Slutet gott

Jag sitter i kökssoffan och lyssnar på skogsmaskinernas dova muller långt bort i skogen. Det låter tryggt på något sätt, nu ska allt stormfällt virke tas fram och mer därtill, vi får så öppet och fint nere vid lägdorna nu, ska fota det till helgen. Idag blev vi av med berget av stockar som låg på gården och i sommar tas fler träd ner runt gården. Häromdagen togs alla elledningarna ner här i Brödlösa. (Bara den fulaste kvar nu mellan ladugården och huset, som Micke tar ner själv i vår). Efter fasad-och fönsterbyte samt rivning av "gammel-längan" så skulle jag vilja ta hit tidigare ägare, de skulle inte tro sina ögon! Brödlösa slottsgård! 

Idag hostade jag igång igen efter sportlovet. Det kändes bra, lovet blev ju inte så lyckat med sjukhus och sjuk Tuvis, men i fredags piggnade hon på sig så vi fick en riktigt fin helg tillsammans. 

I lördags hade vi tjejdag! Tuvis sov i bilen medan jag, farmor och Ka-ka shoppade och fikade på Gamla gården. Kände igen det mesta av det som såldes från vår gård, men hittade några tjusiga krokar som fick följa med hem. 

Sedan drog vi på loppis och jag hittade den här söta dockvagnen till mitt lilla hjärta. Eller, det var ju faktiskt hon som hittade den! Tuvalie fick även fodrade stövlar och en fodrad galonjacka samt lite annat smått och gott. Favoriten blev nog minipianot som kan spela "Klappa händerna när du är riktigt glad"!

När vi kom hem så var vi ute i det fina vädret och som vanligt så är Brödlösa gårds loppis den bästa av de bästa! 

Uppe på vinden kan man hitta saker...

Och i snickerboa med... En början till en vacker fiol och en av alla söta sågar...

En fin lampa i porslin samt ett vackert krön till en kökssoffa... Allt detta fick följa med in till farstun och skall fixas med i helgen. 

Söndagen var också en riktigt fin dag! Jag och Ka-ka var i stallet och hon förevigade mig och Ojiji. Sedan red vi ut på Scharino och Cheyenne. Solen strålade och vårkänslorna kom som ett brev på posten! 

Mitt sällskap. Kajsa rider så bra, helt lösa tyglar i både skritt och trav och växlar gångart med rösten. 

Kan man bli en sötare fux med bläs?

Underbar galopp! 

Älskar hans man på denna bild! (Formen lämnar mer att önska dock, men det var faktiskt en ögonblicksbild ;-) )

Fina kille!

Vi har fokuserat mycket på slutan (en ridövning där hästens bakdel går något innanför framdelen, enkelt förklarat), under den senaste veckan, och jösses vad den hjälper honom! Vi har gjort halt i sluta (mindre lätt)! Vi har gjort övergångar i sluta, växlat takt och tempo och ridit något längre sträckor i sluta. Anledningen till detta är bara att jag/vi kände att vi behövde det just nu, slutan bara "kom till oss" ett ridpass. 

Genom slutan, och framförallt genom att göra övergångar i halter i den, riktigt känner jag hur han kopplar ihop sin kropp, och hur det får honom att skäppa spänningar. Han tycker det är så skönt själv, så fort han "kopplat klart". Hux flux så hittar sina bakben och vi blir synkade, mjukt och energiskt, helt underbart! 

Jag provade även detta ute efter vägen och efter två slutor och två halter i sluta så sträckte han ut heeeela överlinjen och blev helt avspänt från att ha varit halvt stålfjäder. 

Mer sluta kommer det att bli! Han ser något finare ut i kroppen än vad han brukar göra denna årstid. Hoppas inte han faller ur mer nu när pälsfällningen startar. Det känns som att vi är lite på G nu, vill så gärna hålla i det! 

Nu är slalomutrustningen packad, imorgon är det friluftsdag i Hassela, längtar! 

Tuvalie utanför härbret. Hej då! 

