Vi fixar det

Nu har tisdagen och nästan hela onsdagen passerat så nu har vi varit till veterinären, röntgat och hunnit smälta allting en aning. Ojiji har fått en rejäl ledbandsskada på kronan. Det har bildats pålagringar på två ställen. Mycket på utsidan. Det positiva är att han inte fått en fraktur och att skadan inte sitter i en led. Pålagringarna sitter nästan 3 cm från leden så det är bra. Han är ren i skritten vilket också är bra. Dock är det en allvarlig skada och konvalescenstiden kan vara lång, flera månader får man räkna med. Om konvalescenstiden blir lyckad så blir han troligtvis så bra att han håller för det vi hittills sysslat med. Det finns givetvis inga garantier och det viktiga är att han inte vrickar till denna skada igen nu. Han ska äta kortison i två veckor och vi skall tillbaka till veterinären för ett ultraljud på skadan om två månader.

Vi fortsätter att hålla tummarna nu och det är bara att hoppas att han blir bra snart. Hade jag skrivit detta blogginlägg igår så hade det blivit betydligt mörkare. Jag var riktigt nere på kvällen eftersom jag tycker så fruktansvärt synd om hästen. Varför skulle det hända? Varför skulle det gå så illa? Det här fanns inte med i vår plan. Det är så orättvist! Det känns förjäkligt att han har fått överben, han som alltid haft så rena, fina ben! Tänk om han kommer att ha ont av detta hela livet? Det är verkligen den värsta tanken....

Idag fick jag ändå en positiv känsla. Så fort jag klev ur bilen så såg jag på honom att han var "okej". Det var som att han bara genom att titta på mig sa "Det är lugnt matte. Jag fixar det här". Han hade en annorlunda utstrålning jämfört med de senaste dagarna och han var så "snuppig", som vi brukar säga i stallet, så där extra go, glad och mysig. Det kanske låter flummigt med han hade en helt annan energi idag, en energi som han spred rakt mot mig så fort vi sågs, och jag blev lugn direkt. Han rörde sig ännu bättre nu och kronan/kotan var lite mindre svullen, faktiskt. Kan kortisonet ge effekt så snabbt? Det är ju fantastiskt i så fall.

Vi har ändrat om i hagarna så nu går han med sin lillasyster i en mindre hage. Peppar peppar så verkar det fungera bra. Ojiji får inte bli bortschasad av någon häst i hagen och det blir han inte av Scherina.

Jag och O tog en promenad och letade efter gröna strån att sluka. Han får gå promenader och det är tur, annars hade vi blivit tokiga båda två! Nu ser vi fram emot mysiga vår-och sommarpromenader. Idag bestämde vi att nu är det bara positiva tankar som gäller och vi ska klara detta tillsammans! Tack Micke för din stöttning också. <3 Ja, tack till alla som stöttat och stöttar såklart! <3

Det är tur att jag har min lilla snuppis också. Man får verkligen annat att tänka på när man har barn. Hon var så duktig igår. Hon följde med till stallet och släppte ut hästar, mockade och följde sedan med till veterinären. Världens bästa Marie tog hand om henne när vi andra stod i "röntgen".

Idag var jag och lilla T på stan och drack kaffe med Lotta och Alvar på Tant Ancis. Det var jättemysigt och skönt att få komma iväg en sväng. Innan vi åkte iväg så var T lite gnällig och missnöjd, och jag börjar nästan själv att grina när hon gör det. Hon tyckte att det var jätteskoj att åka iväg till stan och umgås med en av killarna! Nöjd och glad! Och jag med.

Tack för idag!
(Yvonne O. har fotat de äldre bilderna på Ojiji/mig/Scherina)