Hästar jag mött

Jag tog en stund för mig själv i soffan nu på lovet när Tuvis sov, och tittade i ett gammalt fotoalbum, fullt med foton på hästar förstås. Åh, vad jag grät. Det var så många minnen som dök upp. Fina, fantastiska minnen som hästarna och människorna runt om har gett mig. Jag grät också över en väldigt speciell häst som har etsat sig fast i mitt hjärta för evigt... Henne ska jag presentera sist i detta inlägg.

Det här är ridskolehästen Marina. Usch, nu gråter jag igen. Blind på ena ögat men den tryggaste finaste ponny man kan tänka sig. Hon trivdes inte helt på ridskolan men ställde upp i vått och torrt för sina elever ändå. Fina, underbara häst. 

Jag och Sajjid, mitt första ridläger på ridskolan. Minns ej vilket år det var, men jag minns Sajjid som den otroligt lugna, snälla och kloka häst han var. 

Jag och min fina Skrutten. Han lärde mig enormt mycket och vi hade så himla kul ihop! En härlig ponny med massor av egna åsikter om hur och när saker och ting skulle göras! När bilden togs hade han precis kastat av mig, jag är alldeles smutsig på knäet, ha ha! Jag gjorde massor av namnskyltar åt honom på träslöjden, och sydde flera schabrak och vojlockar åt honom på syslöjden. 

Jag och Skrutten tävlade en hel del, men det bästa minnet jag har med Skrutten är när vi hoppade terrängbanan på vårt första ridläger tillsammans, han flög över hindrena och visade mig vad riktig frihet var!

Maria Gottås och Örnäs Sunlight. Fina Sune! Vi tävlade och tränade en del ihop, och jag hälsade på dem i Tandsbyn på sommaren och vi hade de mysigaste ridturerna tillsammans i de vackra omgivningarna.

Jag och världens finaste Nitro. Ett hjärta av guld, han gjorde allt du bad om, och mer där till. Han hade inte de bästa förutsättningarna med sina skraltiga knän och han kunde vara riktigt elak mot andra hästar, men för sin ryttare gjorde han allt!

Vi tränade och tävlade massor och han lärde mig så mycket! Vila i frid finaste Nitro. 

Bolka Columbus. En otroligt fin New Forest som jag hade äran att träna och tävla. Vilken ponny! Vilken känsla! En på miljonen. Vila i frid du med fina ponny. 

Jag och arabponnyn Zazza, som jag hade hela sommaren -00. Jag lånade henne för att utbilda henne och vi hade massor av skoj tillsammans! Jag förstod det inte fullt ut då, men nu när jag ser gamla filmer så inser jag hur fantastiskt hon rörde sig! Oj, oj, vilken trav! Jag hoppas att hon har det bra där hon är idag. Fina, underbara Zazza. 

Sist men absolut inte minst, Miss Moneypenny. Sto, D-ponny. Jag hjälpte hennes ägare med att rida henne, det är den sista hästen jag red kontinuerligt innan jag flyttade till Sundsvall. 

Titta på hennes uttryck, kan man bli vackrare? Jag skulle kunna ge väldigt mycket för att få träffa henne igen, men hon gick tyvärr bort i en tragisk olycka för några år sedan... 

Jag önskar så innerligt att jag då hade vetat vad jag vet idag om hästar och ridning. Sista gången jag red henne så hade jag flyttat till Sundsvall och så smått börjat ändra mitt tänkesätt och min ridning. Så fin och avspänd som hon var den gången hade hon aldrig varit tidigare då jag ridit henne! Hon hade alltid så svårt att spänna av, blev väldigt lätt spänd och stressad och bara sprang. Hon var otroligt känslig och nu idag inser jag att hon ofta blev "right brain-extrovert". Hon blev missförstådd och hade hon funnits idag så hade jag verkligen velat köpa henne, för en häst som henne vet jag inte om jag kommer att få träffa igen. Hennes hjärta skimrade av ädelstenar, hennes päls var av riktigt guld. En oslipad diamant med otroligt mycket känslor. Så vacker och klok. Fina Penny, jag gråter så fort jag ser bilderna av dig, vad jag hoppas att vi ses igen, då ska jag visa dig att jag kan förstå dig! <3 

Hästarna är mitt liv och de har gett mig så mycket, jag kan bara försöka att betala tillbaka till de hästar jag möter. Ridskolan i Ås med alla människor och hästar jag mött, gav mig så otroligt mycket, utan dem vore jag inte den jag är idag. Tack till mamma och pappa som lät mig börja rida en gång i tiden, för ca 26 år sedan, närmare bestämt! <3

En annorlunda start...