Hästar jag mött

Jag tog en stund för mig själv i soffan nu på lovet när Tuvis sov, och tittade i ett gammalt fotoalbum, fullt med foton på hästar förstås. Åh, vad jag grät. Det var så många minnen som dök upp. Fina, fantastiska minnen som hästarna och människorna runt om har gett mig. Jag grät också över en väldigt speciell häst som har etsat sig fast i mitt hjärta för evigt... Henne ska jag presentera sist i detta inlägg.

Det här är ridskolehästen Marina. Usch, nu gråter jag igen. Blind på ena ögat men den tryggaste finaste ponny man kan tänka sig. Hon trivdes inte helt på ridskolan men ställde upp i vått och torrt för sina elever ändå. Fina, underbara häst. 

Jag och Sajjid, mitt första ridläger på ridskolan. Minns ej vilket år det var, men jag minns Sajjid som den otroligt lugna, snälla och kloka häst han var. 

Jag och min fina Skrutten. Han lärde mig enormt mycket och vi hade så himla kul ihop! En härlig ponny med massor av egna åsikter om hur och när saker och ting skulle göras! När bilden togs hade han precis kastat av mig, jag är alldeles smutsig på knäet, ha ha! Jag gjorde massor av namnskyltar åt honom på träslöjden, och sydde flera schabrak och vojlockar åt honom på syslöjden. 

Jag och Skrutten tävlade en hel del, men det bästa minnet jag har med Skrutten är när vi hoppade terrängbanan på vårt första ridläger tillsammans, han flög över hindrena och visade mig vad riktig frihet var!

Maria Gottås och Örnäs Sunlight. Fina Sune! Vi tävlade och tränade en del ihop, och jag hälsade på dem i Tandsbyn på sommaren och vi hade de mysigaste ridturerna tillsammans i de vackra omgivningarna.

Jag och världens finaste Nitro. Ett hjärta av guld, han gjorde allt du bad om, och mer där till. Han hade inte de bästa förutsättningarna med sina skraltiga knän och han kunde vara riktigt elak mot andra hästar, men för sin ryttare gjorde han allt!

Vi tränade och tävlade massor och han lärde mig så mycket! Vila i frid finaste Nitro. 

Bolka Columbus. En otroligt fin New Forest som jag hade äran att träna och tävla. Vilken ponny! Vilken känsla! En på miljonen. Vila i frid du med fina ponny. 

Jag och arabponnyn Zazza, som jag hade hela sommaren -00. Jag lånade henne för att utbilda henne och vi hade massor av skoj tillsammans! Jag förstod det inte fullt ut då, men nu när jag ser gamla filmer så inser jag hur fantastiskt hon rörde sig! Oj, oj, vilken trav! Jag hoppas att hon har det bra där hon är idag. Fina, underbara Zazza. 

Sist men absolut inte minst, Miss Moneypenny. Sto, D-ponny. Jag hjälpte hennes ägare med att rida henne, det är den sista hästen jag red kontinuerligt innan jag flyttade till Sundsvall. 

Titta på hennes uttryck, kan man bli vackrare? Jag skulle kunna ge väldigt mycket för att få träffa henne igen, men hon gick tyvärr bort i en tragisk olycka för några år sedan... 

Jag önskar så innerligt att jag då hade vetat vad jag vet idag om hästar och ridning. Sista gången jag red henne så hade jag flyttat till Sundsvall och så smått börjat ändra mitt tänkesätt och min ridning. Så fin och avspänd som hon var den gången hade hon aldrig varit tidigare då jag ridit henne! Hon hade alltid så svårt att spänna av, blev väldigt lätt spänd och stressad och bara sprang. Hon var otroligt känslig och nu idag inser jag att hon ofta blev "right brain-extrovert". Hon blev missförstådd och hade hon funnits idag så hade jag verkligen velat köpa henne, för en häst som henne vet jag inte om jag kommer att få träffa igen. Hennes hjärta skimrade av ädelstenar, hennes päls var av riktigt guld. En oslipad diamant med otroligt mycket känslor. Så vacker och klok. Fina Penny, jag gråter så fort jag ser bilderna av dig, vad jag hoppas att vi ses igen, då ska jag visa dig att jag kan förstå dig! <3 

Hästarna är mitt liv och de har gett mig så mycket, jag kan bara försöka att betala tillbaka till de hästar jag möter. Ridskolan i Ås med alla människor och hästar jag mött, gav mig så otroligt mycket, utan dem vore jag inte den jag är idag. Tack till mamma och pappa som lät mig börja rida en gång i tiden, för ca 26 år sedan, närmare bestämt! <3

En annorlunda start...

