Ett pepparkorn har flyttat in i mitt hjärta.

Här är han. Den finaste Peppar man kan tänka sig. Nu har han bott hos oss i ungefär en månad, och jag kände att det var dags att skriva några rader om honom och om hur han kom in i våra liv. 

När Virre försvann så blev det som en tröst att börja titta runt efter en häst. Jag har dock aldrig varit en ”annonstittare”. Ojiji köpte jag efter att först ha varit fodervärd i 10 år (!) och Virre hittade jag genom kontakt med ridskola. Tanken på att leta häst på annons har alltid känts fel på något sätt. Knäpp tanke, men på något sätt har jag tänkt att hästen med stort H hittar du på annat sätt. Nu kommer någonting som låter helknäppt så hoppa över några rader om du blir tveksam:

När Virres döda kropp låg ute på gården under körsbärsträden (innan vi grävt ned honom), så gick jag dit 

då och då och satt bredvid honom. Grät floder och pratade med honom. Hjärtat var i tusen bitar. Vid första tillfället var det en fågel i ett träd bredvid oss, som envist sjöng och sjöng. Då kom en tanke upp i huvudet, och jag har ingen 

aning om varifrån den kom. ”Jag kommer hitta en häst på Hästnet. En mörk häst”. Jag veeeeeet! Hur töntigt låter inte det? Det är klart att det finns mängder av hästar där, det vet alla! Tanken kändes riktigt fånig, men den blev en tröst i början. Givetvis började jag titta på Hästnet varje dag. Eller, två-tre gånger om dagen om jag ska vara ärlig. Tittade extra efter en mörk häst! Bara någon dag efter det så rymde grannens häst till oss (svart ponny)! och stod och pratade med hästarna över staket, hur go och glad som helst! (En liten parentes, men lite underligt var det allt). 

På Hästnet hittade jag direkt en (mörkbrun) häst som jag blev intresserad av. Funderingar och till slut telefonsamtal. Funderade hela tiden på hur jag skulle veta när det var rätt? Någonting sa till slut att det inte var rätt. Hittade en till häst. Grå/svart. Intresserad! Funderingar. Telefonsamtal. Bestämde mig för att avvakta. Hästen såldes till slut och jag blev mer och mer osäker. Varför kändes det inte helt rätt någon gång? Eller hade det varit rätt och jag hade förlorat den rätta? 

Jag fick riktigt fina hästerbjudanden genom kontakter. 

Bland annat en otroligt vacker fux. Större än vad jag tänkt 
men jag blev ändå intresserad. Funderingar. Mejlande. Oj, 

vilken fin häst. Funderingar. Tittade vidare. Att hitta en häst är inga problem då det finns hur många som helst där ute. Min tanke har dock hela tiden varit att jag bör leta en häst som behöver just det jag kan erbjuda. En häst som inte passar in var som helst, eller hur jag nu ska formulera mig. En häst som behöver tid, en matte som inte har bråttom och inte har några krav på att det ska vara på ett visst sätt. Eftersom jag redan har ett stort halvblod har tanken också varit att jag helst vill ha en lite mindre häst. 

Såg en skäck som jag blev intresserad av. Verkade perfekt för mig! Mejlade. Inget svar. Funderade och tittade vidare. Suck. Nu hade det gått närmare två månader och det började kännas trögt. Det kändes som om jag väntade på någonting som skulle hända. Men vad? Tanken på att jag redan hittat rätt häst men förlorat den började smyga sig på.

En kväll när det kändes som om jag famlade och inte alls visste vad jag letade efter, så dök det upp en ny annons rakt

 framför nosen på mig. En svart Welsh cob med bläs tittade 

rakt på mig och första tanken som flög genom huvudet var: ”där är han”! Läste annonsen. ”Sadeltvång? Går inte att rida på i dagsläget? Hmm. Det kanske inte gör någonting för 
mig? Finns i Stocholm, lite långt? Äh, det går ganska fort 

att åka ner dit”. Skrev ihop ett mail och berättade om mig och oss. Kände att jag inte hade så många frågor egentligen. Tänkte direkt att jag nog ändå inte skulle få ett svar. En sådan här häst var det nog många närmare geografiskt sett som var intresserad av. Nästa dag tittade jag efter ett svar. Inget svar. Tittade igen. Inget svar. Som jag trodde alltså. Timmarna gick. Men hade jag verkligen inte fått något svar? Klickade in på mitt mail och såg först då att jag visst hade fått svar! Ett svar som fick hjärtat att slå många extra slag! 