Det här sportlovet startade minst sagt på ett annorlunda sätt. I fredags var jag hemma med en förkyld Tuvis som hade lite feber men hon var inte sämre än hon varit tidigare. Under eftermiddagen plockade vi undan hemma och städade inför fredagsmyset och klockan var runt 16.  Jag bar runt på Tuvalie, hon var trött och hade lite feber så jag tänkte att hon skulle få sova en stund. Plötsligt märkte jag att hon stirrade rakt upp i taket på ett konstigt sätt. Jag försökte få kontakt med henne men hon reagerade inte. Hon var alldeles överhettad så jag sprang instinktivt ut på bron med henne. Där stod jag med henne i famnen medan jag försökte få liv i henne. Det är några sekunder jag aldrig kommer att glömma.  Tankarna började snurra, jag hann tänka på allt, att hon måste ha satt någonting i halsen, att hon höll på att dö. Jag hann anklaga mig själv för att jag inte hade fattat att det var allvarligt på en gång, samtidigt som det någonstans inom mig ringde en klocka om att det var feberkramp. Jag sprang in eftersom jag inte fick liv i henne, och ringde 112 för första gången i mitt liv. En ambulans skickades omedelbart, och Tuvalie hann kvickna till en aning innan den kom för att sedan tvärsomnai min famn. 

Det var lite otäckt, jag kontrollerade hennes andning hela tiden. När ambulansen svängde in på gården vaknade Tuvis och började kräkas rejält. Vi fick åka med ambulansen in på sjukhuset och barnläkaren tog flera olika prover och undersökte Tuvis noggrant. Vi blev rekommenderade att stanna kvar där över natten, så det gjorde vi. Tuvis var en ängel hela tiden, och världens modigaste lilla tjej  som åkte ambulans och tog prover och var på sjukhuset.

Det var med största sannolikhet en typ av feberkramp som drabbade Tuvis i fredags, och det är upp till 60% risk att det kommer att hända igen. Ett av tjugo barn drabbas.  En feberkramp är oftast ofarlig, febern stiger så fort att barnets hjärna stänger av, men pågår den längre än 15 minuter så kan det gå snett. Vi har nu fått kramplösande medicin som vi kan ge henne om det blir en längre feberkramp någon gång. Det känns tryggt att ha den, speciellt när vi är i fjällen. 

Vi var alla väldigt trötta efteråt såklart, jag känner mig lite som en gammal disktrasa nu, men Tuvalie mår bra och det är det viktigaste. 

Lilla fina hjärtat vårt, så tapper och glad, trots allt som händer! <3 

Förkylningen sitter kvar än, men vi åkte lite pulka i alla fall, man måste ju få ha lite kul även om man är sjuk. 

Förra helgen tittade solen fram och då var Tusse ute med oss och myste. Hade hoppats på sol denna helg, men fy så grått det har varit. Mormor har varit här, och "Ka-ka", och farmor och farfar har varit här en sväng också. Tack kära familj som ställt upp på oss i helgen med allt vad det innebar! <3 

Jag hann med stallet både lördag och söndag som tur var, disktrasan Nina behövde få lite frisk hästluft. Vi red ut, en härlig tur med Marie och Scharino på lördagen och själva på söndagen. Ojiji slappnar av bättre och bättre efter vägen nu, det känns bra! Han har varit lite lustig den här vintern. Varje gång vi har tagit en tur till höger, ut till vägen, så har han velat fortsätta på vägen, uppåt. Jag tolkar det som att han vill traska upp till Brödlösa, helt enkelt! :-) 

Han har varit så vansinnigt fin när vi jobbat för hand nu, han vill så mycket och dansar så tjusigt bredvid mig! Det känns som att vi tagit ytterligare  ett steg i rätt riktning. Sist vi jobbade för hand så fick vi till riktigt fina slutor i trav, vilken känsla! Jag kunde ta med mig den känslan när jag hoppade upp och red sen, avspänt, mjukt, luftigt! 

:-)

Håll tummarna för att vi inte fått magsjuka nu, Tuvis spydde några gånger igår kväll/natt.... Snälla jag förtjänar ett bättre sportlov än så! Hoppas på några fina, lediga dagar nu!

Poserar lite efter ridturen idag! 

Före och efter

Titta så tjusigt det var i vår hall tidigare. Fulaste gröna tapeten, sönderklöst av katt.

Det här var det man möttes av då man steg in...

Furu och grönt, vackert och skönt?

Med matchande gröna garderober. Underbar färg! 

Nu har det skett en viss förändring. Vi är inte klara ännu men just nu ser det ut så här:

Älskar mina nya lampor från Indiska. 

