En annorlunda start...

Det här sportlovet startade minst sagt på ett annorlunda sätt. I fredags var jag hemma med en förkyld Tuvis som hade lite feber men hon var inte sämre än hon varit tidigare. Under eftermiddagen plockade vi undan hemma och städade inför fredagsmyset och klockan var runt 16.  Jag bar runt på Tuvalie, hon var trött och hade lite feber så jag tänkte att hon skulle få sova en stund. Plötsligt märkte jag att hon stirrade rakt upp i taket på ett konstigt sätt. Jag försökte få kontakt med henne men hon reagerade inte. Hon var alldeles överhettad så jag sprang instinktivt ut på bron med henne. Där stod jag med henne i famnen medan jag försökte få liv i henne. Det är några sekunder jag aldrig kommer att glömma.  Tankarna började snurra, jag hann tänka på allt, att hon måste ha satt någonting i halsen, att hon höll på att dö. Jag hann anklaga mig själv för att jag inte hade fattat att det var allvarligt på en gång, samtidigt som det någonstans inom mig ringde en klocka om att det var feberkramp. Jag sprang in eftersom jag inte fick liv i henne, och ringde 112 för första gången i mitt liv. En ambulans skickades omedelbart, och Tuvalie hann kvickna till en aning innan den kom för att sedan tvärsomnai min famn. 

Det var lite otäckt, jag kontrollerade hennes andning hela tiden. När ambulansen svängde in på gården vaknade Tuvis och började kräkas rejält. Vi fick åka med ambulansen in på sjukhuset och barnläkaren tog flera olika prover och undersökte Tuvis noggrant. Vi blev rekommenderade att stanna kvar där över natten, så det gjorde vi. Tuvis var en ängel hela tiden, och världens modigaste lilla tjej  som åkte ambulans och tog prover och var på sjukhuset.

Det var med största sannolikhet en typ av feberkramp som drabbade Tuvis i fredags, och det är upp till 60% risk att det kommer att hända igen. Ett av tjugo barn drabbas.  En feberkramp är oftast ofarlig, febern stiger så fort att barnets hjärna stänger av, men pågår den längre än 15 minuter så kan det gå snett. Vi har nu fått kramplösande medicin som vi kan ge henne om det blir en längre feberkramp någon gång. Det känns tryggt att ha den, speciellt när vi är i fjällen. 

Vi var alla väldigt trötta efteråt såklart, jag känner mig lite som en gammal disktrasa nu, men Tuvalie mår bra och det är det viktigaste. 

Lilla fina hjärtat vårt, så tapper och glad, trots allt som händer! <3 

Förkylningen sitter kvar än, men vi åkte lite pulka i alla fall, man måste ju få ha lite kul även om man är sjuk. 

Förra helgen tittade solen fram och då var Tusse ute med oss och myste. Hade hoppats på sol denna helg, men fy så grått det har varit. Mormor har varit här, och "Ka-ka", och farmor och farfar har varit här en sväng också. Tack kära familj som ställt upp på oss i helgen med allt vad det innebar! <3 

Jag hann med stallet både lördag och söndag som tur var, disktrasan Nina behövde få lite frisk hästluft. Vi red ut, en härlig tur med Marie och Scharino på lördagen och själva på söndagen. Ojiji slappnar av bättre och bättre efter vägen nu, det känns bra! Han har varit lite lustig den här vintern. Varje gång vi har tagit en tur till höger, ut till vägen, så har han velat fortsätta på vägen, uppåt. Jag tolkar det som att han vill traska upp till Brödlösa, helt enkelt! :-) 

Han har varit så vansinnigt fin när vi jobbat för hand nu, han vill så mycket och dansar så tjusigt bredvid mig! Det känns som att vi tagit ytterligare  ett steg i rätt riktning. Sist vi jobbade för hand så fick vi till riktigt fina slutor i trav, vilken känsla! Jag kunde ta med mig den känslan när jag hoppade upp och red sen, avspänt, mjukt, luftigt! 

:-)

Håll tummarna för att vi inte fått magsjuka nu, Tuvis spydde några gånger igår kväll/natt.... Snälla jag förtjänar ett bättre sportlov än så! Hoppas på några fina, lediga dagar nu!

Poserar lite efter ridturen idag!