Maanenscheyn's Viriel B

Så heter han, vår nya familjemedlem. Även kallad Virre. Viriel är ett vackert namn, men det är klart att det går lättare att säga Virre. Virre är 18 år och har under de senaste åtta åren jobbat som ridskoleponny på Sundsvalls ridklubb. 

Nu har en vecka gått sedan hästarna flyttade hem till oss, och han har redan skänkt oss så mycket glädje. Fantastiska lilla ponny! Innan flytten var jag minst sagt spänd. Hur skulle det bli när lilla ponnyn mötte stora hästen i en helt ny miljö? Jag var egentligen inte orolig för att de två inte skulle gå bra ihop, men spänd inför hur ihopsläppet skulle bli. Skulle någon av dem vara orolig eller stressad och springa runt och skrika efter sina gamla kompisar? 

Nix pix. Det var ett nästan tråkigt ihopsläpp. Det var precis som om de båda hästarna känt varandra hela livet; de luktade på varandra och började sedan äta. Det var allt. Ojiji gick och snusade på Virre då och då under de första timmarna, och såg riktigt kär ut. De följdes åt och utforskade hagen mer och mer. Lugna och fina. Underbart att se dem tillsammans! Harmoni om något!

Utsikt från sovrumsfönstret. Tidig morgon. Stor och liten står och kliar varandra. :-)

På kvällen tog vi med oss gossarna på en promenad ner till torpet, i ljuvlig kvällssol. Virre visade direkt att han är otroligt världsvan och inte rädd för någonting (inte hittills i alla fall). Det var fantastiskt att få se denna coola ponny ute på promenad för första gången här hemma; han tog för sig och traskade på. Det var som om han alltid hade bott här med oss och kände till alla omgivningar! Jag blev alldeles varm i hjärtat. Är det någonting Ojiji behöver så är det en världsvan kompis. 

Jag tycker redan att Ojiji har förändrats sedan han träffade Virre; mer harmonisk, modigare, ännu mer social och ännu gladare. Inte kunde jag väl tro att det skulle bli så här bra?

Varje morgon går jag ner till mina fina gossar i hagen och ser efter så att de mår bra, kliar dem, matar dem med morot och sätter på deras flugmössor om de inte haft dem under natten. Rengör och sprayar deras hovar och bara myser med dem. 

Självklart har jag min lilla hästtjej med mig i hagen. 

Jag kan inte fatta hur enkelt allting är nu. Nu kan jag ta hand om hästarna på ett helt annat sätt. Jag kan nu göra det på mitt sätt! Jag kan ta hand om deras hovar både morgon och kväll och jag kan ta av och på mössor och flugtäcke precis när det behövs. Jag kan skura baljan och byta vatten åt dem varje dag och enkelt fylla på med en vattenslang direkt i hagen. Inget mer bärande och kånkande av vatten! Till hagarna som ligger längre ifrån stallet kommer vattenpåfyllningen ske med hjälp av traktorn. I mitt stall ska det vara enkelt! Man sliter så mycket med allt jobb runt hästarna ändå. Jag kan mocka bort skiten i övre delen av hagen varje dag och hålla det fräscht där uppe. HERRE JÖSSES VAD SKÖNT DET ÄR ATT SLIPPA ÅKA IVÄG OCH FÅ HA STALLET HEMMA ISTÄLLET! 

En klipaus under promenaden.

Under de senaste åren har jag inte haft någon inspiration till att hålla riktig ordning bland mina hästsaker, utrustning m.m. Men nu, trots att stallet är lite av en byggarbetsplats, så är det kul att ha ordning och reda! Äntligen får jag ha hur mycket plats jag vill till alla saker! 

Gossarna har sedan flytten börjat äta EM-A Probihorse ihop med salt, mineraler, torkad brännässla och lite vetekli varje dag. Jag funderar även på att börja ge dem MSM, men jag måste verkligen slå ett slag för EM-A. EM står för effektiva mikroorganismer och du kan läsa mer om det här på greenfoot.se. Båda två älskar denna kvällsgröt, speciellt Virre som alltid vill slicka rent i matskålarna. Han älskar verkligen mat och äter allt! Det ska bli spännande att se vad som händer med gossarna nu när de börjat få EM-A varje dag. 