Inga stylade bilder, sådant trams har jag inte tid med. 

Vi är nöjda med det vi åstadkommit hittills. Micke har gjort så fint med belysningen. LED i trappen och i den gamla brädan från höladan som vi satte dit. 

Vi har börjat att sätta upp gipsskivor i "trapphuset" också som synes på bilden nedan. Det är ju nämligen så att den vackra, gröna tapeten fortsätter upp och pryder hela hallen uppe också. Där ska det tapetseras för hela slanten!

Timmerväggen börjar att se ut som någonting: 

Golven sparar vi till sist. Vill ha samma golv på hela nedervåningen så vi måste renovera klart i de andra rummen nere först. Där garderoberna stod syns golvspånskivorna men vi ska ställa dit ett skåp så det kommer inte att synas. Någon fler förvaringsmöbel ska på plats i detta utrymme också. Ska ta och bestämma vad som ska plockas in i möbelväg. Det är mycket jobb här men lyxigt att kunna gå ut i övriga byggnader och välja och vraka bland vackra gamla möbler. Skåpet som ska in är det vi ställde ner i ladugården i våras. Det ska målas i en tjusig ljust grå nyans hade jag tänkt. Det fixar du och jag framöver Kajsa! ;-)

Älskar min gamla spegel. Lite stylat med tulpanen kanske då. 

Fler bilder kommer när allt är klart! (Förutom golvet, annars tar det ett par år).

Världens finaste Micke skickade blomsterbud till jobbet på alla hjärtans dag, med lyxig choklad dessutom! Och gulligaste kortet. Jag blev så glad :-) Min bästa Micke! <3

Alla älskar vi Micke! :-) 

<3

Min bästa Ojiji och jag fick en underbar tur ihop i fredags, i solen! Nu har jag sportlovskänsla, hoppas på mera sol och  milt väder och härliga ridturer.

Avslutar med en söt bild på de här två:

Tuvis med bästakompismoster Kajsa.

Det finns så många fina runt om mig

Vår lilla moster Kajsa bor hos oss nu ett tag framöver. Hon gör sin praktik i Timrå så det passar ju så bra att hon får bo med oss Brödlösingar eftersom jag jobbar i Timrå och Micke också åker förbi Timrå till och från jobbet. Det fungerar så bra och Tuvis är så glad över att ha "Ka-ka" här. Vi med såklart! Det är ju även både praktiskt och trevligt att vara tre vuxna i hushållet. 

Ka-ka och Tuvis

I söndags när jag kom hem från stallet så hade Kajsa lagat mat och tänt ljus och gjort så fint och mysigt. Kanonfina Kajsan <3 På lördagen hade vi en tjej-dag på stan och shoppade, lunchade och fikade. Tuvis lekte snällt medan vi åt men hon var lite gnällig under delar av  shoppingen då hon blev trött. Vi åkte hem och då skulle skruttis sova i bilen hade vi tänkt, men skruttis tog bara en powernap och vaknade just när jag skulle rida för då hade vi åkt till stallet. Då var det tur att moster var med för då fick hon rida medan mamman bar runt på en mammig skruttis. På slutet red mamman och skruttisen också, och det gick så bra! Vi hade en härlig dag ihop och på kvällen åt vi Tuvis favoriträtt korv. Dubbla efterrätter blev det och sedan lite smått och gott till "mellon". Fantastiskt!  Det gör vi om snart va Kajsa och Tuvis? <3 

Finaste hästen och bästa lillmoster

<3

Ojiji och jag jobbar lite vid hand då och då och jag märker hur det arbetet direkt hänger ihop med ridningen. Jag är noggrann med vår läxa gällande tänket framåt, från Birgitta, och jag märker stor skillnad redan. Jag har tidigare sett det som att Ojiji har lite  mindre lätt för samlingen, (allt beror ju givetvis på vem/vad man jämför med), men med Birgittas hjälp så förstår jag att så är ju inte fallet. Vi behöver inte "träna" så mycket på samlingen, utan istället på att hela tiden ha ett jämnt flöde, energi och tänk framåt och be om lite mer tonus för Ojiji behöver lite mer utmaning i arbetet för att helhjärtat engagera sig. 

Häromdagen märkte jag verkligen att resultaten börjar trilla in så smått. Vi jobbade för hand och han var så väldigt lyhörd. Placeringen i skolorna var så självklar, och energin var så "lätt" och jämn. Han har aldrig haft någon riktigt bra energi i och ur skolor och samling för hand i skritt, men nu börjar det hända lite tror jag! Riktigt trevliga steg och härlig inställning. Han tycker att det är så kul nu när jag har "höjt ribban" lite och han vet vad han ska göra för att få beröm. 

