Viktigt

Den här bloggen lever knappt längre, men då och då spritter det till i livsnerven tror jag... Kanske mamma vill läsa i alla fall, så här kommer att långt och osammanhängande inlägg. Lägg inte märke till allt som inte är korrekt...

Julkorten postades flera dagar för sent, som vanligt. Huset har inte blivit ordentligt städat sedan 1973, som vanligt. Några fönster är putsade men långt ifrån alla, som vanligt. Vi hann julbaka ett par gånger, och allt blev direkt uppätet (av mig), som vanligt. Julafton var en riktigt bra dag. Allt är som det ska och blev som det skulle, och det är himla skönt. 

Jul- och nyårsstress finns inte här i år. Jag brukar stressa rejält och skriva långa listor med det som ska göras.  I år tar jag det med ro. Allt löser sig. Det viktigaste är att barnen och djuren mår toppen och har roligt. Tuvis fick skridskor i julklapp och i förrgår gick vi till vår skridskobana. Ett mysigt ställe en bit upp på berget. Ljuvligt!

Det är just nu väldigt skönt att få vara ledig. Hemma med barn och hästar. Jag tror att det är extra skönt nu eftersom lillebror hade ont i magen under några veckor i oktober och november, och det var inte så överdrivet kul. Han är nu så glad och go. Storasyster är så fin med honom och inte ett dugg avundsjuk hittills. Vi har det bra, även om vi är ledsna för att det är is och inte snö ute. Det finns dock en bra sak med plusgrader i december; det går att mocka i hästarnas hage. Jag har fått bort det värsta i en del av hagen och det känns mycket bra. Konstigt nog har det redan fyllts på och måste göras om... :-D

Jag bestämde att det fick bli skor (med broddar så klart) på båda hästarna denna vinter. Jag inser mina begränsningar. Nu när vi har en bebis så fixar jag inte allt vad det kan innebära med barfotahästar; sanda i massor och att ta på och sedan av åtta vinterboots på hästarna när de behöver boots i hagen eller så fort vi ska motionera går tyvärr inte, då min tid är begränsad. Barnen är oftast ensamma inne i huset när jag släpper ut hästarna på morgonen, så det måste gå fort. Det tog verkligen emot att sko Ojiji igen efter två år barfota, men jag hade inget val. Det märktes direkt att hästarna tyckte att det var väldigt skönt med bra fäste. De busade rejält i hagen vilket de inte gjort på ett tag. Skönt för mig att slippa oroa mig för all is också, för den finns det tyvärr gott om. Tanken är att båda hästarna ska få vara barfota igen till våren. 

En dag i november. Precis som det ska vara på vintern. Det var så vackert ute just denna dag.

Det måste vara viktigt. 

Den meningen dök upp i min hjärna när jag satt på min stora fina häst för några veckor sedan. Det måste kännas viktigt för både häst och ryttare. Vi måste tycka att det vi gör tillsammans är så viktigt att vi inte vill vara utan det. Om inte vi båda känner det så är det meningslöst. Den tanken kan stämma bra in på flera områden; det är viktigt för att vi har så roligt tillsammans, det är viktigt för att vi blir starkare tillsammans, det är viktigt för att vi blir klokare tillsammans. Jag vill att mina hästar ska tycka att vårt arbete är lika viktigt som jag tycker att det är. Annars är det bara något helt och håller egoistiskt jag sysslar med. Meningslöst. 

Jag fick ord på det jag visste men inte riktigt kunde formulera, och det blev ett typ av svar på de tankar jag fick när ridningen bara kändes just egoistisk. 

Min kloka stjärna. Du är en på miljonen.
I måndags lämnade du maten för att mysa med mig i hagen. Det betydde så mycket för mig!

När hästarna flyttade hem hit så hade jag tid att aktivera dem och vi tränade flera gånger i veckan, (men höll oss mest hemma på gården eftersom jag var höggravid). När bebis kommit var min tanke att hästarna bara skulle gå och skrota i hagen i ca två-tre veckor och sedan skulle vi köra igång igen, åtminstone lite grann. Jag hann dock bara starta igång igen så fick lillebror det jobbigt med magen, och vips så försvann all min hästtid till en skrikande bebis. Veckorna gick och hoppet om att hinna göra något med hästarna dalade. När den lilla magen äntligen började bli bättre (när jag insåg att den stackaren blev dålig av att jag drack kolsyrat vatten! Kom ihåg; aldrig bubbelvatten vid amning), så kom det lite tid tillbaka. Hästarna hade nu mest skrotat i ca fem veckor och jag mådde inte bra över det. Jag hade först längtat varje dag efter att få göra någonting med dem. En konstig känsla kom sedan över mig. När lillen äntligen sov bra i vagnen och jag hade möjligheten så fanns det något slags motstånd i mig. Jag tänkte att hästarna vill nog hellre ha extra mycket mat istället. De vill nog inte göra någonting. Det kändes så motigt och egoistiskt att rida igen på något sätt. Jag hann känna så i ett par dagar men sedan vaknade jag upp. Tog med hästarna på en glad promenad och det gjorde mig lyckligast i världen. Så var vi igång igen, och nu har jag hunnit aktivera dem och rida flera gånger varje vecka. Yes! Vilken känsla att vara på G igen! Vi behövde bara ta en prommis för att allt skulle kännas bra igen, och nu är jag mer taggad än på länge. Det är ju viktigt det vi gör! 

Hästarna uppskattar verkligen att få komma ut och jag rider ut med dem så ofta jag kan. Det är det bästa vi vet just nu; att rida genom skogen tillsammans alla tre. Jag kommer alltid att prioritera det framför att träna med hästarna på en bana, även om det också är viktigt. Viktigt på olika sätt.

