Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?

Stallets guldfärgade kung har lämnat oss. Kände att jag måste få skriva några rader om det då jag blev väldigt berörd av det hela. Mycket mer än jag kunde tro. 

Jag och Tuvalie var i stallet i onsdags eftermiddag då kungen i stallet, Nokke, skulle lämna oss här på jorden. Men det visste vi inte just då. Det ville vi inte tro.

Nokke och hans Yvonne har alltid funnits i stallet. Nokke och Yvonne. Yvonne och Nokke. Jag kan erkänna att jag inte tyckte att Nokke var så särskilt vacker när jag började vara i detta stall. Jag kunde inte riktigt förstå hur Yvonne kunde tycka att han var bäst i hela världen. ;-) Nokke var snäll men så mycket mer kunde jag inte riktigt se. Bufflig var han, ja Nokke var ju ett bra namn tyckte jag! 

Men någonting förändrades. Nokke och Yvonne utvecklades något enormt tillsammans under åren. De blev ett fantastiskt team och Nokke började dansa med Yvonne på ryggen. Men bara med Yvonne. Varje gång hon sa : "Ååå Nokke är så fantastiskt fin, du måste prova honom någon dag", så tänkte jag "Ja, ja, jag ser att han är hur fin som helst men han kommer inte att vara det när jag sitter upp". ;-) Och det var han inte heller. Inte ett dugg! För det var bara Yvonne som kunde få Nokke att dansa, det var väldigt tydligt att deras själar hörde ihop. Nokke ville bara dansa med Yvonne. 

Jag såg mer och mer det fantastiska i Nokke genom åren. Han växte något enormt i mina ögon och jag såg Nokke-magin. En väldigt klok herre som även lärde mig väldigt mycket om hur hästar fungerar. Eller, om hur kungar fungerar ;-) 

Ojiji och Nokke hade en speciell relation och de ville inte vara ifrån varandra många minuter. 

När så kungens kropp sa ifrån i hagen den där onsdagseftermiddagen så sköljde massor av insikter  och förståelse över mig. Jag tyckte väääldigt mycket om Nokke men jag kunde aldrig någonsin tro att jag skulle bli så otroligt berörd av det som hände, under de där timmarna i höstsolen som till sist försvann bakom skogen. 

Där och då kom allting. Nokke fick mig att inse att han verkligen var så modig som Yvonne alltid sagt. Jag visste att han var en helt fantastisk häst men där och då när jag satt med honom i hagen så trillade den allra sista polletten ner. Hans energi letade sig in i mitt hjärta och jag fylldes verkligen av hans storhet. Jag kan inte förklara vad jag menar, det låter bara flummigt, men jag är säker på att Yvonne förstår vad jag menar, och alla andra som upplevt liknande saker. Jag kan inte ens skriva det här utan att gråta. Det var några väldigt speciella timmar och att se Yvonne ta farväl av sin bäste vän när han skulle begravas dagen efter var något av det jobbigaste jag varit med om. Men allting var väldigt fint ändå. Nu vet vi att han fortsatt lycklig springer på de grönaste av ängar, varje dag. <3 

Sorry Y, var tvungen att stjäla denna bild av dig. Så alla kan få se magin. Ni tog fram det bästa hos varandra <3 

När Tuvalie valde "Vem kan segla förutan vind" i sångboken dagen efter begravningen, så grät jag floder medan jag försökte sjunga, då jag tänkte på Nokke och Denver som båda lämnat oss detta år. Tuvalie tyckte att det var konstigt att mamma var ledsen flera gånger varje dag. Nu gråter inte mamma så mycket längre när allting lagt sig lite. Idag grät hon istället av glädje då Tuvis ropade "mamma" och sprang fram och pussade och kramade lilla mamman. <3 

Mitt gohjärta och jag var på kyrkis igen idag, och hon gör mig så stolt varje gång. Duktiga finaste Tuvis <3 

Imorgon ska vi prova Drakborgen med Lotta och Alvar, det ska bli kul. 

