Hästar jag mött

Jag tog en stund för mig själv i soffan nu på lovet när Tuvis sov, och tittade i ett gammalt fotoalbum, fullt med foton på hästar förstås. Åh, vad jag grät. Det var så många minnen som dök upp. Fina, fantastiska minnen som hästarna och människorna runt om har gett mig. Jag grät också över en väldigt speciell häst som har etsat sig fast i mitt hjärta för evigt... Henne ska jag presentera sist i detta inlägg.

Det här är ridskolehästen Marina. Usch, nu gråter jag igen. Blind på ena ögat men den tryggaste finaste ponny man kan tänka sig. Hon trivdes inte helt på ridskolan men ställde upp i vått och torrt för sina elever ändå. Fina, underbara häst. 

Jag och Sajjid, mitt första ridläger på ridskolan. Minns ej vilket år det var, men jag minns Sajjid som den otroligt lugna, snälla och kloka häst han var. 

Jag och min fina Skrutten. Han lärde mig enormt mycket och vi hade så himla kul ihop! En härlig ponny med massor av egna åsikter om hur och när saker och ting skulle göras! När bilden togs hade han precis kastat av mig, jag är alldeles smutsig på knäet, ha ha! Jag gjorde massor av namnskyltar åt honom på träslöjden, och sydde flera schabrak och vojlockar åt honom på syslöjden. 

Jag och Skrutten tävlade en hel del, men det bästa minnet jag har med Skrutten är när vi hoppade terrängbanan på vårt första ridläger tillsammans, han flög över hindrena och visade mig vad riktig frihet var!

Maria Gottås och Örnäs Sunlight. Fina Sune! Vi tävlade och tränade en del ihop, och jag hälsade på dem i Tandsbyn på sommaren och vi hade de mysigaste ridturerna tillsammans i de vackra omgivningarna.

Jag och världens finaste Nitro. Ett hjärta av guld, han gjorde allt du bad om, och mer där till. Han hade inte de bästa förutsättningarna med sina skraltiga knän och han kunde vara riktigt elak mot andra hästar, men för sin ryttare gjorde han allt!

Vi tränade och tävlade massor och han lärde mig så mycket! Vila i frid finaste Nitro. 

Bolka Columbus. En otroligt fin New Forest som jag hade äran att träna och tävla. Vilken ponny! Vilken känsla! En på miljonen. Vila i frid du med fina ponny. 

Jag och arabponnyn Zazza, som jag hade hela sommaren -00. Jag lånade henne för att utbilda henne och vi hade massor av skoj tillsammans! Jag förstod det inte fullt ut då, men nu när jag ser gamla filmer så inser jag hur fantastiskt hon rörde sig! Oj, oj, vilken trav! Jag hoppas att hon har det bra där hon är idag. Fina, underbara Zazza. 

Sist men absolut inte minst, Miss Moneypenny. Sto, D-ponny. Jag hjälpte hennes ägare med att rida henne, det är den sista hästen jag red kontinuerligt innan jag flyttade till Sundsvall. 

Titta på hennes uttryck, kan man bli vackrare? Jag skulle kunna ge väldigt mycket för att få träffa henne igen, men hon gick tyvärr bort i en tragisk olycka för några år sedan... 

Jag önskar så innerligt att jag då hade vetat vad jag vet idag om hästar och ridning. Sista gången jag red henne så hade jag flyttat till Sundsvall och så smått börjat ändra mitt tänkesätt och min ridning. Så fin och avspänd som hon var den gången hade hon aldrig varit tidigare då jag ridit henne! Hon hade alltid så svårt att spänna av, blev väldigt lätt spänd och stressad och bara sprang. Hon var otroligt känslig och nu idag inser jag att hon ofta blev "right brain-extrovert". Hon blev missförstådd och hade hon funnits idag så hade jag verkligen velat köpa henne, för en häst som henne vet jag inte om jag kommer att få träffa igen. Hennes hjärta skimrade av ädelstenar, hennes päls var av riktigt guld. En oslipad diamant med otroligt mycket känslor. Så vacker och klok. Fina Penny, jag gråter så fort jag ser bilderna av dig, vad jag hoppas att vi ses igen, då ska jag visa dig att jag kan förstå dig! <3 

Hästarna är mitt liv och de har gett mig så mycket, jag kan bara försöka att betala tillbaka till de hästar jag möter. Ridskolan i Ås med alla människor och hästar jag mött, gav mig så otroligt mycket, utan dem vore jag inte den jag är idag. Tack till mamma och pappa som lät mig börja rida en gång i tiden, för ca 26 år sedan, närmare bestämt! <3