Uppehållet under dessa veckor var bra, och det är roligare än någonsin att rida och vara med hästarna! Nu har jag planer inför 2017, och jag skulle vilja ta minst en lektion i långtygling  bland annat. Vi får se när det kan passa. Ojiji är så otroligt glad att rida just nu. När han börjar trava så fort jag tar tyglarna, och inte vill sakta av till skritt och avsluta passet -ja, då känns det som om jag vunnit högsta vinsten! Det är precis så jag vill att det ska vara. Jag njuter verkligen att hans arbetsglädje just nu.

Brödlösas ridskola

Virre får träna på grundläggande saker som saknas i hans verktygslåda. Han har lärt sig en del knep genom åren, märker jag. Det är tur att han är så liten och go, så att man kan skratta åt hans små ponnyknep. Och det är tur att jag har Virre nu, och inte för några år sedan, för då trodde jag att jag kunde massor och skulle nog ha "uppfostrat" honom. Nu försöker jag bara läsa honom och agera så lite som möjligt egentligen. Jag har en lång väg kvar att gå men jag tror att Virre har kommit till mig för att han är en lagom utmaning för mig, på min väg att bli en bättre människa. Jag provade att rida ut på honom för några dagar sedan. Det var som att sitta på en tickande bomb som exploderade några gånger. Aldrig har jag ridit en så pigg häst! Vi klarade oss helskinnade hem, tack och lov. Han är så snäll och foglig när han får gå som handhäst (förutom i galopp - då är det rodeo), så detta var något nytt. Men det var så härligt att få uppleva hans energi! 

Vackra ponny!
Jag fick kontakt med de som ägde Virre innan han kom till ridskolan. Kul att få växla några ord om honom! 

Nu när jag har Virre också, så inser jag hur väl jag och Ojiji känner varandra. Det är fint att veta. Som den stackaren har fått stå ut med mig och alla dumma misstag jag gjort och fortfarande gör. Jag tror att jag har blivit en lite bättre människa genom åren, men jag kommer på mig själv då och då med att göra vissa dumheter. Som när jag skulle lasta Ojiji för resan hem hit i somras. Micke ringde och sa att Virre var lastad och att de var på väg hem. Jag blev stressad och försökte skynda på Ojiji att gå in i transporten. (Eftersom jag ville att hästarna skulle anlända till gården samtidigt, så ingen blev ensam och orolig). Vilket resulterade i att Ojiji blev orolig och osäker när han skulle gå in i hästtransporten. Jag lastade dåligt och blev lite irriterad på honom för att han inte gick in i hästtransporten, och han fick lida för det. Fastän jag hade bestämt att jag skulle vara helt lugn och lasta lika bra som dagen innan då vi tränade på det, för då gick det hur bra som helst. Jag blir så arg på mig själv! 

Jag har så svårt för att jobba bort dessa dumma beslut och att jag under dessa sekunder det handlar om tycker att det på något sätt är hästens fel. Hästarna gör aldrig fel! Kan jag inte fatta det någon gång? Det är ju väldigt enkelt: lägg ner den tid det tar. Hästarna agerar som hästar gör. Det måste jag befästa i min hjärna. Det är inte ett mål för 2017; det är ett måste.

Stallhjälpen smiter iväg när kärran ska tömmas...

Det är helt otroligt vad bra det har gått med hästarna hittills. Det enda som hänt är att min stora stjärna fick en liten kolikkänning för några veckor sedan. En kväll vid 22-tiden gick jag ut för att ta in hästarna. Ojiji stod i ett hörn av hagen och jag fick ropa på honom för att han skulle komma till grinden. Redan då förstod jag att något var galet. När de var inne i sina boxar märkte jag direkt att någonting var fel med honom. Han åt bara upp morotsbitarna i maten och ville inte äta sitt hö. Han visade tydligt att han hade ont i magen, och jag hittade lite jord runt hans mun som han måste ha fått i sig. Det var bara att ta ut båda hästarna igen och promenera runt på gården. Efter ca 30 min gick vi in igen och då bajsade Ojiji och tog sedan några tuggor av höet. Men sedan ville han inte ha mer, så jag ringde jourhavande veterinär. Hon tyckte att jag skulle promenera en gång till med honom och om han verkade ytterligare lite bättre så kunde jag avvakta över natten. Det var bara att gå upp till huset, amma lillebror, och sedan promenera med pojkarna igen mitt i natten. När Ojiji bajsade för andra gången så gick vi in i stallet. Då var han sig själv igen och ville äta och dricka. Han fick äta två tuggor, men fick sedan vara utan mat över natten för att inte riskera förstoppning. Klockan 01 gick jag och lade mig och kände mig ganska lugn. Kl 06 släppte jag ut hästarna och han mådde bra. Så skönt! Jag gick och tittade i hörnet av hagen och såg att han skrapat i marken där för att få i sig lite gräs. Han fick i sig lite jord för några år sedan också och blev då konstig i magen, så jag kände igen hela scenariot. Jag stängslade för hörnet så han inte skulle komma åt marken just där igen, och efter det har det varit lugnt. Det finns många fördelar med att känna varandra väl! :-D Nu har jag satt ihop vinterhagarna så han har en hel skog att gnaga på istället. 

Ett äkta julkort. Dock i november.

Förra helgen fick hästarna promenera på travbanan. Första dagen gick jag med båda hästarna själv. Jag hade inte tänkt det, men fick ett litet infall. Jag ångrade mitt infall en aning när vi hade travhästar som for runt som galningar i sina hagar, på båda sidor av oss. Ojiji steppade lite på sidan och Virre frös fast och ville inte gå. Det kändes som om travhästarna snart skulle ta sig ur sina hagar och jag började känna mig en aning svettig. Men oj, så duktiga mina pojkar var. Vi tog oss förbi galningarna och annat läskigt utan problem. Det blev en underbar promenad. På söndagen gick svärfar med så vi tog en varsin häst. Då var det inga travhästar ute i hagarna. Synd om travarna men skönt för oss. Jag har ridit där en söndag sedan dess. Det har hittills gått väldigt bra att rida med Virre som handhäst men jag vill vara försiktig då det är nytt för oss alla tre. Galna travhästar undanbedes.