Det är lite tomt här hemma nu eftersom vi hade fullt hus här i helgen med båda mostrarna, Abbe, mormor och morfar. Det var mysigt, och Tuvalie njöt såklart i fulla drag av all uppmärksamhet! Igår var vi ner en sväng på höstmarknaden i Ånäsparken och jag tyckte att det var en riktigt bra höstmarknad med mycket billigt hantverk. Jag köpte ett par småsaker bara, bl. a. ett hjärta i björk som jag ska ta upp till Ljungdalen. Oj vad mycket vi hann där uppe sist också. Nu finns två fina sov-krypin på loftet, vi provade att sova där och det var helmysigt. 

Myselimys på er. 

När moster kommer får man paket! 

Bästa lek-Abbe! Ha ha Tuvis kalufs!

När jag blir stor vill jag bli som dig moster!

En liten tur i vår egen skog!

Utsikt från loftet en härlig morgon i fjällen

Titta vilken gullig nisch Micke fixade (med lite hjälp från mig) ;-) 

Fick dessa söta"Japanska lyktor" av våra fina grannar igår

Lite höstpynt hemma. Tack mormor för tipset om nyponkransar.

Bild från en underbar ridtur upp på kalhygget häromdagen. Ojiji <3

Toppenkurs!

Picasa 3, är det ett jättedåligt program för bilder? Jag får ta mej tusan inte till någonting, det blir så vansinnigt stora bilder när jag ska försöka göra ett collage.... skit!

Det bästa som har hänt sedan sist jag skrev är helt klart att Ojiji bott här på gården några dagar med kompis Cappe. :-)  Tuvalie tyckte att det var det helt fantastiskt roligt och ropade "Jijijijijijijiji" hela tiden, och ville att jag skulle öppna dörren så hon kunde se honom när vi var inomhus. Nu skär det i hjärtat när hon varje dag ropar på Ojiji och vill att jag ska lyfta upp henne vid fönstret för att hon vill se honom, och så tittar hon ner i hagen och ropar efter honom så fort vi är ute :-( 

Det var några härliga dagar med hästarna här, det kan liksom inte bli bättre när man kliver upp på morgonen, drar upp rullgardinen och ser hästarna i hagen! Så underbart att kunna pyssla på med allt det "hästiga" under dagen och sedan rida  med sällskap. Och att kunna gå ut och pussa på finaste Jiji precis när man vill, vilken lyx!  Det blev några väldigt härliga ridturer, och ett underbart pass på grannens ridbana. Vi har riktigt fina och mysiga ridvägar här, är så nöjd! Mer finns att upptäcka också! Hästarna trivdes kalasbra här, för de var helt fantastiska båda två, så fina så fina. Och Ojiji blev riktigt rund och go om magen i tid till kursen he he ;-)

Sedan blev det dags för kurs och då skulle ju finingarna få sova inne natten innan, så då red vi tillbaka till stallet med dem. Och vilken kurs sen! Vilken häst jag har i mitt liv, han överraskar mig hela tiden och han var verkligen riktigt fin! Jag inser mer och mer vilken bra tränare Birgitta är, hon får en att känna sig så otroligt nöjd och stolt och tar fram det absolut bästa hos varje ekipage. Första ridpasset på kursen så observerade Birgitta oss mycket och under andra passet fick vi massor av saker att tänka på från Birgitta. Vilket pass! Hon tyckte absolut att vi kunde höja ribban lite nu trots skadan. Den här träningsformen är ju så skonsam och stärkande, så det känns kanonbra. 

Lycka!

Fotograf Sara Hurri-Törnblad

Jag tycker att jag red ganska dåligt det andra passet men det var nog för att jag fick så mycket att tänka på, många nya insikter. Nu har vi saker att jobba på, ja det har man ju alltid, men nu är jag jättetaggad på att träna vidare! Jag måste få honom att tänka mer framåt i samlingen, det har jag känt själv men nu fick jag bra feedback på det. 

