Ännu fler pojkar!

Otroligt vackra oktober! Vår gård passar extra bra i höstfärger tycker jag :)

Det har hänt så mycket sedan jag sist skrev här, så jag vet knappt var jag ska börja.  Världens bästa lilla pojke har "flyttat in" i familjen, så de senaste dagarna har mest kretsat kring honom, så klart. Tiden med en liten går vansinnigt fort så det gäller att påminna sig själv hela tiden om att ta vara på varje minut. 

Minipojke flyttat in.

Det slog mig precis att jag inte nämnt något om att vi nu bott här i fem år. Lite mer än fem år. (Slutet av juli 2011 flyttade vi in). Vårt fem års-jubileum bestod i att vi flyttade hem hästarna. Bättre fem-års firande kunde vi inte haft! Jag orkar inte rabbla upp vad vi hunnit med här under dessa fem år. Men det är nog dags för lite före- och efterbilder igen snart. Kanske i nästa inlägg.

Hästarna njuter i solen.

Den här vackra hösten är verkligen perfekt för hästarna. De är så nöjda i hagen och det känns bra i hjärtat att låta dem beta så länge det bara går. Vi får hoppas att hela oktober tillåter bete. Det är så fridfullt att se dem vara nere på betet i höstsolen, och det går att känna hur lyckliga de är för att de får göra det som är mest naturligt för dem; att få ströva runt med nosen i backen och äta i behaglig temperatur utan massor av insekter. 

<3 td="">

Hästarna fick lite semester innan och efter att lillebror tittade ut. Han valde att komma ut 11 dagar efter beräknat datum, och det var segt att bara gå och vänta. Men pang bom så ville han ut, mitt i natten! Det gick fort och bra. 

Alve är givetvis den vackraste, finaste, goaste lille pojke som finns! Tuvalie kallar honom för "lillan". 

Nu njuter jag av dagarna med barnen, och känner mig mycket lugnare nu med andra barnet. När T kom så var allt så ovant och jag var ganska spänd och stressad över allting. Nu ska jag vara en cool morsa som tar det mesta med en klackspark. 

Hästarna har fått komma igång lite igen. Virre har gjort stora framsteg även om vi egentligen inte tränat/gjort så väldigt mycket. Arbetet vid hand är väldigt givande och visar så tydligt vad det är som tar emot. Han skrittar gärna på framåt och att gå in i en öppna med tempo går fint. Att däremot skritta i ett lite långsammare tempo och att gå in i en sluta är riktigt jättejobbigt, och vi är glada om vi får till några steg ibland. Han är också väldigt stel i bogarna. Men man riktigt känner hur han förstår mer och mer för varje gång och att han vill jobba med sin kropp för att bli smidigare och starkare. 

Att Virre kan slappna av så här pass mycket och söka sig framåt och nedåt är stora framsteg jämfört med första gången jag longerade honom!

Dock föredrar han mat. Jag trodde inte att en häst kunde vara mer tokig i mat än Ojiji. Tills jag träffade Virre! Det är ett under att han inte har blivit tjockare! Han fullkomligt kastar sig över allt som går (och inte går)! att äta! En dag stod farfar och åt ett äpple utanför ridbanan när jag skulle jobba med Virre. Han kunde inte koncentrera sig en sekund! Det enda han fokuserade på var det där äpplet! :-D Lille Virre börjar bli fin i kroppen tycker jag.

När Virre nyss flyttat in hos oss.

Hans rumpa var inte direkt maffig när han kom...

Ca tre månader senare...Jag tycker att han blivit finare över rygg och rumpa :)

Min vackra ponny! Det kom två ridskoletjejer och hälsade på förra veckan, och de kände knappt igenom honom! 

Det är så lustigt när jag arbetar för hand med Virre före Ojiji. När jag sedan ska arbeta med Ojiji så genomgår hela hästen en förvandling; från tjock grässlukare till riktig skolhäst på tre röda, så fort huvudlaget åker på! Han vill bara glassa runt i tjusig samlad trav, varv efter varv, och det är så tydligt att han vill visa Virre hur det ska gå till! Jag kan knappt hänga med honom! Han vill visa allt han kan och hur lätt han kan göra det! Virre blir säkert imponerad, men han lyfter tyvärr inte huvudet från gräset. :-D 

Det är så härligt att äntligen få se att Ojiji är den som bestämmer. Han har aldrig varit ranghög men nu bossar han över lille Virre och han njuter av att få vara bossen. Nu får han äntligen vara kungen! Det betyder att matte helst inte ska pyssla med Virre i hagen. Då vill Ojiji flytta bort honom och så kommer O och ställer sig bredvid mig. Jag får bara pyssla med honom! Bossen ska ha all uppmärksamhet! 

Det är lite konstigt, men eftersom jag tycker att hästarna tar fram det bästa hos varandra så känns det som om man alltid borde ha två hästar som kompletterar varandra så här bra. De är lika men ändå olika. Virres energi vet inga gränser ibland. En dag när det regnade fick hästarna stå inne i fem timmar. När jag kom ner till stallet så var Ojiji helt lugn men sugen på att komma ut i hagen. Virre däremot var halvt vansinnig, det var som om han stått inne i fem år! Jösses, hur ska han kunna stå inne 8 h nattetid sedan? Han skulle nog gärna vilja gå på lösdrift och kanske kan vi ordna det nästa år. 

Bus!

Det är någonting med Virre som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han ser saker vi andra inte ser. Han kan fastna med blicken i fjärran. Ibland travar han plötsligt i väg i hagen, ifrån Ojiji som inte förstår vad han sysslar med. Det är någonting han vill ha koll på. Han verkar veta något mer än oss andra. Jag är väldigt nyfiken på vad han har för hemligheter.

För några veckor sedan så var vår granne här (äldst i byn), och berättade mer om gården (han har berättat mycket förut men nu fick vi veta ännu mer). Något som fastnade hos mig var givetvis vad hästen här på gården hette; Pärla. Hästen nere på torpet hette Tyra. Någon gång måste vi ha en häst här som heter Pärla! Vår granne berättade även för Micke om en flicka som bodde här på gården. Hon for illa i skolan och blev sedan aldrig sig lik igen. Hon blev inte så gammal om jag minns rätt. Jag tänker på henne ibland och jag skulle så gärna ha velat hjälpa henne på något sätt. Hennes ansikte finns på min näthinna ibland, även om det är otydligt, och jag har ju ingen aning om hur hon såg ut egentligen. Men hon är med mig ibland, på något sätt. Väldigt sorgligt. Jag drömde om henne en natt också, men jag minns inte vad drömmen handlade om. 

Nu längtar jag så otroligt mycket efter att få rida! Virre har fått en sadel så snart kan vi rida ut och galoppera på sandbanan! Men jag måste nog vänta med det minst några dagar till som det känns. 

Snart galopperar vi fram här!

Jag är så tacksam över denna fina höst, det är helt underbart att få vara ute med barnen och hästarna och njuta av detta. Allt har gått så bra hittills, med alla tre pojkar som flyttat in här under sommaren och hösten! Lycka!