Älskade hästar!
(Jag har nu köpt en digital hövåg. Jag har visst gett hästarna väldigt mycket mat :-D).

Ojiji har förändrats sedan han flyttade ihop med Virre.  Han är mer kung helt enkelt, och helt annorlunda att rida ut på nu. Förut tvekade han alltid lite när vi skulle lämna stallet. Nu kliver han på och har bjudning även när vi rider hemifrån. Det har aldrig hänt förut. Jag trodde aldrig att vi skulle kunna rida genom Tösta helt utan spänningar eftersom det är så mycket hus och grejs att titta på där. Men han bara kliver på när vi rider där och det är så självklart. Häftig känsla.

Nu vill jag hemskt gärna ha lite bättre underlag. Det är väldigt bra på travbanan och i skogen men det vore fint med snö snart så resten av vägarna blir bra också. Det önskar jag mig i början av 2017. Och suckar över att vi har förstört vårt klimat. Vad ska det bli...

För ungefär ett år sedan så tänkte jag mycket på vad jag ville med mitt liv, och det är någonting jag fortfarande funderar på även om jag funnit en del svar på vägen. Många drömmar har slagit in och jag måste ofta nypa mig i armen för att förstå att jag faktiskt får bo exakt där jag vill, med min älskade familj och våra djur. Vi är friska och har det otroligt bra. Allt annat är lyxproblem och jag har blivit mycket bättre på att tänka så. Det är ett steg på vägen till att nå dit jag vill. Det känns viktigt att ha mål och drömmar, och de får vara hur diffusa som helst. 

Mina barn, våra barn, älskade barn. Jag försöker göra det bästa för er. Jag visar att jag älskar er varje dag, och jag säger det till er varje dag. Det ska jag göra så länge jag lever. Min högsta önskan är att ni ska få ett bra liv. 

Det blir ingen summering av året här och det blir inget peppigt "mål för 2017" här. Det har jag i mitt huvud.

Har du läst så här långt så har du gjort det bra. Ett gott, nytt och viktigt år önskar jag dig!

Ännu fler pojkar!

Otroligt vackra oktober! Vår gård passar extra bra i höstfärger tycker jag :)

Det har hänt så mycket sedan jag sist skrev här, så jag vet knappt var jag ska börja.  Världens bästa lilla pojke har "flyttat in" i familjen, så de senaste dagarna har mest kretsat kring honom, så klart. Tiden med en liten går vansinnigt fort så det gäller att påminna sig själv hela tiden om att ta vara på varje minut. 

Minipojke flyttat in.

Det slog mig precis att jag inte nämnt något om att vi nu bott här i fem år. Lite mer än fem år. (Slutet av juli 2011 flyttade vi in). Vårt fem års-jubileum bestod i att vi flyttade hem hästarna. Bättre fem-års firande kunde vi inte haft! Jag orkar inte rabbla upp vad vi hunnit med här under dessa fem år. Men det är nog dags för lite före- och efterbilder igen snart. Kanske i nästa inlägg.

Hästarna njuter i solen.

Den här vackra hösten är verkligen perfekt för hästarna. De är så nöjda i hagen och det känns bra i hjärtat att låta dem beta så länge det bara går. Vi får hoppas att hela oktober tillåter bete. Det är så fridfullt att se dem vara nere på betet i höstsolen, och det går att känna hur lyckliga de är för att de får göra det som är mest naturligt för dem; att få ströva runt med nosen i backen och äta i behaglig temperatur utan massor av insekter. 

<3 td="">

Hästarna fick lite semester innan och efter att lillebror tittade ut. Han valde att komma ut 11 dagar efter beräknat datum, och det var segt att bara gå och vänta. Men pang bom så ville han ut, mitt i natten! Det gick fort och bra. 

Alve är givetvis den vackraste, finaste, goaste lille pojke som finns! Tuvalie kallar honom för "lillan". 

Nu njuter jag av dagarna med barnen, och känner mig mycket lugnare nu med andra barnet. När T kom så var allt så ovant och jag var ganska spänd och stressad över allting. Nu ska jag vara en cool morsa som tar det mesta med en klackspark. 

Hästarna har fått komma igång lite igen. Virre har gjort stora framsteg även om vi egentligen inte tränat/gjort så väldigt mycket. Arbetet vid hand är väldigt givande och visar så tydligt vad det är som tar emot. Han skrittar gärna på framåt och att gå in i en öppna med tempo går fint. Att däremot skritta i ett lite långsammare tempo och att gå in i en sluta är riktigt jättejobbigt, och vi är glada om vi får till några steg ibland. Han är också väldigt stel i bogarna. Men man riktigt känner hur han förstår mer och mer för varje gång och att han vill jobba med sin kropp för att bli smidigare och starkare. 

Att Virre kan slappna av så här pass mycket och söka sig framåt och nedåt är stora framsteg jämfört med första gången jag longerade honom!

Dock föredrar han mat. Jag trodde inte att en häst kunde vara mer tokig i mat än Ojiji. Tills jag träffade Virre! Det är ett under att han inte har blivit tjockare! Han fullkomligt kastar sig över allt som går (och inte går)! att äta! En dag stod farfar och åt ett äpple utanför ridbanan när jag skulle jobba med Virre. Han kunde inte koncentrera sig en sekund! Det enda han fokuserade på var det där äpplet! :-D Lille Virre börjar bli fin i kroppen tycker jag.

När Virre nyss flyttat in hos oss.

Hans rumpa var inte direkt maffig när han kom...