Fotograf Tomas Nordin

Linjering och båda bakbenens driv (lika mycket) måste vi jobba mer på och rida öppna rakt fram till förvänd sluta genom ett hörn ska stärka honom i bytet från höger till vänster. Lite annat också, och skoj är det! Birgitta sa att ett halvblod ska se ut precis som Ojiji gör, det var kul att höra! Hon har fått mig att inse att det är så enkelt, vi behöver bara "göra lite" och sen är det "klart", bara att njuta! Svårt att förklara, men det är en härlig harmonisk känsla. Precis som det skall vara att rida och umgås med hästen sin! :-) Jag fick även höra att jag ser glad ut när jag rider, och det är jag ju!

Det vore trevligt om man kunde prova en akademisk sadel någon gång, de ser så vansinnigt sköna ut. Och så vore det trevligt att någon gång kunna köpa en. Jag har ju två egna sadlar redan som jag är jättenöjd med, men de använder jag i andra sammanhang, de passar inte just i det här... Så jag skruttar vidare med min vojlock så länge....

Jag och Tuvis har tagit hand om Ojiji-prinsen tillsammans några dagar denna veckan. Vi har varit till K-rauta fem gånger på två dagar men det är en annan historia. I tisdags var vi på öppet kyrkis i Selånger med Lotta och Alvar och det var riktigt trevligt, dit vill vi varje tisdag nu! Lilla T sover bättre nu, hon trivs bra på en madrass på golvet, skönt. Duktiga tjej!

Tuvalie älskar att gå omkring med en svamp i handen och "städa". :-) 

Veckan som gått

Relax, hårfunderingar, ettårskalas och fjällvistelse...

Hur är det med virvlar? Blir de värre med åren? Hårvirvlar alltså. Jag har en virvel långt bak på vänster sida som måste blivit värre med åren. Den är helt omöjlig nu, jag kan inte få till en frisyr, jag kan knappt visa mig ute längre, den förstör verkligen hela mitt huvud... 

Tuvalies hår är fint däremot, hon har fått pappsens tjocka hår och snart kanske man kan göra ett par små flätor i lilla kalufsen. <3

Lilla T har det verkligen jobbigt med tänderna nu igen, även om det blivit bättre. Jag har slitit mitt hår i ett par nätter nu när vi varit i fjällen. (Och det gör ju inte min kalufs tjusigare precis).

Underbart har vi haft det i Ljungdalen som vanligt. Vansinnigt bra väder, nästan för bra i lördags, jag har väl aldrig varit med om att behöva gå in i huset på grund av värmen där uppe! Inte tog jag med mig sommarkläder heller, höll på att flyta bort där ett tag. 

 Det är en helt enorm känsla nu när vi ser ljuset i tunneln med bygget, klart och tydligt lyser det. Det kommer att bli färdigt, inom en icke avlägsen framtid. Så. Himla. Skönt. Vi har bestämt att verkligen lägga allt krut på vår fjällfastighet nu, större ingrepp i Brödlösa får stå tillbaka. Det har inneburit lite extra tid där uppe den senaste tiden, och även framöver. Nu jäklar kör vi, jobb från morgon till kväll så fort vi åker dit, snickra, måla, spika, skruva, bloda på. Sen blir det klart och vi äger en förmögenhet och så sitter vi där och skrattar åt er andra som bara har gjort dåliga investeringar eller inga alls och som aldrig har kämpat för någonting och så dricker vi champagne och gnuggar händerna. 

;-) He he he. 

Vi var på Himlabadet häromdagen, jag och Micke, på relaxen. Lilla T fick inte följa med ;-) Men hur härligt hade vi det inte då? En heldag med bad i olika pooler, bastu på olika sätt och vis och god mat och dryck i avslappnad och vacker miljö. Vi behövde det verkligen, och man kände att batterierna var laddade när vi kom hem igen till vårt lilla hjärta. 

Lilla hjärtat som säger både "mamma" och "pappa" nu. "Pappa" har hon sagt sedan en vecka tillbaka, och "mamma" sa hon för första gången idag. Hur duktig får man bli? Ett år och 10 dagar gammal och smartare och duktigare än oss alla. 

