fredag 30 december 2016

Viktigt

Den här bloggen lever knappt längre, men då och då spritter det till i livsnerven tror jag... Kanske mamma vill läsa i alla fall, så här kommer att långt och osammanhängande inlägg. Lägg inte märke till allt som inte är korrekt...

Julkorten postades flera dagar för sent, som vanligt. Huset har inte blivit ordentligt städat sedan 1973, som vanligt. Några fönster är putsade men långt ifrån alla, som vanligt. Vi hann julbaka ett par gånger, och allt blev direkt uppätet (av mig), som vanligt. Julafton var en riktigt bra dag. Allt är som det ska och blev som det skulle, och det är himla skönt. 

Jul- och nyårsstress finns inte här i år. Jag brukar stressa rejält och skriva långa listor med det som ska göras.  I år tar jag det med ro. Allt löser sig. Det viktigaste är att barnen och djuren mår toppen och har roligt. Tuvis fick skridskor i julklapp och i förrgår gick vi till vår skridskobana. Ett mysigt ställe en bit upp på berget. Ljuvligt!


Det är just nu väldigt skönt att få vara ledig. Hemma med barn och hästar. Jag tror att det är extra skönt nu eftersom lillebror hade ont i magen under några veckor i oktober och november, och det var inte så överdrivet kul. Han är nu så glad och go. Storasyster är så fin med honom och inte ett dugg avundsjuk hittills. Vi har det bra, även om vi är ledsna för att det är is och inte snö ute. Det finns dock en bra sak med plusgrader i december; det går att mocka i hästarnas hage. Jag har fått bort det värsta i en del av hagen och det känns mycket bra. Konstigt nog har det redan fyllts på och måste göras om... :-D

Jag bestämde att det fick bli skor (med broddar så klart) på båda hästarna denna vinter. Jag inser mina begränsningar. Nu när vi har en bebis så fixar jag inte allt vad det kan innebära med barfotahästar; sanda i massor och att ta på och sedan av åtta vinterboots på hästarna när de behöver boots i hagen eller så fort vi ska motionera går tyvärr inte, då min tid är begränsad. Barnen är oftast ensamma inne i huset när jag släpper ut hästarna på morgonen, så det måste gå fort. Det tog verkligen emot att sko Ojiji igen efter två år barfota, men jag hade inget val. Det märktes direkt att hästarna tyckte att det var väldigt skönt med bra fäste. De busade rejält i hagen vilket de inte gjort på ett tag. Skönt för mig att slippa oroa mig för all is också, för den finns det tyvärr gott om. Tanken är att båda hästarna ska få vara barfota igen till våren. 

En dag i november. Precis som det ska vara på vintern. Det var så vackert ute just denna dag.

Det måste vara viktigt. 

Den meningen dök upp i min hjärna när jag satt på min stora fina häst för några veckor sedan. Det måste kännas viktigt för både häst och ryttare. Vi måste tycka att det vi gör tillsammans är så viktigt att vi inte vill vara utan det. Om inte vi båda känner det så är det meningslöst. Den tanken kan stämma bra in på flera områden; det är viktigt för att vi har så roligt tillsammans, det är viktigt för att vi blir starkare tillsammans, det är viktigt för att vi blir klokare tillsammans. Jag vill att mina hästar ska tycka att vårt arbete är lika viktigt som jag tycker att det är. Annars är det bara något helt och håller egoistiskt jag sysslar med. Meningslöst. 

Jag fick ord på det jag visste men inte riktigt kunde formulera, och det blev ett typ av svar på de tankar jag fick när ridningen bara kändes just egoistisk. 
Min kloka stjärna. Du är en på miljonen.
I måndags lämnade du maten för att mysa med mig i hagen. Det betydde så mycket för mig!

När hästarna flyttade hem hit så hade jag tid att aktivera dem och vi tränade flera gånger i veckan, (men höll oss mest hemma på gården eftersom jag var höggravid). När bebis kommit var min tanke att hästarna bara skulle gå och skrota i hagen i ca två-tre veckor och sedan skulle vi köra igång igen, åtminstone lite grann. Jag hann dock bara starta igång igen så fick lillebror det jobbigt med magen, och vips så försvann all min hästtid till en skrikande bebis. Veckorna gick och hoppet om att hinna göra något med hästarna dalade. När den lilla magen äntligen började bli bättre (när jag insåg att den stackaren blev dålig av att jag drack kolsyrat vatten! Kom ihåg; aldrig bubbelvatten vid amning), så kom det lite tid tillbaka. Hästarna hade nu mest skrotat i ca fem veckor och jag mådde inte bra över det. Jag hade först längtat varje dag efter att få göra någonting med dem. En konstig känsla kom sedan över mig. När lillen äntligen sov bra i vagnen och jag hade möjligheten så fanns det något slags motstånd i mig. Jag tänkte att hästarna vill nog hellre ha extra mycket mat istället. De vill nog inte göra någonting. Det kändes så motigt och egoistiskt att rida igen på något sätt. Jag hann känna så i ett par dagar men sedan vaknade jag upp. Tog med hästarna på en glad promenad och det gjorde mig lyckligast i världen. Så var vi igång igen, och nu har jag hunnit aktivera dem och rida flera gånger varje vecka. Yes! Vilken känsla att vara på G igen! Vi behövde bara ta en prommis för att allt skulle kännas bra igen, och nu är jag mer taggad än på länge. Det är ju viktigt det vi gör! 