Ca tre månader senare...Jag tycker att han blivit finare över rygg och rumpa :)

Min vackra ponny! Det kom två ridskoletjejer och hälsade på förra veckan, och de kände knappt igenom honom! 

Det är så lustigt när jag arbetar för hand med Virre före Ojiji. När jag sedan ska arbeta med Ojiji så genomgår hela hästen en förvandling; från tjock grässlukare till riktig skolhäst på tre röda, så fort huvudlaget åker på! Han vill bara glassa runt i tjusig samlad trav, varv efter varv, och det är så tydligt att han vill visa Virre hur det ska gå till! Jag kan knappt hänga med honom! Han vill visa allt han kan och hur lätt han kan göra det! Virre blir säkert imponerad, men han lyfter tyvärr inte huvudet från gräset. :-D 

Det är så härligt att äntligen få se att Ojiji är den som bestämmer. Han har aldrig varit ranghög men nu bossar han över lille Virre och han njuter av att få vara bossen. Nu får han äntligen vara kungen! Det betyder att matte helst inte ska pyssla med Virre i hagen. Då vill Ojiji flytta bort honom och så kommer O och ställer sig bredvid mig. Jag får bara pyssla med honom! Bossen ska ha all uppmärksamhet! 

Det är lite konstigt, men eftersom jag tycker att hästarna tar fram det bästa hos varandra så känns det som om man alltid borde ha två hästar som kompletterar varandra så här bra. De är lika men ändå olika. Virres energi vet inga gränser ibland. En dag när det regnade fick hästarna stå inne i fem timmar. När jag kom ner till stallet så var Ojiji helt lugn men sugen på att komma ut i hagen. Virre däremot var halvt vansinnig, det var som om han stått inne i fem år! Jösses, hur ska han kunna stå inne 8 h nattetid sedan? Han skulle nog gärna vilja gå på lösdrift och kanske kan vi ordna det nästa år. 

Bus!

Det är någonting med Virre som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han ser saker vi andra inte ser. Han kan fastna med blicken i fjärran. Ibland travar han plötsligt i väg i hagen, ifrån Ojiji som inte förstår vad han sysslar med. Det är någonting han vill ha koll på. Han verkar veta något mer än oss andra. Jag är väldigt nyfiken på vad han har för hemligheter.

För några veckor sedan så var vår granne här (äldst i byn), och berättade mer om gården (han har berättat mycket förut men nu fick vi veta ännu mer). Något som fastnade hos mig var givetvis vad hästen här på gården hette; Pärla. Hästen nere på torpet hette Tyra. Någon gång måste vi ha en häst här som heter Pärla! Vår granne berättade även för Micke om en flicka som bodde här på gården. Hon for illa i skolan och blev sedan aldrig sig lik igen. Hon blev inte så gammal om jag minns rätt. Jag tänker på henne ibland och jag skulle så gärna ha velat hjälpa henne på något sätt. Hennes ansikte finns på min näthinna ibland, även om det är otydligt, och jag har ju ingen aning om hur hon såg ut egentligen. Men hon är med mig ibland, på något sätt. Väldigt sorgligt. Jag drömde om henne en natt också, men jag minns inte vad drömmen handlade om. 

Nu längtar jag så otroligt mycket efter att få rida! Virre har fått en sadel så snart kan vi rida ut och galoppera på sandbanan! Men jag måste nog vänta med det minst några dagar till som det känns. 

Snart galopperar vi fram här!

Jag är så tacksam över denna fina höst, det är helt underbart att få vara ute med barnen och hästarna och njuta av detta. Allt har gått så bra hittills, med alla tre pojkar som flyttat in här under sommaren och hösten! Lycka!

Om sanningen ska fram...?

Vår kära lilla ponny som alltid har en rolig min i bakfickan! 

Nu har mer än halva augusti gått och jag hoppas att sommaren vill komma tillbaka en sväng till, för höst redan nu känns lite väl tidigt...Vi har börjat jobba och njuter av att det nu är helg. För det är väl det som är vitsen med att jobba - att vi ska njuta av de lediga helgerna? Alla i familjen mår bra, både tvåfota och fyrfota, och det är bara så skönt, när allting rullar på som det ska.

Jag läste på Facebook om "dagens sanning"; istället för att skriva inlägg om hur bra allting var, så skulle du skriva dagens tre sanningar. Om det som inte är så där perfekt. Jag har några sanningar att dela med mig av, fler än bara dagens tre...

-Den här sommaren bestämde jag mig för att mat ska gå snabbt. Vi har konsumerat massor av korv med bröd och många hamburgare. Lättsamt att ta fram ur frysen. Alla gillar det! Nej, vitt bröd tycker jag egentligen inte alls att vi ska äta, men... jo. Jag har ätit många korvar med bröd denna sommar. Vitt bröd! Och jag är glad och mår bra! 

-Tuvalie har fått äta glass typ varje dag hela sommaren. Och jag. Ibland två om dagen. Jag vet! Hemskt! Men gott. 

-Det är så vansinnigt mycket här hemma som vi ligger efter med! Vi skulle behöva vara isolerade i en hel vecka för att hinna få ordning. Totalt kaos i lådor och skåp. Kaos bland kläder. Ingen klädförvaring. För att inte tala om alla dessa prylar som står i "skräprummet" på övervåningen. Var ska vi göra av dem? Jag skulle egentligen vilja bära ut allting som jag anser att vi inte har plats för och sedan ringa Myrorna. Det kanske får bli så?

-Våra fönster! De är nu så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Jag skulle göra en vårputsning men den blev inte av... Jag har börjat putsa några men jag har många kvar...

-Det finns en stor hög här hemma med kläder som behöver lagas. Vissa plagg behöver bara några stygn för att fungera igen, men det görs bara inte. Vissa plagg har legat i högen i flera år...