Hennes 1-årsdag blev väldigt lyckad, hon fick umgås med lillmoster hela dagen, och vädret var strålande och vi grillade och jag hade gjort världens finaste godaste rosa tårta med mandelbotten och hallonmousse. Och så fina presenter från allihopa! Bärryggsäcken har vi redan provat några gånger och den gillar vi skarpt. Jag och T tog en liten tur nu när vi var uppe i Ljungdalen, så härligt! Världens sötaste "Ida i Lönneberga"-klänning fick hon av faster med familj!

Nu sitter jag i bilen på väg hem och längtar jag efter gården och Ojiji. Om två veckor är det kurs för Birgitta Järnåker som gäller, som jag längtar. Nu ska vi "finslipa" lite inför kursen. Och hoppas att vi hinner med lite bete i Brödlösa, att kompis Nokkis blir ohalt så vi kan ta upp finaste fuxarna till Brödlösa så fort som möjligt <3

Jag mutas med glass i bilen när vi ska åka långt. Men jag glömmer bort att jag har glassen i handen när jag klappar händerna. 

Det roligaste var att hälla ut katternas vatten.

Jaha, nu blir det några rader igen. Regnet har dragit bort och det ligger lite dimma på ängarna, solen tittar fram och man borde gå ner på ängen och skriva lite poesi. 

Vacker utsikt från huset.

Prinsessan sussar och nu har vi gjort några förändringar kring nattsömnen, så kanske är vi inne på rätt spår nu. Tack vare att jag och Tuvis for till Lotta i Kvarsätt häromdagen och träffade mammorna och deras små pojkar, då fick vi några nya idéer kring nattsömnen. Vad glad jag är för dessa fina mammor och deras små, det är så kul att umgås med dem och det är skönt att få prata om de små, att få "ventilera" lite.  

Idag var Tuvalie med och jobbade i stallet. Oj, vad hon jobbade. Hon hade fullt upp med att dra fram borstar, hälla ut katternas vatten och sätta sig i det, kasta boll, prata med hästarna, undersöka hötransportören, suga på stenar, balansera på brädor, tugga på en morot, slänga runt katternas matskålar och  leka med grimmorna. Duktiga stalltjej! 

Har ni sett en flitigare stalltjej?

När vi var klara i stallet åkte vi på Hööks så det här blev en väldigt hästig dag. Tuvalie älskar att vara på mammas tidigare arbetsplats, det finns så mycket skoj att riva ut och en stor svart plasthäst att prata med! 

Jag stekte pannkakor till middag, jag tänkte att det måste ju Tuvis älska. Hon gillade inte alls mina jättegoda fiberhusk-pannkakor! Hon spottade ut dem och slängde dem på golvet! Hon åt bara ost och oliver till middag men vräkte i sig en hel burk makrill i tomatsås innan läggningen. Tokig i makrill men avskyr pannkakor! 

Älskar att riva ner skor från skohyllan.

Micke hjälpte mig med hagen i morse, tanken är att Ojiji och Nokke ska gå på bete här i några dagar nästa vecka. Då får Tuvalie ha hästar hemma på gården på sin ettårsdag som är på torsdag. <3

Ojiji känns bra och är glad och pigg. Satte telefonen på staketet och filmade lite när jag red på ridbanan förra veckan, och jag kan se att han tappat en del muskler... :-( 

Den översta bilden är från september 2012. Den nedersta bilden är alltså från augusti 2013. Jag ser stor skillnad på rumpan, kors och bakknä. Men det är väl inte så konstigt när han bara gått promenader/skrittats i 4 månader. 

Vi kämpar på! 

Imorgon ska jag och Micke ha en liten dejt, vi ska på relaxen på Himlabadet, lilla T får vara hos farmor och farfar! Det ska bli underbart! 

Tuvalie hjälpte pappa att köra lilla traktorn häromdagen. 

