Min fina vän...
Tårar rinner och tiden har aldrig gått så långsamt.
Idag förstod jag att det inte står rätt till med Ojijis kronled. Han har hela tiden blivit bättre sedan skadan/stukningen men kotan har varit svullen hela tiden. Ojijis massör såg det jag/vi inte sett tidigare och jag ringde till veterinären omedelbart. Men hur ska jag kunna vänta i tre dagar innan vi får komma till veterinären? På sätt och vis så vill jag inte alls se röntgenplåtarna, jag vågar inte. Jag är så fruktansvärt rädd för att det skall vara något allvarligt som inte går att behandla. Jag vill inte att tisdagen skall komma, jag vill stoppa huvudet i sanden.
Jag kan inte njuta alls av den här fredagskvällen, sitter bara och väntar, och har läst på nätet om bl.a pålagringar i kronleden. (Ringkota kallas det). Inte direkt upplyftande läsning kan jag säga.
Jag är så tacksam för att Marie ställer upp och skjutsar oss på tisdag. Fina Marie. Idag fick Ojiji prova hennes släp så han inte får en chock på tisdag när han inte åkt släp på ett år och dessutom aldrig åkt i Maries släp. Jag var beredd på att han skulle vara väldigt skeptisk och att vi skulle få hålla på lääänge. Vips så stod han inne i släpet och var så lugn och modig! Jag grät en skvätt för att jag blev så stolt över honom! Bara den som har haft problem med lastningen förstår känslan när hästen litar på en och går in själv utan problem.
Snälla håll alla tummar för min fina vän. Han måste bli bra.
Nu kanske du tänker "Men hon äger väl inte ens hästen"? Nej, jag äger inte ens hästen. Jag är "bara" fodervärd, och har "bara" varit det i snart nio år. Förstår du hur mycket man kan älska någon? Jag har haft hästar i mitt liv sedan jag var fyra år och att få ha en egen häst har jag drömt om varje dag och varje natt i hela mitt liv, men jag har aldrig haft möjligheten att köpa en. Förstår du hur det känns? Jag och O har gått igenom otroligt mycket tillsammans och han har lärt mig allt som är värt att veta om hästar och ridning. Jag har hittat min häst. Även om han inte (ännu) är min på papperet.
Våra vägar korsades för snart nio år sedan och han har hela tiden stått ut med mig och min okunskap och bara väntat.. "Jaha, när ska hon förstå?" De är nu under de senaste åren som jag har börjat förstå med stort F. Förstå honom och förstå hästar och förstå vad som är viktigt.
(Förresten så äger man inte ett djur, man får bara låna det av naturen).
Han gör mig så otroligt lycklig och han gör världen så mycket vackrare.
Han förtjänar det bästa av det bästa.
Nu väntar tre långa dagar...
2 kommentarer:
Usch, nu gråter jag också...
Du ska se att det blir bra!
Ni hör ihop, han är din tvillingsjäl. EDen resa ni gjort är otrolig och den har bara börjat! <3
Jag tänker på er och håller alla tummar imorgon!
Hoppas det gick bra!! Vilken fin bild :)
KRAM
Skicka en kommentar