-Ibland säger den här höggravida kroppen ifrån och jag kan knappt gå.  Jag vet att jag borde ta det lugnt, men det går så där. Jag vill hinna allt och jag vill helst att hästarna ska få motion varje dag. Virre är en farbror med krut i och behöver verkligen få rasta av sig! Ojiji vill också göra någonting, och har en enorm mage som behöver motioneras. Nu när hästarna bor här hemma så får jag dåligt samvete om de inte aktiveras varje dag eftersom jag ser vilka rutiner de har. Vid 19-tiden på kvällen brukar de stå och hänga vid grinden och då vill de verkligen aktiveras. De står och väntar på att något ska hända, och kan jag inte aktivera dem just då så får jag så dåligt samvete. Jag tröstar mig med att Ojiji nu aktiveras så mycket mer nu, sedan han flyttade hit. Och då är jag egentligen ändå inte i skick att aktivera två hästar varje dag, så jag försöker klappa mig på axeln istället. 

Fler sanningar finns säkerligen, men för i dag får det nog räcka! 

Gossarna i sitt esse! :-D

Mattes hjärta smälter, så här söta får inte två pojkar vara!

En magisk kvällspromenad med lilla T på stora O.

Tuvalie fyllde fyra år för några dagar sedan och pratar varje dag om lillebror. Hon kommer på nya saker varje dag som gäller honom, Hon säger att han absolut inte får kliva på avloppsbrunnens lock och om han säger något fult ord så ska hon säga åt honom. När han är född så ska hon ge mig en blombukett som man kan köpa på Ica Kovland sa hon. Världens bästa Tuvis! <3 p="">
Med stora gossen och lilla gossen går det så bra så. Virre blir bara roligare och roligare att arbeta med. Från att ha varit mycket skeptisk och osäker börjar han nu förstå vad vi sysslar med och förvånar mig varje dag. Vi har fortfarande en bra bit kvar till avspänning och riktig böjning men han är förvånansvärt smidig och gör framsteg varje pass. Virre bjuder på många goda skratt - han är en riktig ponnyplutt! Totalt galen i mat -inga spärrar, väldigt otålig om han tycker att någonting är tråkigt eller bör hända och smakar och tuggar på allting!

Ojiji har känts lite trött under de första veckorna här, men nu när vädret är lite svalare och gossarna har fått stå inne några timmar då och då, tycker jag att han har blivit piggare. Han älskar verkligen att stå och hänga med huvudet in till Virres box och de har så roligt tillsammans!

Pojkarna inviger sina nya boxar.

Boxarna i stallet är klara, men lite fix är kvar att ta tag i. Väggarna får vi ta tag i nästa år. Vi blev mycket nöjda med boxdörrarna och allt blev så fint! Känslan av att vi gjort allt själva slår allt! Så skönt att slippa galler pckså! Det kommer vi bara att sätta dit om det visar sig att det verkligen behövs. Virre stormtrivs i sin box -  efter åtta år i spilta så är det förståeligt!

Nu loggar jag ut och önskar dig en trevlig helg!

Maanenscheyn's Viriel B

Så heter han, vår nya familjemedlem. Även kallad Virre. Viriel är ett vackert namn, men det är klart att det går lättare att säga Virre. Virre är 18 år och har under de senaste åtta åren jobbat som ridskoleponny på Sundsvalls ridklubb. 

Nu har en vecka gått sedan hästarna flyttade hem till oss, och han har redan skänkt oss så mycket glädje. Fantastiska lilla ponny! Innan flytten var jag minst sagt spänd. Hur skulle det bli när lilla ponnyn mötte stora hästen i en helt ny miljö? Jag var egentligen inte orolig för att de två inte skulle gå bra ihop, men spänd inför hur ihopsläppet skulle bli. Skulle någon av dem vara orolig eller stressad och springa runt och skrika efter sina gamla kompisar? 

Nix pix. Det var ett nästan tråkigt ihopsläpp. Det var precis som om de båda hästarna känt varandra hela livet; de luktade på varandra och började sedan äta. Det var allt. Ojiji gick och snusade på Virre då och då under de första timmarna, och såg riktigt kär ut. De följdes åt och utforskade hagen mer och mer. Lugna och fina. Underbart att se dem tillsammans! Harmoni om något!

Utsikt från sovrumsfönstret. Tidig morgon. Stor och liten står och kliar varandra. :-)

På kvällen tog vi med oss gossarna på en promenad ner till torpet, i ljuvlig kvällssol. Virre visade direkt att han är otroligt världsvan och inte rädd för någonting (inte hittills i alla fall). Det var fantastiskt att få se denna coola ponny ute på promenad för första gången här hemma; han tog för sig och traskade på. Det var som om han alltid hade bott här med oss och kände till alla omgivningar! Jag blev alldeles varm i hjärtat. Är det någonting Ojiji behöver så är det en världsvan kompis. 

Jag tycker redan att Ojiji har förändrats sedan han träffade Virre; mer harmonisk, modigare, ännu mer social och ännu gladare. Inte kunde jag väl tro att det skulle bli så här bra?

Varje morgon går jag ner till mina fina gossar i hagen och ser efter så att de mår bra, kliar dem, matar dem med morot och sätter på deras flugmössor om de inte haft dem under natten. Rengör och sprayar deras hovar och bara myser med dem. 

Självklart har jag min lilla hästtjej med mig i hagen. 

Jag kan inte fatta hur enkelt allting är nu. Nu kan jag ta hand om hästarna på ett helt annat sätt. Jag kan nu göra det på mitt sätt! Jag kan ta hand om deras hovar både morgon och kväll och jag kan ta av och på mössor och flugtäcke precis när det behövs. Jag kan skura baljan och byta vatten åt dem varje dag och enkelt fylla på med en vattenslang direkt i hagen. Inget mer bärande och kånkande av vatten! Till hagarna som ligger längre ifrån stallet kommer vattenpåfyllningen ske med hjälp av traktorn. I mitt stall ska det vara enkelt! Man sliter så mycket med allt jobb runt hästarna ändå. Jag kan mocka bort skiten i övre delen av hagen varje dag och hålla det fräscht där uppe. HERRE JÖSSES VAD SKÖNT DET ÄR ATT SLIPPA ÅKA IVÄG OCH FÅ HA STALLET HEMMA ISTÄLLET! 