Snabb uppdatering från Brödlösa

Hej! Hinner inte blogga egentligen men jag måste göra en liten liten uppdatering känner jag. Vad händer? Sommaren rullar på och det har ju varit en bra sommar hittills tycker jag. Bad och sol, och jobb hemma och i stugan. Ridning och mys med lilla prinsessan. Stugan har vi varit till, Micke har slitit på där och morfar hjälpte till under flera dagar också. Vi åt viltköttbullar i Funäsdalen också. Östersund har hunnits med, två gånger, bad och god mat och loppisar och yran för vissa. Hemma är det mycket att göra som vanligt, det är ju nästan ett heltidsjobb  bara att sköta gården och alla maskiner... 

Vår prinsessa har blivit så gosig nu så vi tror inte det är sant! Vi får pussar och "gosar" hela tiden, och hon är inte främmande för att pussa andra människor heller! ;-) Hon är helt otrolig! Hon går själv, reser sig oftast själv, kan göra "High five", kan flörta, vinkar och mycket mera. Ett underbarn eller hur? Idag var hon ovanligt underbar, så duktig i stallet och sen världens bästa tjej här hemma när kompis Alvar kom på besök. 

Förra veckan var hennes favorit Clara här, med faster Therese. Clara är storkusinen som Tuvalie avgudar. Vi hade några jättemysiga dagar med bland annat bad och loppis och ridning.

Finaste Ojiji är bara så fin, han känns precis som vanligt om inte bättre, idag hittade jag lite nytt i ridningen, underbart när man kommer på sådär. Vi har börjat trava lite och samlar lite försiktigt i skritten. Han har redan hunnit bjuda på piaff och samlad galopp, underbara pigga glada killen! 

Slutligen något otroligt sorgligt. Denver, familjens hund, avlivades på grund av sjukdom för ca en vecka sedan. Det gick så otroligt fort allting. Jag är väldigt tacksam över att han var tillsammans med mig de sista två veckorna i sitt liv. Han var den mest fantastiska hund jag någonsin har träffat, ingen kan någonsin ersätta honom. Jag kände igår att han var med mig och Ojiji när vi var ute på en ridtur. Han älskade att följa med på ridturer, sprang lös hack i häl på Ojiji. Denver jag tänker på dig varje dag... Du berörde alla som träffade dig, du var magisk.

Men hej

Nu har Micke gått på semester och det är så härligt att få vara lediga tillsammans. Mostrar, mormor och morfar har varit här och vi har/har haft det väldigt bra, mest bra väder. 

Midsommar var jättemysigt, vi plockade blommor hemma och åkte sedan ner till Ånäsparken och spelade gåbingo, jag vann en fin pelargon och det var så fint och roligt där nere på midsommarfirandet. På kvällen åt vi världens godaste midsommarmat! I tisdags badade vi för första gången i år, och Tuvalie för första gången någonsin i en sjö. :-) Tänk att vi har en så fin badplats så nära! Hamstasjön ligger knappt tre kilometer hemifrån och vi tyckte att det var riktigt mysigt där. Det var 23 grader i vattnet! :-) Tuvalie blev jättearg när hon inte fick vara i vattnet dock. Ha ha. 

Vi har hunnit med en hel del målning på gården tack vare vår underbara familj som ställer upp på olika sätt. Jag hann till och med börja kladda på bagarstugan så nu börjar den se ut som någonting också. 

I måndags var det dags för vår sommartradition, lunch och promenad ute på Spikarna. Strålande väder och vansinnigt god strömming! En glass blev det också, en riktig festlunch. Just det, vi var ju i Juniskär för ett par veckor sedan, lika bra där med med mat och promenad! 

Igår var det meningen att vi skulle shoppa ett litet sommarplagg i Birsta så vi packade in oss och for dit, hungriga dock. En lunch intogs men efter den så var Tuvalie helt upp och ner, så trött och orolig, och kunde bara vara i min famn, precis när jag hade hittat ett par snygga, billiga shorts som jag tänkte prova. Jag försökte få henne att sova i vagnen men det var helt omöjligt så jag och Micke fick åka hem med henne och Lisa och Albin fick shoppa själva. När vi kom hem så kom hon till ro med Micke i soffan, med Bamse på DVD:n. Sedan visade det sig att hon var jättebajsis och det kom massor sa Micke. (Jag åkte tillbaka till Birsta). Sen slocknade hon, lillstackaren. Någon sa till mig att det är enorm lycka och glädje att ha barn, men med en nypa förtvivlan. Det stämmer så bra, ibland vet man bara inte vad man ska ta sig till, vad som är fel med lilla älsklingen. Tur att det inte händer allt för ofta! 

