inte han faller ur mer nu när pälsfällningen startar. Det känns som att vi är lite på G nu, vill så gärna hålla i det! 

Nu är slalomutrustningen packad, imorgon är det friluftsdag i Hassela, längtar! 

Tuvalie utanför härbret. Hej då! 

Hästar jag mött

Jag tog en stund för mig själv i soffan nu på lovet när Tuvis sov, och tittade i ett gammalt fotoalbum, fullt med foton på hästar förstås. Åh, vad jag grät. Det var så många minnen som dök upp. Fina, fantastiska minnen som hästarna och människorna runt om har gett mig. Jag grät också över en väldigt speciell häst som har etsat sig fast i mitt hjärta för evigt... Henne ska jag presentera sist i detta inlägg.

Det här är ridskolehästen Marina. Usch, nu gråter jag igen. Blind på ena ögat men den tryggaste finaste ponny man kan tänka sig. Hon trivdes inte helt på ridskolan men ställde upp i vått och torrt för sina elever ändå. Fina, underbara häst. 

Jag och Sajjid, mitt första ridläger på ridskolan. Minns ej vilket år det var, men jag minns Sajjid som den otroligt lugna, snälla och kloka häst han var. 

Jag och min fina Skrutten. Han lärde mig enormt mycket och vi hade så himla kul ihop! En härlig ponny med massor av egna åsikter om hur och när saker och ting skulle göras! När bilden togs hade han precis kastat av mig, jag är alldeles smutsig på knäet, ha ha! Jag gjorde massor av namnskyltar åt honom på träslöjden, och sydde flera schabrak och vojlockar åt honom på syslöjden. 

Jag och Skrutten tävlade en hel del, men det bästa minnet jag har med Skrutten är när vi hoppade terrängbanan på vårt första ridläger tillsammans, han flög över hindrena och visade mig vad riktig frihet var!

Maria Gottås och Örnäs Sunlight. Fina Sune! Vi tävlade och tränade en del ihop, och jag hälsade på dem i Tandsbyn på sommaren och vi hade de mysigaste ridturerna tillsammans i de vackra omgivningarna.

Jag och världens finaste Nitro. Ett hjärta av guld, han gjorde allt du bad om, och mer där till. Han hade inte de bästa förutsättningarna med sina skraltiga knän och han kunde vara riktigt elak mot andra hästar, men för sin ryttare gjorde han allt!

Vi tränade och tävlade massor och han lärde mig så mycket! Vila i frid finaste Nitro. 

Bolka Columbus. En otroligt fin New Forest som jag hade äran att träna och tävla. Vilken ponny! Vilken känsla! En på miljonen. Vila i frid du med fina ponny. 

Jag och arabponnyn Zazza, som jag hade hela sommaren -00. Jag lånade henne för att utbilda henne och vi hade massor av skoj tillsammans! Jag förstod det inte fullt ut då, men nu när jag ser gamla filmer så inser jag hur fantastiskt hon rörde sig! Oj, oj, vilken trav! Jag hoppas att hon har det bra där hon är idag. Fina, underbara Zazza. 

Sist men absolut inte minst, Miss Moneypenny. Sto, D-ponny. Jag hjälpte hennes ägare med att rida henne, det är den sista hästen jag red kontinuerligt innan jag flyttade till Sundsvall. 

Titta på hennes uttryck, kan man bli vackrare? Jag skulle kunna ge väldigt mycket för att få träffa henne igen, men hon gick tyvärr bort i en tragisk olycka för några år sedan... 

Jag önskar så innerligt att jag då hade vetat vad jag vet idag om hästar och ridning. Sista gången jag red henne så hade jag flyttat till Sundsvall och så smått börjat ändra mitt tänkesätt och min ridning. Så fin och avspänd som hon var den gången hade hon aldrig varit tidigare då jag ridit henne! Hon hade alltid så svårt att spänna av, blev väldigt lätt spänd och stressad och bara sprang. Hon var otroligt känslig och nu idag inser jag att hon ofta blev "right brain-extrovert". Hon blev missförstådd och hade hon funnits idag så hade jag verkligen velat köpa henne, för en häst som henne vet jag inte om jag kommer att få träffa igen. Hennes hjärta skimrade av ädelstenar, hennes päls var av riktigt guld. En oslipad diamant med otroligt mycket känslor. Så vacker och klok. Fina Penny, jag gråter så fort jag ser bilderna av dig, vad jag hoppas att vi ses igen, då ska jag visa dig att jag kan förstå dig! <3 

Hästarna är mitt liv och de har gett mig så mycket, jag kan bara försöka att betala tillbaka till de hästar jag möter. Ridskolan i Ås med alla människor och hästar jag mött, gav mig så otroligt mycket, utan dem vore jag inte den jag är idag. Tack till mamma och pappa som lät mig börja rida en gång i tiden, för ca 26 år sedan, närmare bestämt! <3

En annorlunda start...

Det här sportlovet startade minst sagt på ett annorlunda sätt. I fredags var jag hemma med en förkyld Tuvis som hade lite feber men hon var inte sämre än hon varit tidigare. Under eftermiddagen plockade vi undan hemma och städade inför fredagsmyset och klockan var runt 16.  Jag bar runt på Tuvalie, hon var trött och hade lite feber så jag tänkte att hon skulle få sova en stund. Plötsligt märkte jag att hon stirrade rakt upp i taket på ett konstigt sätt. Jag försökte få kontakt med henne men hon reagerade inte. Hon var alldeles överhettad så jag sprang instinktivt ut på bron med henne. Där stod jag med henne i famnen medan jag försökte få liv i henne. Det är några sekunder jag aldrig kommer att glömma.  Tankarna började snurra, jag hann tänka på allt, att hon måste ha satt någonting i halsen, att hon höll på att dö. Jag hann anklaga mig själv för att jag inte hade fattat att det var allvarligt på en gång, samtidigt som det någonstans inom mig ringde en klocka om att det var feberkramp. Jag sprang in eftersom jag inte fick liv i henne, och ringde 112 för första gången i mitt liv. En ambulans skickades omedelbart, och Tuvalie hann kvickna till en aning innan den kom för att sedan tvärsomnai min famn. 

Det var lite otäckt, jag kontrollerade hennes andning hela tiden. När ambulansen svängde in på gården vaknade Tuvis och började kräkas rejält. Vi fick åka med ambulansen in på sjukhuset och barnläkaren tog flera olika prover och undersökte Tuvis noggrant. Vi blev rekommenderade att stanna kvar där över natten, så det gjorde vi. Tuvis var en ängel hela tiden, och världens modigaste lilla tjej  som åkte ambulans och tog prover och var på sjukhuset.

Det var med största sannolikhet en typ av feberkramp som drabbade Tuvis i fredags, och det är upp till 60% risk att det kommer att hända igen. Ett av tjugo barn drabbas.  En feberkramp är oftast ofarlig, febern stiger så fort att barnets hjärna stänger av, men pågår den längre än 15 minuter så kan det gå snett. Vi har nu fått kramplösande medicin som vi kan ge henne om det blir en längre feberkramp någon gång. Det känns tryggt att ha den, speciellt när vi är i fjällen. 

Vi var alla väldigt trötta efteråt såklart, jag känner mig lite som en gammal disktrasa nu, men Tuvalie mår bra och det är det viktigaste. 

Lilla fina hjärtat vårt, så tapper och glad, trots allt som händer! <3 

Förkylningen sitter kvar än, men vi åkte lite pulka i alla fall, man måste ju få ha lite kul även om man är sjuk. 

Förra helgen tittade solen fram och då var Tusse ute med oss och myste. Hade hoppats på sol denna helg, men fy så grått det har varit. Mormor har varit här, och "Ka-ka", och farmor och farfar har varit här en sväng också. Tack kära familj som ställt upp på oss i helgen med allt vad det innebar! <3 

Jag hann med stallet både lördag och söndag som tur var, disktrasan Nina behövde få lite frisk hästluft. Vi red ut, en härlig tur med Marie och Scharino på lördagen och själva på söndagen. Ojiji slappnar av bättre och bättre efter vägen nu, det känns bra! Han har varit lite lustig den här vintern. Varje gång vi har tagit en tur till höger, ut till vägen, så har han velat fortsätta på vägen, uppåt. Jag tolkar det som att han vill traska upp till Brödlösa, helt enkelt! :-) 

Han har varit så vansinnigt fin när vi jobbat för hand nu, han vill så mycket och dansar så tjusigt bredvid mig! Det känns som att vi tagit ytterligare  ett steg i rätt riktning. Sist vi jobbade för hand så fick vi till riktigt fina slutor i trav, vilken känsla! Jag kunde ta med mig den känslan när jag hoppade upp och red sen, avspänt, mjukt, luftigt! 

:-)

Håll tummarna för att vi inte fått magsjuka nu, Tuvis spydde några gånger igår kväll/natt.... Snälla jag förtjänar ett bättre sportlov än så! Hoppas på några fina, lediga dagar nu!

Poserar lite efter ridturen idag!