En klipaus under promenaden.

Under de senaste åren har jag inte haft någon inspiration till att hålla riktig ordning bland mina hästsaker, utrustning m.m. Men nu, trots att stallet är lite av en byggarbetsplats, så är det kul att ha ordning och reda! Äntligen får jag ha hur mycket plats jag vill till alla saker! 

Gossarna har sedan flytten börjat äta EM-A Probihorse ihop med salt, mineraler, torkad brännässla och lite vetekli varje dag. Jag funderar även på att börja ge dem MSM, men jag måste verkligen slå ett slag för EM-A. EM står för effektiva mikroorganismer och du kan läsa mer om det här på greenfoot.se. Båda två älskar denna kvällsgröt, speciellt Virre som alltid vill slicka rent i matskålarna. Han älskar verkligen mat och äter allt! Det ska bli spännande att se vad som händer med gossarna nu när de börjat få EM-A varje dag. 

Jag blandar EM-A med vatten och sprayar päls, manar och svansar, hovar, insektsbett och små sår. EM-A är även perfekt att (utspätt) spraya på plantor för att förhindra insektsangrepp, att använda i köket för att t ex motverka dålig lukt och hålla disktrasan fräsch. Det fungerar fint att använda till all möjlig rengöring. Helt naturligt med goda bakterier! Min diskbänk blänker så vackert sedan jag började spraya den med detta supermedel! Hästarna är mindre angripna av insekter nu, deras manar och svansar har blivit mjuka, blanka och lättarbetade och jag ska även prova att spraya i mitt eget hår. EM går att använda till så mycket, och jag rekommenderar verkligen att du går in på hemsidan och läser om det. 

Virre har väldigt tunn svans och delvis man. Han har tunn päls och verkar ha lätt att få skavsår. Han hade några skavsår när han kom till oss, som jag sprayar varje dag. De ser redan lite bättre ut. Han är skodd fram men verkar ha bra hovkvalitet så vid nästa verkning tänkte jag att de skorna ska väck. Jag hoppas att vi kan börja bygga upp hans överlinje över tid. Han är söt som han är men det finns mycket som skulle kunna byggas upp på lillkroppen. :-)

Skönt att få mumsa gräsmatta efter lite träning. Ojiji har väldigt mycket som behöver motioneras bort.
Vilken tur att jag har världens bästa gräsridbana på gården! :-)

Gossarna trivs otroligt bra tillsammans och när de står och kliar varandra eller busar så blir jag extra lycklig. De är väldigt lika; vill smaka på allt, vill undersöka allt, vänliga och mysiga. Jag kan riktigt se hur Virre njuter av ett helt nytt liv. En kväll gick Ojiji upp från betet och Virre stannade kvar längst nere i hagen. När jag ropade på honom så kom han farande i full galopp och lyckosparkade bakut flera gånger! Så härligt att se! 

Jag har gjort en ridbana på vår platta stora gräsmatta där jag hunnit motionera Ojiji några gånger under veckan. Virre får följa med dit och gå omkring som han vill där inne när jag rider. Första gången jag provade det så blev Virre väldigt besvärad. Han gick efter Ojiji hela tiden, snett bakom, och när vi skulle trava så blev han upprörd. Han travade efter med öronen bakåt och tyckte inte alls att det var roligt. Efter en lång stund förstod han att han inte behövde följa efter oss, och stannade. Lilla hjärtat! Man kunde riktigt se hur hans hjärna arbetade med allt det nya; jag behöver inte längre gå efter, runt, runt, varv på varv. Hmm, det här var konstigt. 

Nästa kväll så var det andra bullar. Han njöt i fulla drag över att bara få gå runt där inne på banan och rullade sig, tuggade på och rev ner det lilla hindret jag byggt upp, smaskade i sig gräset och var så lycklig! 

Virre har haft en lugn första vecka. Några promenader har vi tagit och en kväll var han riktigt pigg! Det finns en väldigt bestämd liten ponny där inne som visar sig då och då, det ska vara full rulle och massor med mat! :-D Han har en underbar personlighet och är en riktigt mysig häst. Någon verkar ha lärt honom att pussas för det gör han så gärna! 

Jag provade att introducera Virre till lite arbete vid handen med kapsonen i skritt en kväll. Jag gjorde egentligen inget annat än att gå bredvid honom och hålla löst i tyglarna. Det tyckte han var märkligt och blev lite osäker efter ett varv.  Öronen var på väg bakåt och han ville stanna. Han fick morot och vi provade igen, morot efter bara några steg igen och så fortsatte vi så och sedan tyckte han att det gick bra. Vi avslutade efter två varv. Jätteduktig! Men oj, vad jobbigt det är i vänster varv.  Det ska vi ta och titta på framöver. 

Jag ska fortsätta att prova lite mer sådan träning med honom, väldigt lite i taget med mycket godis! Han är dock en väldigt smart liten ponny och har nu förstått att det finns godis. Vi får försöka hitta en balans där, annars tror han att han ska ha godis precis hela tiden!

Gossarna är otroligt synkade, häftigt att se!

Mina fina pållar, jag blir så glad i hjärtat varje gång jag ser dem. Jag älskar att vår husentré ligger mot utsikten över hagen/hagarna och att jag kan sitta på bron och se hästarna. (Eller stå i något fönster och glo på dem)!