Förra veckan fick jag iväg mitt ångestprojekt, det var så otroligt skönt när köparen kom och hämtade bordet och stolarna. Det blev en slant för det, jättebra. Nu har jag en byrå som jag ska slipa och tapetsera lådorna på, den ska Tuvalie ha på sitt rum med kläder i. Byrån stod i "såglängan" bakom höladan, och den kommer att bli såååå fin! Jag ska se till att knäppa före- och efterbilder på den. 

Sist men inte minst så ska jag skriva av mig lite om Ojiji. Vi var till veterinären förra veckan och ledbandet läker fint. Vet. tog nya plåtar och det är bara lite kvar av inflammationen nu. Så långt allt väl. Den här gången förstod jag dock mer kring vad skadan kommer att innebära, Ojiji får till exempel aldrig mera hoppa. Visst kan man ta några låga skutt och visst tror jag att man kan hoppa några språng då och då på under en meter när det gått ett par år, förutsatt att allt gått bra. 

Jag förstår att veterinären inte kan säga att det skulle vara okej att hoppa litegrann efter ett par år, för då kan ju jag tolka det som att jag kan hoppa lite varje vecka och vara med på några hoppträningar och det skulle ju inte vara bra då han riskerar att riva upp skadan eller överanstränga vänster bak.  Hoppningen skiter jag väl egentligen i, vi skuttar bara då och då i vilket fall. Men jag blev så himla deppad ett par dagar efter veterinärbesöket ändå. Tänk om det inte kommer att gå något bra att bygga upp honom igen? Tänk om han kommer att visa att han inte riktigt vill ta i med vänster bak, om han kommer att försöka avlasta det benet så fort jag ska rida? Tänk om han har ont, eller kommer att få ont? Hästar är ju väldigt duktiga på att dölja om de har ont någonstans. 

Jag vet ju att det ridsätt/den träningsform jag har sedan några år tillbaka är otroligt stärkande, akademisk ridkonst är som yoga för hästarna och det är övningar för hästens skull, inte för ryttarens skull. Jag borde vara positiv och ställa in mig på att han kommer att kännas precis som vanligt efter ca ett-ett och ett halvt år, att vi kommer att kunna ta vid där vi slutade och att vi kommer så långt som vi vill och kan. 

Dock går jag mest runt med en klump i magen och funderar på om vi kanske inte alls kan komma vidare, han kanske inte kommer att hålla för det? Ledbandet kanske blir överansträngt av den nivå av samling där vi var då han blev skadad? Det känns så otroligt sorgligt och ledsamt. Jag har tårar i ögonen ibland när jag åker ner till stallet. Jag vill absolut inte läsa i boken ("riddagboken" som vi har i stallet) om vad de andra i stallet gör med sina hästar, jag vill inte veta hur roligt de har och vilka nya nivåer de når tillsammans. 

Jag hade ju bestämt att jag skulle vara positiv och sluta tänka på det värsta som kan hända, men det är svårt när det är så lång konvalescens på den här skadan. Jag får börja skritta uppsuttet nu, men tanken på det har inte känts ett dugg lockande. Det har bara känts deprimerande, jag har känt mig så trött och ledsen så häromdagen fick lillasyster skritta på Ojiji när jag gick bredvid. Det kändes bättre att en nybörjare fick åka i skritt, det kändes på något sätt  bättre än om jag skulle ha suttit upp... Konstig känsla... Om jag ska vara min egen psykolog så kanske jag känner så för att om jag börjar skritta honom nu, så har jag ju hoppat på tåget med rehabiliteringen så att säga, då kommer jag ju bli så oerhört besviken om det visar sig att det går åt pipsvängen.