Hästarna uppskattar verkligen att få komma ut och jag rider ut med dem så ofta jag kan. Det är det bästa vi vet just nu; att rida genom skogen tillsammans alla tre. Jag kommer alltid att prioritera det framför att träna med hästarna på en bana, även om det också är viktigt. Viktigt på olika sätt.

Uppehållet under dessa veckor var bra, och det är roligare än någonsin att rida och vara med hästarna! Nu har jag planer inför 2017, och jag skulle vilja ta minst en lektion i långtygling  bland annat. Vi får se när det kan passa. Ojiji är så otroligt glad att rida just nu. När han börjar trava så fort jag tar tyglarna, och inte vill sakta av till skritt och avsluta passet -ja, då känns det som om jag vunnit högsta vinsten! Det är precis så jag vill att det ska vara. Jag njuter verkligen att hans arbetsglädje just nu.
Brödlösas ridskola

Virre får träna på grundläggande saker som saknas i hans verktygslåda. Han har lärt sig en del knep genom åren, märker jag. Det är tur att han är så liten och go, så att man kan skratta åt hans små ponnyknep. Och det är tur att jag har Virre nu, och inte för några år sedan, för då trodde jag att jag kunde massor och skulle nog ha "uppfostrat" honom. Nu försöker jag bara läsa honom och agera så lite som möjligt egentligen. Jag har en lång väg kvar att gå men jag tror att Virre har kommit till mig för att han är en lagom utmaning för mig, på min väg att bli en bättre människa. Jag provade att rida ut på honom för några dagar sedan. Det var som att sitta på en tickande bomb som exploderade några gånger. Aldrig har jag ridit en så pigg häst! Vi klarade oss helskinnade hem, tack och lov. Han är så snäll och foglig när han får gå som handhäst (förutom i galopp - då är det rodeo), så detta var något nytt. Men det var så härligt att få uppleva hans energi! 

Vackra ponny!
Jag fick kontakt med de som ägde Virre innan han kom till ridskolan. Kul att få växla några ord om honom! 


Nu när jag har Virre också, så inser jag hur väl jag och Ojiji känner varandra. Det är fint att veta. Som den stackaren har fått stå ut med mig och alla dumma misstag jag gjort och fortfarande gör. Jag tror att jag har blivit en lite bättre människa genom åren, men jag kommer på mig själv då och då med att göra vissa dumheter. Som när jag skulle lasta Ojiji för resan hem hit i somras. Micke ringde och sa att Virre var lastad och att de var på väg hem. Jag blev stressad och försökte skynda på Ojiji att gå in i transporten. (Eftersom jag ville att hästarna skulle anlända till gården samtidigt, så ingen blev ensam och orolig). Vilket resulterade i att Ojiji blev orolig och osäker när han skulle gå in i hästtransporten. Jag lastade dåligt och blev lite irriterad på honom för att han inte gick in i hästtransporten, och han fick lida för det. Fastän jag hade bestämt att jag skulle vara helt lugn och lasta lika bra som dagen innan då vi tränade på det, för då gick det hur bra som helst. Jag blir så arg på mig själv! 

Jag har så svårt för att jobba bort dessa dumma beslut och att jag under dessa sekunder det handlar om tycker att det på något sätt är hästens fel. Hästarna gör aldrig fel! Kan jag inte fatta det någon gång? Det är ju väldigt enkelt: lägg ner den tid det tar. Hästarna agerar som hästar gör. Det måste jag befästa i min hjärna. Det är inte ett mål för 2017; det är ett måste.

Stallhjälpen smiter iväg när kärran ska tömmas...


