Midsommar var jättemysigt, vi plockade blommor hemma och åkte sedan ner till Ånäsparken och spelade gåbingo, jag vann en fin pelargon och det var så fint och roligt där nere på midsommarfirandet. På kvällen åt vi världens godaste midsommarmat! I tisdags badade vi för första gången i år, och Tuvalie för första gången någonsin i en sjö. :-) Tänk att vi har en så fin badplats så nära! Hamstasjön ligger knappt tre kilometer hemifrån och vi tyckte att det var riktigt mysigt där. Det var 23 grader i vattnet! :-) Tuvalie blev jättearg när hon inte fick vara i vattnet dock. Ha ha.
Vi har hunnit med en hel del målning på gården tack vare vår underbara familj som ställer upp på olika sätt. Jag hann till och med börja kladda på bagarstugan så nu börjar den se ut som någonting också.
I måndags var det dags för vår sommartradition, lunch och promenad ute på Spikarna. Strålande väder och vansinnigt god strömming! En glass blev det också, en riktig festlunch. Just det, vi var ju i Juniskär för ett par veckor sedan, lika bra där med med mat och promenad!
Igår var det meningen att vi skulle shoppa ett litet sommarplagg i Birsta så vi packade in oss och for dit, hungriga dock. En lunch intogs men efter den så var Tuvalie helt upp och ner, så trött och orolig, och kunde bara vara i min famn, precis när jag hade hittat ett par snygga, billiga shorts som jag tänkte prova. Jag försökte få henne att sova i vagnen men det var helt omöjligt så jag och Micke fick åka hem med henne och Lisa och Albin fick shoppa själva. När vi kom hem så kom hon till ro med Micke i soffan, med Bamse på DVD:n. Sedan visade det sig att hon var jättebajsis och det kom massor sa Micke. (Jag åkte tillbaka till Birsta). Sen slocknade hon, lillstackaren. Någon sa till mig att det är enorm lycka och glädje att ha barn, men med en nypa förtvivlan. Det stämmer så bra, ibland vet man bara inte vad man ska ta sig till, vad som är fel med lilla älsklingen. Tur att det inte händer allt för ofta!
Förra veckan fick jag iväg mitt ångestprojekt, det var så otroligt skönt när köparen kom och hämtade bordet och stolarna. Det blev en slant för det, jättebra. Nu har jag en byrå som jag ska slipa och tapetsera lådorna på, den ska Tuvalie ha på sitt rum med kläder i. Byrån stod i "såglängan" bakom höladan, och den kommer att bli såååå fin! Jag ska se till att knäppa före- och efterbilder på den.
Sist men inte minst så ska jag skriva av mig lite om Ojiji. Vi var till veterinären förra veckan och ledbandet läker fint. Vet. tog nya plåtar och det är bara lite kvar av inflammationen nu. Så långt allt väl. Den här gången förstod jag dock mer kring vad skadan kommer att innebära, Ojiji får till exempel aldrig mera hoppa. Visst kan man ta några låga skutt och visst tror jag att man kan hoppa några språng då och då på under en meter när det gått ett par år, förutsatt att allt gått bra.
Jag förstår att veterinären inte kan säga att det skulle vara okej att hoppa litegrann efter ett par år, för då kan ju jag tolka det som att jag kan hoppa lite varje vecka och vara med på några hoppträningar och det skulle ju inte vara bra då han riskerar att riva upp skadan eller överanstränga vänster bak. Hoppningen skiter jag väl egentligen i, vi skuttar bara då och då i vilket fall. Men jag blev så himla deppad ett par dagar efter veterinärbesöket ändå. Tänk om det inte kommer att gå något bra att bygga upp honom igen? Tänk om han kommer att visa att han inte riktigt vill ta i med vänster bak, om han kommer att försöka avlasta det benet så fort jag ska rida? Tänk om han har ont, eller kommer att få ont? Hästar är ju väldigt duktiga på att dölja om de har ont någonstans.
Jag vet ju att det ridsätt/den träningsform jag har sedan några år tillbaka är otroligt stärkande, akademisk ridkonst är som yoga för hästarna och det är övningar för hästens skull, inte för ryttarens skull. Jag borde vara positiv och ställa in mig på att han kommer att kännas precis som vanligt efter ca ett-ett och ett halvt år, att vi kommer att kunna ta vid där vi slutade och att vi kommer så långt som vi vill och kan.
Dock går jag mest runt med en klump i magen och funderar på om vi kanske inte alls kan komma vidare, han kanske inte kommer att hålla för det? Ledbandet kanske blir överansträngt av den nivå av samling där vi var då han blev skadad? Det känns så otroligt sorgligt och ledsamt. Jag har tårar i ögonen ibland när jag åker ner till stallet. Jag vill absolut inte läsa i boken ("riddagboken" som vi har i stallet) om vad de andra i stallet gör med sina hästar, jag vill inte veta hur roligt de har och vilka nya nivåer de når tillsammans.
Jag hade ju bestämt att jag skulle vara positiv och sluta tänka på det värsta som kan hända, men det är svårt när det är så lång konvalescens på den här skadan. Jag får börja skritta uppsuttet nu, men tanken på det har inte känts ett dugg lockande. Det har bara känts deprimerande, jag har känt mig så trött och ledsen så häromdagen fick lillasyster skritta på Ojiji när jag gick bredvid. Det kändes bättre att en nybörjare fick åka i skritt, det kändes på något sätt bättre än om jag skulle ha suttit upp... Konstig känsla... Om jag ska vara min egen psykolog så kanske jag känner så för att om jag börjar skritta honom nu, så har jag ju hoppat på tåget med rehabiliteringen så att säga, då kommer jag ju bli så oerhört besviken om det visar sig att det går åt pipsvängen.
Idag ryckte jag dock upp mig och skrittade ut en sväng på min fina vän. En tyngd lättade från mina axlar. Nu ska jag verkligen försöka att positivt blicka framåt.