Annars då? Dagarna rusar iväg men det här är en toppensommar. Ingen kan väl klaga på vädret?

I lördags gifte min ena syster sig med sin Albin här i byn. Bara att vi bor grannar över sommaren är fantastiskt, och vilket bröllop det blev! Ett minne för livet. 

Brudparet.

Vår lilla familj. Roligt att få byta dyngkläder mot finare för en gångs skull!

Nu när allt går så bra med Ojiji och hans nya lillebror så ska jag försöka landa och börja fokusera på Tuvalies lillebror lite mer. Det är ju bara sju veckor kvar tills nästa pojke anländer till familjen! :-)

Sommarlov med stallbygge.

Juli närmar sig och sommardagarna rusar ganska snabbt, men jag tänker inte så mycket på det. Det är så mycket roligt som händer och kommer att hända, så jag går mest bara runt och är löjligt glad!.

Härbret i kvällssol.

Den här veckan kommer vi vidare med stallbygget, och vad kan vara bättre just nu?  För några veckor sedan var betongbilen här och lastade in betong åt oss i blivande stallet, så nu har vi ett fint, nytt och jämnt betonggolv där inne. (Tack vare Micke och co som såg till att få ut eländet till ett golv istället för en sörja)! Det är en "viss" skillnad jämfört med det tidigare trasiga, lutande äckelgolvet med gödselrännor! Vi har även hunnit med att sätta stolpar till en första hage och målat massor av råspont till innertaket i stallet.

Micke och jag jobbar på. Tänk att han kan precis allting min karl! El, snickeri, betong, rörmokeri, you name it! Guld!

Snart är alla takreglar på plats och i helgen ska vi börja sätta upp innertaket.

Det här är min bibel just nu. 

Mycket av det som snurrat i min hjärna under den senaste tiden har handlat om mått, ångspärr, material, färg, ventilation, grundfärg, färg som spärrar kvistar, betong etc. Roliga funderingar som blir verklighet!

Jag har varit tvungen att prioritera min tid för att hinna med allt och min kära stora häst har inte riktigt fått den tiden och aktiveringen som han behöver och förtjänar. Jag stillar mitt dåliga samvete med att tänka på att han snart bor hemma hos oss och då ska jag ta igen all tid på bästa sätt!

Det är mest min lilla tjej som ridit på stora gossen nu. Och som hon kan rida! Jag arbetar Ojiji för hand och Tuvis sitter på i total balans i både trav och galopp! Jag behöver bara hålla i hennes ben en aning för säkerhets skull i galoppen. Helt otroligt! Min fantastiska tjej och fantastiska häst! 

Det är otroligt mycket jobb kvar att göra innan vintern, när det gäller hästbiten här hemma. Fortsätta stängsla, riva ur allt gammalt hö från höladan (och fylla på med nytt), röja massor av träd/sly och bygga vinterhagar, bygga fler beteshagar, bygga boxar, kapa upp en dörröppning och ordna en ny dörr, sätta igen en dörröppning, få upp och isolera innertak, bygga på väggarna... och mycket mer. För mycket egentligen, så vi får prioritera det som är absolut nödvändigt inför vintern och sedan fortsätta eftersom under nästa år. Det är bara att välja - antingen drabbas man av panik eller så landar man i känslan av att det blir otroligt bra, precis som jag/vi vill ha det och vi bestämmer själva utan att behöva anpassa oss efter någon annan. Det är nog den bästa känslan!

Tuvis har  bestämt att Ojiji ska få en orange box i stallet. Morotsfärgad med inbyggda morötter i väggen kanske?

Lilla T och pappis spanar ut.

Snart har även Micke semester och vi ska verkligen försöka att vara lite normala också. Inte bara jobba utan umgås som en vanlig familj och hitta på saker. Jag hoppas att det ska gå bra! :-D Vi hade en mycket fin midsommar och i går hann vi träffas under Mickes lunch nere i hamnen.

Midsommar i Ånäsparken. Kanske syns det att lillebror finns med också, och han kommer att titta ut i september! :- D

Mycket roligt att se fram emot, som sagt!

Underligt och underbart.

Tänk att jag fann dig så nära! 

Det har varit några underliga, roliga och pirriga veckor sedan jag/vi började söka efter en kompishäst. Jag är så tacksam för alla tips jag fått på ponnyer och hästar sedan mitt senaste inlägg! Det finns många pärlor där ute. Jag har lärt mig mycket nytt och funderat mycket. Samma aprilkväll som jag och Micke bestämt oss för att börja leta efter en till häst, så dök det upp en tanke i mitt huvud; ridskola. Jag är halvt uppvuxen på en ridskola och är evigt tacksam över den fantastiska ridskolan (i Ås), där jag spenderat så mycket tid. Jag rafsade ner några rader om att jag sökte en kompis till min häst, och skickade iväg ett mail till två ridklubbar här i närheten. Jag kunde då aldrig ens föreställa mig att jag skulle få något svar. 

Tre dagar senare fick jag ett mail från en av ridklubbarna: "Hej Nina. Jag tror att vi har den du söker. Hör av dig nästa vecka". Hjärtat slog ett extra slag! 

Dagarna gick och nervöst ringde jag upp ridklubben för att höra efter vad/vem de menade. Det var ett isabellfärgat sto. Perfekt storlek. Ridskolans drottning. Hästarnas häst. Jag som aldrig ridit på den här ridklubben hade tidigare ändå hört talas om hur fantastisk hon var att rida, av bekanta. Ridskolan hade en liten valack också som de kanske skulle sälja, men det var stoet ridskolechefen berättade mest om,  och som var i fokus under vårt samtal. 

Tre dagar senare åkte jag dit för att titta på främst stoet, och i andra hand den lilla valacken. De stod bredvid varandra i stallet; drottningen i box och valacken i spilta. Pang! Någonting drog mig direkt in i spiltan till den lilla spinkiga, tunnhåriga valacken. Han såg på mig med gladsorgsna ögon och jag lade handen på hans rygg. Vad mycket han hade att berätta! 