Det här sportlovet startade minst sagt på ett annorlunda sätt. I fredags var jag hemma med en förkyld Tuvis som hade lite feber men hon var inte sämre än hon varit tidigare. Under eftermiddagen plockade vi undan hemma och städade inför fredagsmyset och klockan var runt 16.  Jag bar runt på Tuvalie, hon var trött och hade lite feber så jag tänkte att hon skulle få sova en stund. Plötsligt märkte jag att hon stirrade rakt upp i taket på ett konstigt sätt. Jag försökte få kontakt med henne men hon reagerade inte. Hon var alldeles överhettad så jag sprang instinktivt ut på bron med henne. Där stod jag med henne i famnen medan jag försökte få liv i henne. Det är några sekunder jag aldrig kommer att glömma.  Tankarna började snurra, jag hann tänka på allt, att hon måste ha satt någonting i halsen, att hon höll på att dö. Jag hann anklaga mig själv för att jag inte hade fattat att det var allvarligt på en gång, samtidigt som det någonstans inom mig ringde en klocka om att det var feberkramp. Jag sprang in eftersom jag inte fick liv i henne, och ringde 112 för första gången i mitt liv. En ambulans skickades omedelbart, och Tuvalie hann kvickna till en aning innan den kom för att sedan tvärsomnai min famn. 

Det var lite otäckt, jag kontrollerade hennes andning hela tiden. När ambulansen svängde in på gården vaknade Tuvis och började kräkas rejält. Vi fick åka med ambulansen in på sjukhuset och barnläkaren tog flera olika prover och undersökte Tuvis noggrant. Vi blev rekommenderade att stanna kvar där över natten, så det gjorde vi. Tuvis var en ängel hela tiden, och världens modigaste lilla tjej  som åkte ambulans och tog prover och var på sjukhuset.

Det var med största sannolikhet en typ av feberkramp som drabbade Tuvis i fredags, och det är upp till 60% risk att det kommer att hända igen. Ett av tjugo barn drabbas.  En feberkramp är oftast ofarlig, febern stiger så fort att barnets hjärna stänger av, men pågår den längre än 15 minuter så kan det gå snett. Vi har nu fått kramplösande medicin som vi kan ge henne om det blir en längre feberkramp någon gång. Det känns tryggt att ha den, speciellt när vi är i fjällen. 

Vi var alla väldigt trötta efteråt såklart, jag känner mig lite som en gammal disktrasa nu, men Tuvalie mår bra och det är det viktigaste. 

Lilla fina hjärtat vårt, så tapper och glad, trots allt som händer! <3 

Förkylningen sitter kvar än, men vi åkte lite pulka i alla fall, man måste ju få ha lite kul även om man är sjuk. 

Förra helgen tittade solen fram och då var Tusse ute med oss och myste. Hade hoppats på sol denna helg, men fy så grått det har varit. Mormor har varit här, och "Ka-ka", och farmor och farfar har varit här en sväng också. Tack kära familj som ställt upp på oss i helgen med allt vad det innebar! <3 

Jag hann med stallet både lördag och söndag som tur var, disktrasan Nina behövde få lite frisk hästluft. Vi red ut, en härlig tur med Marie och Scharino på lördagen och själva på söndagen. Ojiji slappnar av bättre och bättre efter vägen nu, det känns bra! Han har varit lite lustig den här vintern. Varje gång vi har tagit en tur till höger, ut till vägen, så har han velat fortsätta på vägen, uppåt. Jag tolkar det som att han vill traska upp till Brödlösa, helt enkelt! :-) 

Han har varit så vansinnigt fin när vi jobbat för hand nu, han vill så mycket och dansar så tjusigt bredvid mig! Det känns som att vi tagit ytterligare  ett steg i rätt riktning. Sist vi jobbade för hand så fick vi till riktigt fina slutor i trav, vilken känsla! Jag kunde ta med mig den känslan när jag hoppade upp och red sen, avspänt, mjukt, luftigt! 

:-)

Håll tummarna för att vi inte fått magsjuka nu, Tuvis spydde några gånger igår kväll/natt.... Snälla jag förtjänar ett bättre sportlov än så! Hoppas på några fina, lediga dagar nu!

Poserar lite efter ridturen idag! 

Före och efter

Titta så tjusigt det var i vår hall tidigare. Fulaste gröna tapeten, sönderklöst av katt.

Det här var det man möttes av då man steg in...

Furu och grönt, vackert och skönt?

Med matchande gröna garderober. Underbar färg! 

Nu har det skett en viss förändring. Vi är inte klara ännu men just nu ser det ut så här:

Älskar mina nya lampor från Indiska. 

Inga stylade bilder, sådant trams har jag inte tid med. 

Vi är nöjda med det vi åstadkommit hittills. Micke har gjort så fint med belysningen. LED i trappen och i den gamla brädan från höladan som vi satte dit. 

Vi har börjat att sätta upp gipsskivor i "trapphuset" också som synes på bilden nedan. Det är ju nämligen så att den vackra, gröna tapeten fortsätter upp och pryder hela hallen uppe också. Där ska det tapetseras för hela slanten!

Timmerväggen börjar att se ut som någonting: 

Golven sparar vi till sist. Vill ha samma golv på hela nedervåningen så vi måste renovera klart i de andra rummen nere först. Där garderoberna stod syns golvspånskivorna men vi ska ställa dit ett skåp så det kommer inte att synas. Någon fler förvaringsmöbel ska på plats i detta utrymme också. Ska ta och bestämma vad som ska plockas in i möbelväg. Det är mycket jobb här men lyxigt att kunna gå ut i övriga byggnader och välja och vraka bland vackra gamla möbler. Skåpet som ska in är det vi ställde ner i ladugården i våras. Det ska målas i en tjusig ljust grå nyans hade jag tänkt. Det fixar du och jag framöver Kajsa! ;-)

Älskar min gamla spegel. Lite stylat med tulpanen kanske då. 

Fler bilder kommer när allt är klart! (Förutom golvet, annars tar det ett par år).

Världens finaste Micke skickade blomsterbud till jobbet på alla hjärtans dag, med lyxig choklad dessutom! Och gulligaste kortet. Jag blev så glad :-) Min bästa Micke! <3

Alla älskar vi Micke! :-) 

<3

Min bästa Ojiji och jag fick en underbar tur ihop i fredags, i solen! Nu har jag sportlovskänsla, hoppas på mera sol och  milt väder och härliga ridturer.

Avslutar med en söt bild på de här två:

Tuvis med bästakompismoster Kajsa.

Det finns så många fina runt om mig

Vår lilla moster Kajsa bor hos oss nu ett tag framöver. Hon gör sin praktik i Timrå så det passar ju så bra att hon får bo med oss Brödlösingar eftersom jag jobbar i Timrå och Micke också åker förbi Timrå till och från jobbet. Det fungerar så bra och Tuvis är så glad över att ha "Ka-ka" här. Vi med såklart! Det är ju även både praktiskt och trevligt att vara tre vuxna i hushållet. 

Ka-ka och Tuvis

I söndags när jag kom hem från stallet så hade Kajsa lagat mat och tänt ljus och gjort så fint och mysigt. Kanonfina Kajsan <3 På lördagen hade vi en tjej-dag på stan och shoppade, lunchade och fikade. Tuvis lekte snällt medan vi åt men hon var lite gnällig under delar av  shoppingen då hon blev trött. Vi åkte hem och då skulle skruttis sova i bilen hade vi tänkt, men skruttis tog bara en powernap och vaknade just när jag skulle rida för då hade vi åkt till stallet. Då var det tur att moster var med för då fick hon rida medan mamman bar runt på en mammig skruttis. På slutet red mamman och skruttisen också, och det gick så bra! Vi hade en härlig dag ihop och på kvällen åt vi Tuvis favoriträtt korv. Dubbla efterrätter blev det och sedan lite smått och gott till "mellon". Fantastiskt!  Det gör vi om snart va Kajsa och Tuvis? <3 