Jag blandar EM-A med vatten och sprayar päls, manar och svansar, hovar, insektsbett och små sår. EM-A är även perfekt att (utspätt) spraya på plantor för att förhindra insektsangrepp, att använda i köket för att t ex motverka dålig lukt och hålla disktrasan fräsch. Det fungerar fint att använda till all möjlig rengöring. Helt naturligt med goda bakterier! Min diskbänk blänker så vackert sedan jag började spraya den med detta supermedel! Hästarna är mindre angripna av insekter nu, deras manar och svansar har blivit mjuka, blanka och lättarbetade och jag ska även prova att spraya i mitt eget hår. EM går att använda till så mycket, och jag rekommenderar verkligen att du går in på hemsidan och läser om det. 

Virre har väldigt tunn svans och delvis man. Han har tunn päls och verkar ha lätt att få skavsår. Han hade några skavsår när han kom till oss, som jag sprayar varje dag. De ser redan lite bättre ut. Han är skodd fram men verkar ha bra hovkvalitet så vid nästa verkning tänkte jag att de skorna ska väck. Jag hoppas att vi kan börja bygga upp hans överlinje över tid. Han är söt som han är men det finns mycket som skulle kunna byggas upp på lillkroppen. :-)

Skönt att få mumsa gräsmatta efter lite träning. Ojiji har väldigt mycket som behöver motioneras bort.
Vilken tur att jag har världens bästa gräsridbana på gården! :-)

Gossarna trivs otroligt bra tillsammans och när de står och kliar varandra eller busar så blir jag extra lycklig. De är väldigt lika; vill smaka på allt, vill undersöka allt, vänliga och mysiga. Jag kan riktigt se hur Virre njuter av ett helt nytt liv. En kväll gick Ojiji upp från betet och Virre stannade kvar längst nere i hagen. När jag ropade på honom så kom han farande i full galopp och lyckosparkade bakut flera gånger! Så härligt att se! 

Jag har gjort en ridbana på vår platta stora gräsmatta där jag hunnit motionera Ojiji några gånger under veckan. Virre får följa med dit och gå omkring som han vill där inne när jag rider. Första gången jag provade det så blev Virre väldigt besvärad. Han gick efter Ojiji hela tiden, snett bakom, och när vi skulle trava så blev han upprörd. Han travade efter med öronen bakåt och tyckte inte alls att det var roligt. Efter en lång stund förstod han att han inte behövde följa efter oss, och stannade. Lilla hjärtat! Man kunde riktigt se hur hans hjärna arbetade med allt det nya; jag behöver inte längre gå efter, runt, runt, varv på varv. Hmm, det här var konstigt. 

Nästa kväll så var det andra bullar. Han njöt i fulla drag över att bara få gå runt där inne på banan och rullade sig, tuggade på och rev ner det lilla hindret jag byggt upp, smaskade i sig gräset och var så lycklig! 

Virre har haft en lugn första vecka. Några promenader har vi tagit och en kväll var han riktigt pigg! Det finns en väldigt bestämd liten ponny där inne som visar sig då och då, det ska vara full rulle och massor med mat! :-D Han har en underbar personlighet och är en riktigt mysig häst. Någon verkar ha lärt honom att pussas för det gör han så gärna! 

Jag provade att introducera Virre till lite arbete vid handen med kapsonen i skritt en kväll. Jag gjorde egentligen inget annat än att gå bredvid honom och hålla löst i tyglarna. Det tyckte han var märkligt och blev lite osäker efter ett varv.  Öronen var på väg bakåt och han ville stanna. Han fick morot och vi provade igen, morot efter bara några steg igen och så fortsatte vi så och sedan tyckte han att det gick bra. Vi avslutade efter två varv. Jätteduktig! Men oj, vad jobbigt det är i vänster varv.  Det ska vi ta och titta på framöver. 

Jag ska fortsätta att prova lite mer sådan träning med honom, väldigt lite i taget med mycket godis! Han är dock en väldigt smart liten ponny och har nu förstått att det finns godis. Vi får försöka hitta en balans där, annars tror han att han ska ha godis precis hela tiden!

Gossarna är otroligt synkade, häftigt att se!

Mina fina pållar, jag blir så glad i hjärtat varje gång jag ser dem. Jag älskar att vår husentré ligger mot utsikten över hagen/hagarna och att jag kan sitta på bron och se hästarna. (Eller stå i något fönster och glo på dem)!

Annars då? Dagarna rusar iväg men det här är en toppensommar. Ingen kan väl klaga på vädret?