Jag hade bestämt mig för att sätta ajfånen på staketet till ridbanan och filma lite när jag red häromdagen. Just det passet var han så himla trevlig och vi fick en riktigt fin känsla i "trappan", som övningen kallas, underbart! Han var bara så där kalasfin från första steget så jag riggade upp lilla tekniken och tänkte att nu får vi med det här fina på film, vad kul! Det var bara det att vi var helt klara precis när kameran började filma. Precis där och då var vi egentligen helt nöjda (även om vi bara ridit i ca 25 min). Det kände jag i första steget men tänkte att nu när jag riggat upp det här så provar vi väl några varv. Men det kändes som att Ojijis bakben var två mil bakom oss och vi båda ville egentligen bara sluta. Jag filmade i fem minuter men vi lyckades inte få till mer än ett par steg som var något att se. På slutet av den korta filmen hör man mig skratta för att det var så misslyckat! Ibland är man bara klar, och man ska inte fortsätta då! 

;-)

Idag fick vi en härlig tur, en timme efter vägen, och duktiga killen rörde knappt en fena när en pojke åkte nära förbi oss med en cross. Däremot rörde han på fenorna rejält på väg hemåt! Han "stack" till och med när jag så smått började att korta upp tyglarna i skritt. Pang iväg i rejsgalopp! Tårarna sprutade av farten och jag gapskrattade! Jag kom att tänka på att det var ju på exakt samma sträcka som Ojiji och Nokke stack en gång med mig och Yvonne när vi red i repgrimma. Ha ha! Det var helt galet! 

Jag har börjat att använda rösten lite mer nu när jag rider för det fungerar så bra. Galopp säger jag och direkt rullar vi in i hans fantastiska galopp! Underbart! Så skönt att bara sitta helt stilla, ingen galoppfattning här inte! 

Det går jättebra på dagis nu, hjärtat trivs verkligen och det är det viktigaste! Vår duktiga "stor-tjej" som kan allting i hela världen redan. Jag funderar på att gå med i föräldrarådet faktiskt. 

Kan allting 

I hela 

Världen!

Idag har vi haft en mysig lördag med massor av pulkaåkning. Tuvis har åkt traktor med pappa också och skottat.

Finaste Tuvis.

Ikväll blir det "'mellon" och någonting gott  till det. Gjorde världens godaste  tårta till Kajsa i onsdags när hon fyllde 25 år. Mumsigt födelsedagsfika minsann! 

Mumsis mello-mys

Funderar på tapet i hallen/trappen. Boråstapeter har mycket fint. 

Tapetorama.se 

Imorgon hoppas jag på en lika bra dag och att jag och Marie kan rida ut tillsammans! Vi har mer kontakt nu när det bara är vi kvar i stallet, och Marie är världens bästa Marie som alltid ställer upp på alla sätt och vis,  oavsett om det gäller barn eller häst. De bästa och finaste vännerna har jag alltid fått genom hästarna/stallet. Så glad att jag har min Marie som verkligen visar att hon bryr sig om mig/oss<3 

2014 har börjat...

Jag ser verkligen fram emot detta nya år, som nu har rullat på i över 20 dagar redan. Jag vet att det kommer att hända många roliga och fantastiska saker. Det får vara hemligt än så länge, men det kommer att märkas när det väl händer! :-) Och nej, det är inget syskon till Tuvalie på gång!

Full galopp in i 2014!

Några ord om julen även om den känns väldigt avlägsen nu. Vår jul var underbar, såklart. Dock trist väder med regn på självaste julafton. Då var det tur att jag med lite hjälp av Micke, ordnat en mysig "jultipsrunda" på gården med slutstation i höladan där vi dukat upp en liten bar med diverse drycker och ljuslyktor. Temat på tipsrundan var "julen förr i tiden" och det här kan nog bli vår egen tradition, det var verkligen trevligt. 

Finaste granen du skådat 

Nyår i fjällhuset vårt <3

Klapparna vi fick var otroligt fina, som vanligt. Tuvis fick så vansinnigt mycket bra och fint. En av mina favoritklappar var barbackapadden som jag hade önskat mig. Den är så fantastisk och nu kan jag äntligen sitta på riktigt, ni kan vi äntligen jobba vidare med galoppen! 

 Vi har provat ett tiotal galoppombyten på ridbanan sedan jag fick padden. Alla har varit rena! Tidigare blev bytet från höger till vänster alltid orent en eller flera gånger varje gång vi provade. Det säger ganska mycket. Nu kan jag sitta stilla i galoppen och han blir inte störd av mig. Galoppen är Ojijis starka sida och nu kan vi äntligen göra något bra av den! Så kul, jag har fått massor av ny inspiration! 