Idag ryckte jag dock upp mig och skrittade ut en sväng på min fina vän. En tyngd lättade från mina axlar. Nu ska jag verkligen försöka att positivt blicka framåt. 

Torsdagsbabbel

Hej nu var det ett tag sen! Jag har kanske inte haft fullt upp men ändå har jag inte riktigt haft tid...!? Det här har varit en ganska tråkig vecka hittills, vi har inte haft någonting inbokat mån-tors och jag har haft lite ensamhetskänslor, eller något i den stilen. Jag vill ha folk här, jag vill ha saker inbokat, jag vill ha hela familjen här. Jag brukar inte känna så men nu blir jag alldeles knostrig av att bara vara hemma, själv med lilla T. Kanske är det för att man gärna vill vara ute och göra saker den här årstiden eller är det för att jag har varit hemma ganska länge med lilla T nu, och börjar bli lite rastlös? Jag längtar så mycket efter familjen, vill att de ska vara här jämt! Vill ha sällskap! 

Vilken tur för mig att minsta syster kommer hit efter helgen, och sedan kommer mormor, och till midsommar även morfar. Efter midsommarhelgen kommer andra syster och Albin och avlöser! Det blir fullt av folk här i ca två veckor och jag är så längtis! Det här var sista "tråkdagen" på riktigt länge, imorgon ska vi ut till Juniskär på sommarlunch, och sen är det ju helg på det! Mannen i mitt liv jobbar bara fram till lunch på torsdag och sedan blir han hemma med oss i 9,5 underbara veckor! Magiskt. Han behöver det och vi som familj behöver det. 

Mormor och morfar har varit här igen sedan sist jag bloggade, och vi har haft tur med vädret, mycket god grillning har genomförts. Idag har det varit surväder hela dagen, men nu när jag var nere i stallet så avtog det rejält, skönt. Gillar inte när hästarna går ute på natten i regn. På onsdag är det återbesök hos veterinären för min älskade vän, och jag hoppas så innerligt att de tycker att det har gått åt rätt håll. Ojiji är ju fräsch när vi promenerar och jobbar för hand, han har varit otroligt lyhörd under de senaste dagarna, riktigt fin för hand - kortade upp sig bättre än någonsin i skolorna! Men han är fortfarande varm i det skadade området och han vilar gärna det benet. Det visar ju att det inte är bra, men frågan är då om det är normalt att det är så efter två månader eller om det borde blivit bättre? Får ont i magen så fort jag tänker på hans skada, vill bara få bort den! 

Jag har haft med mig lilla T till stallet ett par dagar och det älskar hon som vanligt! Det är så härligt att se henne och Ojiji tillsammans. Vi hoppas att Yvonne vill fota oss med sin fina kamera någon dag i sommar, har en idé om hur jag vill att bilden ska se ut, och det skulle vara så kul att få ett par fina bilder på mig, Tuvalie och Ojiji tillsammans! :-) 

Tuvalie förresten, idag gick hon verkligen på riktigt! Hon tar sig nu gående mellan Tv-bänken, soffan och soffbordet. Helt otroligt att de utvecklas så fort! Filmade henne en hel del, roligt! Hon blev så galet glad när hon kände att hon kommit på det, det var härligt att se!

Nu måste jag gå och lägga mig, T bjuder ju inte på världens bästa nätter. Molade i mig lite rabarberpaj (low carb) med vaniljgrädde, mums. Bakade mjuk pepparkaka och pizzabullar igår efter Yvonnes tips. Kakan blev verkligen vansinnigt god! Och härligt mättande. Den där bloggen "Under vårt tak" (recepten kom därifrån) är verkligen bra, tack mormor för tipset du gav om den för ett tag sedan. Prova kakan mormor, kalasgod! Istället för kokossocker tog jag steviasötning. 

Måste tipsa om en tokgod rätt bara innan jag nattar, helstekt kotlettrad med vitlök, rosmarin och bacon. Fantastiskt! Här är länken till receptet, jag följde det till punkt och pricka! Kalasrätt! 

http://mammamat.se/2009/january/helstekt-benfri-kotlett.html

Hej så länge! Trevlig helg!