I lördags gifte min ena syster sig med sin Albin här i byn. Bara att vi bor grannar över sommaren är fantastiskt, och vilket bröllop det blev! Ett minne för livet. 

Brudparet.

Vår lilla familj. Roligt att få byta dyngkläder mot finare för en gångs skull!

Nu när allt går så bra med Ojiji och hans nya lillebror så ska jag försöka landa och börja fokusera på Tuvalies lillebror lite mer. Det är ju bara sju veckor kvar tills nästa pojke anländer till familjen! :-)

Sommarlov med stallbygge.

Juli närmar sig och sommardagarna rusar ganska snabbt, men jag tänker inte så mycket på det. Det är så mycket roligt som händer och kommer att hända, så jag går mest bara runt och är löjligt glad!.

Härbret i kvällssol.

Den här veckan kommer vi vidare med stallbygget, och vad kan vara bättre just nu?  För några veckor sedan var betongbilen här och lastade in betong åt oss i blivande stallet, så nu har vi ett fint, nytt och jämnt betonggolv där inne. (Tack vare Micke och co som såg till att få ut eländet till ett golv istället för en sörja)! Det är en "viss" skillnad jämfört med det tidigare trasiga, lutande äckelgolvet med gödselrännor! Vi har även hunnit med att sätta stolpar till en första hage och målat massor av råspont till innertaket i stallet.

Micke och jag jobbar på. Tänk att han kan precis allting min karl! El, snickeri, betong, rörmokeri, you name it! Guld!

Snart är alla takreglar på plats och i helgen ska vi börja sätta upp innertaket.

Det här är min bibel just nu. 

Mycket av det som snurrat i min hjärna under den senaste tiden har handlat om mått, ångspärr, material, färg, ventilation, grundfärg, färg som spärrar kvistar, betong etc. Roliga funderingar som blir verklighet!

Jag har varit tvungen att prioritera min tid för att hinna med allt och min kära stora häst har inte riktigt fått den tiden och aktiveringen som han behöver och förtjänar. Jag stillar mitt dåliga samvete med att tänka på att han snart bor hemma hos oss och då ska jag ta igen all tid på bästa sätt!

Det är mest min lilla tjej som ridit på stora gossen nu. Och som hon kan rida! Jag arbetar Ojiji för hand och Tuvis sitter på i total balans i både trav och galopp! Jag behöver bara hålla i hennes ben en aning för säkerhets skull i galoppen. Helt otroligt! Min fantastiska tjej och fantastiska häst! 

Det är otroligt mycket jobb kvar att göra innan vintern, när det gäller hästbiten här hemma. Fortsätta stängsla, riva ur allt gammalt hö från höladan (och fylla på med nytt), röja massor av träd/sly och bygga vinterhagar, bygga fler beteshagar, bygga boxar, kapa upp en dörröppning och ordna en ny dörr, sätta igen en dörröppning, få upp och isolera innertak, bygga på väggarna... och mycket mer. För mycket egentligen, så vi får prioritera det som är absolut nödvändigt inför vintern och sedan fortsätta eftersom under nästa år. Det är bara att välja - antingen drabbas man av panik eller så landar man i känslan av att det blir otroligt bra, precis som jag/vi vill ha det och vi bestämmer själva utan att behöva anpassa oss efter någon annan. Det är nog den bästa känslan!

Tuvis har  bestämt att Ojiji ska få en orange box i stallet. Morotsfärgad med inbyggda morötter i väggen kanske?

Lilla T och pappis spanar ut.

Snart har även Micke semester och vi ska verkligen försöka att vara lite normala också. Inte bara jobba utan umgås som en vanlig familj och hitta på saker. Jag hoppas att det ska gå bra! :-D Vi hade en mycket fin midsommar och i går hann vi träffas under Mickes lunch nere i hamnen.

Midsommar i Ånäsparken. Kanske syns det att lillebror finns med också, och han kommer att titta ut i september! :- D

Mycket roligt att se fram emot, som sagt!

Underligt och underbart.

Tänk att jag fann dig så nära! 

Det har varit några underliga, roliga och pirriga veckor sedan jag/vi började söka efter en kompishäst. Jag är så tacksam för alla tips jag fått på ponnyer och hästar sedan mitt senaste inlägg! Det finns många pärlor där ute. Jag har lärt mig mycket nytt och funderat mycket. Samma aprilkväll som jag och Micke bestämt oss för att börja leta efter en till häst, så dök det upp en tanke i mitt huvud; ridskola. Jag är halvt uppvuxen på en ridskola och är evigt tacksam över den fantastiska ridskolan (i Ås), där jag spenderat så mycket tid. Jag rafsade ner några rader om att jag sökte en kompis till min häst, och skickade iväg ett mail till två ridklubbar här i närheten. Jag kunde då aldrig ens föreställa mig att jag skulle få något svar. 