Det är helt otroligt vad bra det har gått med hästarna hittills. Det enda som hänt är att min stora stjärna fick en liten kolikkänning för några veckor sedan. En kväll vid 22-tiden gick jag ut för att ta in hästarna. Ojiji stod i ett hörn av hagen och jag fick ropa på honom för att han skulle komma till grinden. Redan då förstod jag att något var galet. När de var inne i sina boxar märkte jag direkt att någonting var fel med honom. Han åt bara upp morotsbitarna i maten och ville inte äta sitt hö. Han visade tydligt att han hade ont i magen, och jag hittade lite jord runt hans mun som han måste ha fått i sig. Det var bara att ta ut båda hästarna igen och promenera runt på gården. Efter ca 30 min gick vi in igen och då bajsade Ojiji och tog sedan några tuggor av höet. Men sedan ville han inte ha mer, så jag ringde jourhavande veterinär. Hon tyckte att jag skulle promenera en gång till med honom och om han verkade ytterligare lite bättre så kunde jag avvakta över natten. Det var bara att gå upp till huset, amma lillebror, och sedan promenera med pojkarna igen mitt i natten. När Ojiji bajsade för andra gången så gick vi in i stallet. Då var han sig själv igen och ville äta och dricka. Han fick äta två tuggor, men fick sedan vara utan mat över natten för att inte riskera förstoppning. Klockan 01 gick jag och lade mig och kände mig ganska lugn. Kl 06 släppte jag ut hästarna och han mådde bra. Så skönt! Jag gick och tittade i hörnet av hagen och såg att han skrapat i marken där för att få i sig lite gräs. Han fick i sig lite jord för några år sedan också och blev då konstig i magen, så jag kände igen hela scenariot. Jag stängslade för hörnet så han inte skulle komma åt marken just där igen, och efter det har det varit lugnt. Det finns många fördelar med att känna varandra väl! :-D Nu har jag satt ihop vinterhagarna så han har en hel skog att gnaga på istället. 

Ett äkta julkort. Dock i november.

Förra helgen fick hästarna promenera på travbanan. Första dagen gick jag med båda hästarna själv. Jag hade inte tänkt det, men fick ett litet infall. Jag ångrade mitt infall en aning när vi hade travhästar som for runt som galningar i sina hagar, på båda sidor av oss. Ojiji steppade lite på sidan och Virre frös fast och ville inte gå. Det kändes som om travhästarna snart skulle ta sig ur sina hagar och jag började känna mig en aning svettig. Men oj, så duktiga mina pojkar var. Vi tog oss förbi galningarna och annat läskigt utan problem. Det blev en underbar promenad. På söndagen gick svärfar med så vi tog en varsin häst. Då var det inga travhästar ute i hagarna. Synd om travarna men skönt för oss. Jag har ridit där en söndag sedan dess. Det har hittills gått väldigt bra att rida med Virre som handhäst men jag vill vara försiktig då det är nytt för oss alla tre. Galna travhästar undanbedes.
Älskade hästar!
(Jag har nu köpt en digital hövåg. Jag har visst gett hästarna väldigt mycket mat :-D).

Ojiji har förändrats sedan han flyttade ihop med Virre.  Han är mer kung helt enkelt, och helt annorlunda att rida ut på nu. Förut tvekade han alltid lite när vi skulle lämna stallet. Nu kliver han på och har bjudning även när vi rider hemifrån. Det har aldrig hänt förut. Jag trodde aldrig att vi skulle kunna rida genom Tösta helt utan spänningar eftersom det är så mycket hus och grejs att titta på där. Men han bara kliver på när vi rider där och det är så självklart. Häftig känsla.

Nu vill jag hemskt gärna ha lite bättre underlag. Det är väldigt bra på travbanan och i skogen men det vore fint med snö snart så resten av vägarna blir bra också. Det önskar jag mig i början av 2017. Och suckar över att vi har förstört vårt klimat. Vad ska det bli...

För ungefär ett år sedan så tänkte jag mycket på vad jag ville med mitt liv, och det är någonting jag fortfarande funderar på även om jag funnit en del svar på vägen. Många drömmar har slagit in och jag måste ofta nypa mig i armen för att förstå att jag faktiskt får bo exakt där jag vill, med min älskade familj och våra djur. Vi är friska och har det otroligt bra. Allt annat är lyxproblem och jag har blivit mycket bättre på att tänka så. Det är ett steg på vägen till att nå dit jag vill. Det känns viktigt att ha mål och drömmar, och de får vara hur diffusa som helst. 




Mina barn, våra barn, älskade barn. Jag försöker göra det bästa för er. Jag visar att jag älskar er varje dag, och jag säger det till er varje dag. Det ska jag göra så länge jag lever. Min högsta önskan är att ni ska få ett bra liv. 

Det blir ingen summering av året här och det blir inget peppigt "mål för 2017" här. Det har jag i mitt huvud.

Har du läst så här långt så har du gjort det bra. Ett gott, nytt och viktigt år önskar jag dig!

Inga kommentarer: