Nina: juni 2012

Bitvis regnigt ute men vad gör det? Jag pillar på med min nya telefon, jag är förmodligen sist i världen med att köpa Iphone, men nu är det gjort! Himla kul liten pryl måste jag säga :) Jag är ganska oteknisk men jag kan lära mig fort också! ;)

Nu ska jag gå ut och klyva ved och hoppas att regnet håller sig borta. Sen till stallet och rida, och ikväll får det bli film.

Igår skurade jag och Marie boxarna åt våra hästar så nu luktar det gott av såpa i hästarnas "lägenheter". Vi red ut en supermysig sväng upp i skogen, och man märker vad bra det är att skritta mycket, och klättra lite, måste göra det oftare, Ojiji blev extra mjuk och fin i kroppen på hemvägen, fina häst!

Några bilder från senaste träningen:

(Gick bara fint att rida med min bebismage, men vanliga ridbyxor gick inte bra;) )

Vi har tränat för Birgitta Järnåker några gånger nu och trivs mycket bra med det! Är så glad att jag hittade rätt "tränings-form", Akademisk ridkonst, för mig och Ojiji, tack vare Yvonne i stallet! Egentlighen spelar det ingen roll vad man kallar sättet man rider på, men att kalla det för ridKONST iställer för ridSPORT är viktigt för mig! Det är vad jag strävar efter!

Kram

Nu känns det som att det är dags att väcka liv i lilla bloggen igen. Jag provar och så får vi se om jag vill fortsätta eller inte...

Mycket har hänt sedan sist. Två år har gått:

*Vi har köpt gården som vi väntat på i många år, en dröm har gått i uppfyllelse! <3

*En bebis kommer att titta ut om några veckor och ska bo här med oss <3

*Mumsi har flyttat hem till oss, lilla övergivna vild-kattungen som jag hittade i stallet <3

*Ojiji, världens finaste häst, är mer fantastisk än någonsin, givetvis ;) <3

Nu har jag semester sedan en vecka tillbaka och jag njuter som aldrig förr! Första semestern på min fina gård, och det känns fantastiskt. Varje morgon får jag nypa mig i armen när jag tittar ut över ängarna för att förstå att jag faktiskt bor här nu, och den där ängen är numera vår, min och Mickes <3. Tänk så många somrar vi gått förbi den här gården och fantiserat om att vi skulle få köpa den, och nu är det sant!

Jag har väldigt mycket att berätta om, men jag tänkte börja att berätta lite om Mumsi idag:

Mumsi i november 2011

Jag hade precis tagit ut Ojiji ur hans box och gått ut med honom i hagen. När jag kom in igen så ser jag något litet grått i ena hörnet, det var en liten kattunge! Den var övergiven, jag visste att de som "ägde" katten hade flyttat och lämnat fem st kattungar och kattmamman åt sitt öde, kattfamiljen hade synts till i krokarna redan.... Det var en till mager stackars kattunge utanför, men den gick inte att få tag på. Den lilla kattungen i stallet lät mig till slut ta upp den och då kröp den innanför min jacka, och då visste jag direkt att jag måste rädda den<3

Micke var inte överförtjust till en början, vi hade ju redan katt hemma! När Mumsi (som Micke senare döpte henne till), kissade i vår säng första natten så var det inte så glada miner från min kära sambo, men vi gjorde ett försök med att ha henne hemma.

Det gick inte så bra. Mumsi var ju vildkatt! Hon gömde sig överallt, och fräste så fort man försökte ta upp henne. Hon kunde ligga bakom frysboxen hela dagen för att bara våga sig fram på natten. Hon var livrädd för allt och alla! det gick bra när man väl fick tag på henne, då kunde hon börja spinna och slappna av, men så fort man släppte henne så sprang hon och gömde sig!

Jag ringde till Sundsvalls katthem och frågade om råd efter att stackars Mumsi legat bakom frysen i en vecka. Jag fick då stränga order om att Mumsi skulle ha ett eget litet rum, med radio på, och vi skulle pyssla med henne så mycket det bara gick, och det skulle vara många människor som gick in och ut ur rummet! Vi skulle lyfta upp henne och greja på med allt möjligt så hon skulle bli van och förstå att vi var snälla.

Det gick lite halvtrögt i början, hon fräste fortfarande och lyckades krångla sig in bakom en garderob och fastna två gånger i panik där bakom! Det såg mörkt ut för hon fick en svacka där hon plötsligt blev ointresserad av oss och ville inte komma fram alls......

Jag tänkte att jag ger henne några månader, om det inte skett en förändring innan dess så får veterinären avliva henne, för det är ju inget liv för en katt att vara instängd, livrädd, i ett litet rum.

Tack och lov så vände det efter några veckor, Mumsi vågade till slut börja lita på oss, hon blev gosig, pigg och glad och framförallt busig! Jag blev så glad när hon busade på riktigt första gången och slutade vara apatisk!

Nu var rummet alldeles för litet och jag öppnade upp till ett till rum så hon fick större utrymme att vara på, det tyckte Mumsi var lite läskigt i början, men hon vande sig snabbt och njöt av att ha större ytor. Vi var uppe hos henne så ofta vi kunde och lekte och gosade i timmar varje dag!

Till slut kändes det som att Mumsi var redo för att släppas ut i hela huset igen, men oj vad orolig jag var för att hon skulle gömma sig bakom frysen igen! Jag behövde dock inte vara orolig, hon var spänd i början men sen gick det bättre och bättre och hon älskade att få ha ett hus med två våningar att röra sig i! Efter en tid började vår äldre katt, Tusse, även att acceptera henne, jag kunde andas ut!

Mumsi förvandlades till en blandning av bebis/hund/katt, hon följer numera efter oss överallt i huset om hon inte ligger och sover och hon vill väldigt vara nära, nära och vill alltid komma upp i famnen. När man bär runt på henne så njuter hon i fulla drag och hon vill gärna pussas, och hon älskar att få pussar på huvudet!

Hon är fortfarande lite osäker på nya människor men det brukar gå bra efter en liten stund. Hon har börjat få vara utomhus också, och det är det absolut bästa hon vet! Första gången hon släpptes ut gick det otroligt bra, vi var ute tillsammans och Tusse höll ett vakande öga på henne, hon gjorde flera "lycko- rusningar" runt på ängen och upp på stenarna! Hon kom till mig när jag ropade på henne efter några timmar och allt var frid och fröjd. Gångerna efteråt har inte varit lika lyckade, hon har hållit sig undan från oss och vill inte komma till oss, men hon håller sig på gården. Det är som om hennes vilda instinkter kommer tillbaka, hon blir rädd för allt och hon vill absolut inte komma in! Jag har nu införskaffat en sele med koppel som hon får ha på sig ute. Det går bra med kopplet, men man märker att hon behöver mycket träning för att vara trygg ute. Jag hoppas verkligen att träning med koppel kan göra att hon kan få vara lös ute, längre fram. Det känns som om hon blir tryggare och tryggare för varje dag ute med koppel i alla fall, hon söker sig mera till oss nu ute, och vill bli klappad!