Tre dagar senare fick jag ett mail från en av ridklubbarna: "Hej Nina. Jag tror att vi har den du söker. Hör av dig nästa vecka". Hjärtat slog ett extra slag! 

Dagarna gick och nervöst ringde jag upp ridklubben för att höra efter vad/vem de menade. Det var ett isabellfärgat sto. Perfekt storlek. Ridskolans drottning. Hästarnas häst. Jag som aldrig ridit på den här ridklubben hade tidigare ändå hört talas om hur fantastisk hon var att rida, av bekanta. Ridskolan hade en liten valack också som de kanske skulle sälja, men det var stoet ridskolechefen berättade mest om,  och som var i fokus under vårt samtal. 

Tre dagar senare åkte jag dit för att titta på främst stoet, och i andra hand den lilla valacken. De stod bredvid varandra i stallet; drottningen i box och valacken i spilta. Pang! Någonting drog mig direkt in i spiltan till den lilla spinkiga, tunnhåriga valacken. Han såg på mig med gladsorgsna ögon och jag lade handen på hans rygg. Vad mycket han hade att berätta! 

Han såg verkligen inte mycket ut för världen. Han syntes knappt egentligen; smälte nästan in i spiltan. Jag vågade inte vara kvar där inne så länge - det kändes konstigt nog som om jag inte borde tycka om honom. 

Jag ställde mig utanför drottningens box. Hon tittade inte ens på mig. Jag kände ingen dragning alls till henne. En otroligt vacker häst; gyllene päls, vit man och svans, perfekt storlek, lagom kraftigt byggd, mycket fint hull. En riktig pralin. Vilken sagohäst! Men jag gick aldrig in till henne. Det var som om hon förmedlade till mig att hon klarade sig bäst själv. Jag slängde en sista blick på den tunna lilla vännen bredvid henne och åkte hem och funderade. 

Gissa vem jag enbart tänkte på under de följande dagarna? Jag försökte tvinga bort tankarna. Det var ju den gyllene pralinen som vi pratat om - det var inte ens säkert att lilla spinkis skulle få ett nytt hem, hade de ju sagt på ridskolan! Jag jagade iväg tankarna på den lilla valacken och försökte se det vackra stoet framför mig istället. Det gick sådär att försöka övertyga mig själv om att det var henne jag skulle ha, men jag lyckades nästan. 

Ytterligare några dagar gick, och vi bestämde att jag skulle åka och titta på hästarna när de gick med på ridlektion. Jag passade på att prata med några av barnen i stallet, och frågade dem vad de tyckte om valacken. "Han bits"! "Han har bitit mig här och här"! "Han är seg"! Jag log lite för mig själv och förstod honom - att vara ridskolehäst passar inte alla hästar; vissa ledsnar fortare än andra på det speciella livet det innebär. 

Jag gick in i ridhuset och lektionen hade startat. Jag försökte verkligen att titta på stoet, men mina ögon ville bara titta på ni vet vem. Vilken ponny! När inte barnet på hans rygg fick honom att galoppera så visade han istället upp sin fantastiska trav! Wow! Nu såg han till och med lite större ut, och jag blev blixtförälskad! (Igen)! En diamant i ett spinkigt, tussigt paket! Micke och Tuvalie var också med och tittade, och självklart gillade de honom också! ;-) 

Jag ville så gärna springa in i manegen, befria honom från inspänning, svanskappa och nybörjaren på ryggen, stoppa in honom i bilen och köra hem direkt! 

En vecka till gick med jobbiga tankar och pirr i magen. Jag fick sedan veta att han visst skulle kunna få lämna ridskolan, och kanske kunde han bli vår!? Lyckobubbel i hela kroppen! Den natten sov jag inte mycket. Inte natten efter det heller. Och verkligen inte natten efter det! Jag var som besatt och tänkte på min lilla vän dygnet runt! 

Äntligen kom dagen då jag skulle få ha honom en stund för mig själv och provrida. Herre jösses, jag var nervös som en litet barn! Ont i magen, stressad, orolig. Jag åkte dit en eftermiddag efter jobbet. 