Ojiji tycker att det är godkänt att börja "jobba" lite nu, han kräver inte att få gå som en dammsugare hela tiden längre! Hi hi. Idag började vi hitta tillbaka till lite skolskritt igen och nu ska vi vara noggranna och tänka på det Birgitta sagt. Har hennes röst i mitt huvud varje pass på ridbanan, perfekt! Han var riktigt fin min  fuxkille idag, fin jämn energi på slutet! 

Finaste killen med bästa padden. Höet är alltid godare utanför boxen. Han älskar att stå så där "fri" i stallet och äta. :-) 

Galopp galopp, underbara häst och galopp! Tycker formen blir bättre och bättre också, jippie!

Jag är hemma och vab:ar för första gången i mitt liv. Det är någonting nytt och man tror hela tiden att "imorgon är jag tillbaka på jobbet, och vilken tur, för då måste jag ju göra det och det och det". Men icke sa Nicke. Hela förskolan verkar vara väldigt sjuka och det sitter i riktigt det här snoret, och hostan och feber som spökar. Ena sekunden är fröken pigg som en mört och i nästa helt utslagen i feber. Stackars lilla finaste hjärtat <3 

Tuvis på Birsta. 

Mumsi är helt slut efter att ha lekt med Tuvalie en hel dag! 

De dagar jag hunnit jobba har känts bra i alla fall. Jag är så glad över mina fina kollegor, och fina elever också för den delen, även om det är några fler av dem som jag behöver lära känna mer. Det känns riktigt bra att komma igång och det är roligt på jobbet! Hittills i alla fall ;-) Jag känner mig oftast pigg och inspirerad, och det har jag att tacka kosten för. 

Det blev lite för mycket socker över julen kände jag. Då blir det som så att jag vill jag bara ha mer och så blir jag så trött. Men nu är jag ur det där för länge sedan, skönt! 

Jag får ibland frågor om vad jag äter/hur jag äter. Jag äter en liberal lchf kan man säga. Men det kan vara ganska mycket liberalt då och då. Anledningen till att jag äter mindre kolhydrater och mer naturligt mättat fett är helt och hållet på grund av mitt välmående. Jag har inte ett enda gram som jag skulle vilja bli av med, och det skriver jag inte för att skryta, utan det är ren fakta. Jag skulle gärna gå upp ett par kilo för nu är alla mina byxor för stora. Men jag går inte upp i vikt av att lägga till mer kolhydrater, jag blir bara mindre mätt efter en måltid och då sätter mitt sockersug in och jag hamnar i "socker-cirkeln". 

Jag "klarar av" att äta "vanligt fika" max någon gång i veckan, eller pasta/ris/bröd någon gång då och då, det är ingen fara med det. Det som händer om jag äter mer kolhydrater och mindre fett är att jag inte håller mig mätt och nöjd tillräckligt länge. Jag blir sugen på att äta mer, jag vill ha något sött. Jag vill ha något att tugga på. 

Håller jag mig inom mina "kostramar", mår jag mycket bättre, piggare, nöjdare, ett allmänt välmående helt enkelt. Jag äter en del potatis men hemma hos oss finns aldrig pasta eller ris. Det enda "vanliga" bröd som finns hos oss är hårt bröd (Micke vill ha det). Jag/vi äter massor av grönsaker och rotsaker, smör och kokosolja. Delen fisk, kött och kyckling är inte större än en vanlig tallriksmodell. 

Jag äter (oftast)! det som bjuds så jag behöver inte någon särbehandling. Men jag håller mig till min kost i de flesta fall! Är lite inne på paleo också. Dock ska jag inte sticka under stol med att jag ibland bakar/äter något vanligt fikabröd om jag ska få besök och ibland äter lite pommes eller en vanlig pizza. Till exempel när jag senast hade magsjuka. Den första friska dagen kunde jag bara tänka mig att äta en vanlig pizza. Och då fick det bli så. 

Idag åt vi mina köttfärsbiffar till middag, med lite senapsgräddsås och vitkålssallad, kokta rotsaker, samt en och annan pära. En liten dessert/kvällsfika blev det också, ostkaka med grädde och sylt. Ostkakan: blanda 2 ägg, 1 liten burk keso samt 1,5 dl grädde i en avlång sockerkaksform och grädda i ca 35 min, 175 grader. Hallonsylten var sötad med stevia. Enkelt och gott! 

Så ska livet vara, enkelt och gott, eller hur?