Han såg verkligen inte mycket ut för världen. Han syntes knappt egentligen; smälte nästan in i spiltan. Jag vågade inte vara kvar där inne så länge - det kändes konstigt nog som om jag inte borde tycka om honom. 

Jag ställde mig utanför drottningens box. Hon tittade inte ens på mig. Jag kände ingen dragning alls till henne. En otroligt vacker häst; gyllene päls, vit man och svans, perfekt storlek, lagom kraftigt byggd, mycket fint hull. En riktig pralin. Vilken sagohäst! Men jag gick aldrig in till henne. Det var som om hon förmedlade till mig att hon klarade sig bäst själv. Jag slängde en sista blick på den tunna lilla vännen bredvid henne och åkte hem och funderade. 

Gissa vem jag enbart tänkte på under de följande dagarna? Jag försökte tvinga bort tankarna. Det var ju den gyllene pralinen som vi pratat om - det var inte ens säkert att lilla spinkis skulle få ett nytt hem, hade de ju sagt på ridskolan! Jag jagade iväg tankarna på den lilla valacken och försökte se det vackra stoet framför mig istället. Det gick sådär att försöka övertyga mig själv om att det var henne jag skulle ha, men jag lyckades nästan. 

Ytterligare några dagar gick, och vi bestämde att jag skulle åka och titta på hästarna när de gick med på ridlektion. Jag passade på att prata med några av barnen i stallet, och frågade dem vad de tyckte om valacken. "Han bits"! "Han har bitit mig här och här"! "Han är seg"! Jag log lite för mig själv och förstod honom - att vara ridskolehäst passar inte alla hästar; vissa ledsnar fortare än andra på det speciella livet det innebär. 

Jag gick in i ridhuset och lektionen hade startat. Jag försökte verkligen att titta på stoet, men mina ögon ville bara titta på ni vet vem. Vilken ponny! När inte barnet på hans rygg fick honom att galoppera så visade han istället upp sin fantastiska trav! Wow! Nu såg han till och med lite större ut, och jag blev blixtförälskad! (Igen)! En diamant i ett spinkigt, tussigt paket! Micke och Tuvalie var också med och tittade, och självklart gillade de honom också! ;-) 

Jag ville så gärna springa in i manegen, befria honom från inspänning, svanskappa och nybörjaren på ryggen, stoppa in honom i bilen och köra hem direkt! 

En vecka till gick med jobbiga tankar och pirr i magen. Jag fick sedan veta att han visst skulle kunna få lämna ridskolan, och kanske kunde han bli vår!? Lyckobubbel i hela kroppen! Den natten sov jag inte mycket. Inte natten efter det heller. Och verkligen inte natten efter det! Jag var som besatt och tänkte på min lilla vän dygnet runt! 

Äntligen kom dagen då jag skulle få ha honom en stund för mig själv och provrida. Herre jösses, jag var nervös som en litet barn! Ont i magen, stressad, orolig. Jag åkte dit en eftermiddag efter jobbet. 

Jag märkte direkt vad barnen pratat om. Han lade öronen bakåt så fort jag skulle börja borsta honom, och vände sig surt mot mig: " låt mig vara, jag är less på det här"! Jag gav honom lite morot, och han blev alldeles till sig! Mer, mer, mer! Han förstod inte alls hur man skulle göra när man fick äta morotsbit ur handen. Men gladare blev han, och väldigt intresserad. När utrustningen var på traskade vi ut. 

Han tyckte att det var lite märkligt att han skulle gå iväg ensam med mig till ridbanan ute. Men morotsbitarna fortsatte att dyka upp: "Tjoho - det här var ju riktigt trevligt"! Provridningen gick ungefär som jag föreställt mig - klart att jag blev ännu mer förälskad i den väldigt stela lilla ponnyn! I början ville han inte trava och han ville inte svänga till vänster, än mindre fatta vänster galopp. Stel som en pinne. Klart jag föll för det! ;-) 

Tänk att den här lilla skrutten fångade mig direkt! Han är egentligen motsatsen till vad jag från början sökte - väldigt liten och tunn. Men jag är helt säker på att han kan gå från att se ut som ett A4-ark till lite mera biff. Ingenting spelar någon roll egentligen, eftersom det har varit så tydligt hela tiden att det är han som ska få flytta hem till oss. Ingen annan av hästarna som dykt upp under "resans gång", har varit i närheten av att fånga mig så som den här lilla plutten gjort. Ojiji har inte förmedlat något särskilt under dessa veckor av funderande, och det har gjort mig tveksam. Förrän dagen det blev bestämt. Sedan den dagen har han verkligen varit annorlunda; ovanligt glad och intresserad! Helt klart märker jag att han tycker att beslutet som är taget är bra. Det har han tydligt visat; full av energi och arbetsglädje! Under ridpasset i går förvånade han mig väldigt - han visade allt! Vilken styrka i samlingen! Oj, oj, jag satt bara och log! Ett lyckligt lugn spred sig från magen och ut i hela kroppen. 

Hans nya kompis lilla plutten är precis som ponnyn jag aldrig fick när jag var liten. Som jag drömde om att få varje julafton. Jag har inte vågat prata så mycket om det här med någon, och än mindre vågar jag presentera honom här, vidskeplig som jag kan vara ibland! Om ungefär sex veckor flyttar han hem till oss, tillsammans med Ojiji.

Hur jag ska få ihop mina sommardagar nu då? Njuta av dagarna och samtidigt längta varje dag tills pållarna är här hemma!

Det här är både underligt och underbart, och jag har svårt att beskriva hur glad jag är!

Jag avslutar helt enkelt med en stor smiley!

:-D