Finaste hästen och bästa lillmoster

<3

Ojiji och jag jobbar lite vid hand då och då och jag märker hur det arbetet direkt hänger ihop med ridningen. Jag är noggrann med vår läxa gällande tänket framåt, från Birgitta, och jag märker stor skillnad redan. Jag har tidigare sett det som att Ojiji har lite  mindre lätt för samlingen, (allt beror ju givetvis på vem/vad man jämför med), men med Birgittas hjälp så förstår jag att så är ju inte fallet. Vi behöver inte "träna" så mycket på samlingen, utan istället på att hela tiden ha ett jämnt flöde, energi och tänk framåt och be om lite mer tonus för Ojiji behöver lite mer utmaning i arbetet för att helhjärtat engagera sig. 

Häromdagen märkte jag verkligen att resultaten börjar trilla in så smått. Vi jobbade för hand och han var så väldigt lyhörd. Placeringen i skolorna var så självklar, och energin var så "lätt" och jämn. Han har aldrig haft någon riktigt bra energi i och ur skolor och samling för hand i skritt, men nu börjar det hända lite tror jag! Riktigt trevliga steg och härlig inställning. Han tycker att det är så kul nu när jag har "höjt ribban" lite och han vet vad han ska göra för att få beröm. 

Jag hade bestämt mig för att sätta ajfånen på staketet till ridbanan och filma lite när jag red häromdagen. Just det passet var han så himla trevlig och vi fick en riktigt fin känsla i "trappan", som övningen kallas, underbart! Han var bara så där kalasfin från första steget så jag riggade upp lilla tekniken och tänkte att nu får vi med det här fina på film, vad kul! Det var bara det att vi var helt klara precis när kameran började filma. Precis där och då var vi egentligen helt nöjda (även om vi bara ridit i ca 25 min). Det kände jag i första steget men tänkte att nu när jag riggat upp det här så provar vi väl några varv. Men det kändes som att Ojijis bakben var två mil bakom oss och vi båda ville egentligen bara sluta. Jag filmade i fem minuter men vi lyckades inte få till mer än ett par steg som var något att se. På slutet av den korta filmen hör man mig skratta för att det var så misslyckat! Ibland är man bara klar, och man ska inte fortsätta då! 

;-)

Idag fick vi en härlig tur, en timme efter vägen, och duktiga killen rörde knappt en fena när en pojke åkte nära förbi oss med en cross. Däremot rörde han på fenorna rejält på väg hemåt! Han "stack" till och med när jag så smått började att korta upp tyglarna i skritt. Pang iväg i rejsgalopp! Tårarna sprutade av farten och jag gapskrattade! Jag kom att tänka på att det var ju på exakt samma sträcka som Ojiji och Nokke stack en gång med mig och Yvonne när vi red i repgrimma. Ha ha! Det var helt galet! 

Jag har börjat att använda rösten lite mer nu när jag rider för det fungerar så bra. Galopp säger jag och direkt rullar vi in i hans fantastiska galopp! Underbart! Så skönt att bara sitta helt stilla, ingen galoppfattning här inte! 

Det går jättebra på dagis nu, hjärtat trivs verkligen och det är det viktigaste! Vår duktiga "stor-tjej" som kan allting i hela världen redan. Jag funderar på att gå med i föräldrarådet faktiskt. 

Kan allting 

I hela 

Världen!

Idag har vi haft en mysig lördag med massor av pulkaåkning. Tuvis har åkt traktor med pappa också och skottat.

Finaste Tuvis.

Ikväll blir det "'mellon" och någonting gott  till det. Gjorde världens godaste  tårta till Kajsa i onsdags när hon fyllde 25 år. Mumsigt födelsedagsfika minsann! 

Mumsis mello-mys

Funderar på tapet i hallen/trappen. Boråstapeter har mycket fint. 

Tapetorama.se 

Imorgon hoppas jag på en lika bra dag och att jag och Marie kan rida ut tillsammans! Vi har mer kontakt nu när det bara är vi kvar i stallet, och Marie är världens bästa Marie som alltid ställer upp på alla sätt och vis,  oavsett om det gäller barn eller häst. De bästa och finaste vännerna har jag alltid fått genom hästarna/stallet. Så glad att jag har min Marie som verkligen visar att hon bryr sig om mig/oss<3