Vi mailade ett par gånger fram och tillbaka och hjärtat sa JA. Hjärnan/magkänslan viskade lite om att ta det lugnt och inte göra någon förhastat. Efter ett långt telefonsamtal (som hade kunnat fortsätta mycket längre) med fina Louise så sa även magkänslan JA och det kändes helt rätt på alla sätt och vis. Några dagar senare åkte vi ner för att träffa magiska Peppar. Jag grät en skvätt i bilen på väg ner. Jag 

tänkte på Virre och Peppar och det var många olika känslor som hoppade runt i mitt inre.. 

Träffen med Peppar och Louise blev speciell på flera sätt. Jag föreslog att vi skulle börja med att gå in i stallet så 

jag kunde prova att lyfta hovar mm. Peppar vägrade gå in i stallet! Där och då blev jag kär på riktigt! Ha ha! En häst i min smak! :-D Vi började med lite longering i en hage istället. Han visade upp mycket av sig själv och var full av liv. Plötsligt fick Peppar ena frambenet över linan och drog 
iväg en bra bit i snabb trav med mig efter som en vante! Där och då trodde jag att Louise skulle be mig åka hem direkt!  Peppar valde till slut att stanna och låta mig få hjälpa honom att ta bort linan. Phu! Just den incidenten gjorde mig ännu mer kär i honom! Sedan promenerade vi, pratade, och bara hängde, och då gick det bra att gå in i stallet. Där inne konstaterade vi att allt kändes helt rätt för oss alla och en vecka senare anlände han här hemma! Det gick väldigt fort allting, men när jag fick det här Pepparkornet rakt in i hjärtat så var allting plätt-lätt. Jag har inte funderat en enda sekund efter vår första träff! 

Peppar är sju år i år och kommer från Wales ursprungligen. Han har bott i Karlstad och sedan i Stockholm. Han är inriden och riden lite efter det men det verkar ha fungerat sådär, och sedan har det har hänt saker som gör att han inte vill/vågar ha ryttare på ryggen. Det enda jag har 

tänkt sedan första gången jag läste annonsen är att om det så aldrig skulle gå att rida på honom så gör det ingenting! 

Efter två dagar med ganska övertaggade promenader här i omgivningarna provade vi vår första träning på gården/”ridbanan”. Introducerade honom för det jag använder, target och klicker och vi provade oss fram. Han var väldigt på och jag kände direkt att jag hellre ville släppa honom helt lös, att linan mellan oss begränsade honom rejält. Sagt och gjort, dagen efter det så släppte jag loss honom och var beredd på att han nyfiket skulle kunna traska bort mot t ex grannen när han insåg att han kunde. (Vi har inga staket någonstans, runt ridplätt och gård). För nyfiken i en strut är han! Men nix. Han sa: ”JA! Det här har 
jag väntat på”! Allt som hänt efter det är som den bästa av 
sagor. Efter det har han blivit så annorlunda. Han har inte 
blivit så där övertaggad utan bara så otroligt kärleksfullt glad istället. Jag blir tårögd när jag skriver om det. Det här är inte en häst i mängden. Han är otroligt speciell och han ger ALLT om du gör rätt. 

Vi har mycket jobb framför oss innan Peppar kan anses skolad och hittar rätt med sin egen kropp, men jösses så kul det är! Han har en fin grund med sig från Louise så det är bara så otroligt roligt att jobba med honom. 

 Förra veckan fick vi ett helt sagolikt träningspass då vi verkligen hade kontakt, då jag fick sitta upp på honom barbacka från uppsittningspallen, och det kändes som att det bara skulle vara att rida iväg när som helst. I dag hade vi inte riktigt samma kontakt och han hade inte tid att stå still mer än några sekunder vid pallen, så jag kom aldrig så långt som till uppsittning. Jag vill inte stoppa honom eller parkera honom vid pallen, utan jag vill att han helt lös ska vilja stå kvar där själv. Det är otroligt kul att jobba vidare med detta och vi får se vad han vill och inte framöver. :-) 

Ojiji och Peppar är som riktiga brorsor. Peppar är lillebrorsan som vill styra och ställa (men på ett snällt sätt). Ojiji suckar och låter honom hållas. De blev polare direkt och de är två olika individer men fungerar väldigt bra ihop. Jag märker att de uppskattar varandra mer och mer. 

Tack Virre, jag fann rätt häst, precis som jag hoppades så mycket på! En häst med en gnista utan dess like. Jag vet att du ser oss Virre, och det är tack vare dig jag visste vad jag sökte efter, en häst med LIV i, precis som du hade! <3 span="">