Jag märkte direkt vad barnen pratat om. Han lade öronen bakåt så fort jag skulle börja borsta honom, och vände sig surt mot mig: " låt mig vara, jag är less på det här"! Jag gav honom lite morot, och han blev alldeles till sig! Mer, mer, mer! Han förstod inte alls hur man skulle göra när man fick äta morotsbit ur handen. Men gladare blev han, och väldigt intresserad. När utrustningen var på traskade vi ut. 

Han tyckte att det var lite märkligt att han skulle gå iväg ensam med mig till ridbanan ute. Men morotsbitarna fortsatte att dyka upp: "Tjoho - det här var ju riktigt trevligt"! Provridningen gick ungefär som jag föreställt mig - klart att jag blev ännu mer förälskad i den väldigt stela lilla ponnyn! I början ville han inte trava och han ville inte svänga till vänster, än mindre fatta vänster galopp. Stel som en pinne. Klart jag föll för det! ;-) 

Tänk att den här lilla skrutten fångade mig direkt! Han är egentligen motsatsen till vad jag från början sökte - väldigt liten och tunn. Men jag är helt säker på att han kan gå från att se ut som ett A4-ark till lite mera biff. Ingenting spelar någon roll egentligen, eftersom det har varit så tydligt hela tiden att det är han som ska få flytta hem till oss. Ingen annan av hästarna som dykt upp under "resans gång", har varit i närheten av att fånga mig så som den här lilla plutten gjort. Ojiji har inte förmedlat något särskilt under dessa veckor av funderande, och det har gjort mig tveksam. Förrän dagen det blev bestämt. Sedan den dagen har han verkligen varit annorlunda; ovanligt glad och intresserad! Helt klart märker jag att han tycker att beslutet som är taget är bra. Det har han tydligt visat; full av energi och arbetsglädje! Under ridpasset i går förvånade han mig väldigt - han visade allt! Vilken styrka i samlingen! Oj, oj, jag satt bara och log! Ett lyckligt lugn spred sig från magen och ut i hela kroppen. 

Hans nya kompis lilla plutten är precis som ponnyn jag aldrig fick när jag var liten. Som jag drömde om att få varje julafton. Jag har inte vågat prata så mycket om det här med någon, och än mindre vågar jag presentera honom här, vidskeplig som jag kan vara ibland! Om ungefär sex veckor flyttar han hem till oss, tillsammans med Ojiji.

Hur jag ska få ihop mina sommardagar nu då? Njuta av dagarna och samtidigt längta varje dag tills pållarna är här hemma!

Det här är både underligt och underbart, och jag har svårt att beskriva hur glad jag är!

Jag avslutar helt enkelt med en stor smiley!

:-D

Finns du där ute kompis?

Jag har funderat mycket på hur jag/vi ska göra för att det ska bli på bästa sätt när Ojiji får flytta hem hit till gården. Under en lång period har jag känt att energin som behövs för att "sitta och åka" till stallet varit på väg att ta slut. Att vara i stallet är inte det som är jobbigt; det älskar jag lika mycket i dag som för 25 år sedan. Det är just det här med att behöva åka iväg. Lämna familjen nästan varje dag för att vara borta i 2-3 h varje gång. Jag har behövt åka iväg så här i nästan hela mitt liv. Trött på att behöva åka iväg när vi har egen gård och mark!

Nu har jag/vi så smått börjat leta efter en kompis till Ojiji, så att vi äntligen kan få hem honom hit till gården. Det här är första året vi haft tid att fokusera på hästbiten. Det har ju varit så mycket jobb med huset åren fram till nu. 

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att aktivt leta efter en häst till. Jag har nyss köpt Ojiji känns det som! DET är ju min häst. Honom köpte jag efter att ha känt i 10 år, så det här med att skaffa en till häst, känns minst sagt konstigt. Inte min grej att leta! Det hände dock märkliga saker när jag precis bestämt mig för att försöka hitta en kompis. Jag fick kontakt med en person vars ponny jag haft en sommar för 14 år sedan. En helt fantastisk ponny, som jag tänkt på mycket sedan dess. Det verkade som att det var meningen att den lilla pärlan skulle få komma till oss, men jag hade fel. Det blev inte så. Då var det inte meningen tänker jag. Något stämde tydligen inte. Suck, och titta vidare. 

Jag hoppas verkligen kunna hitta den där kompisen snart. Finns du någonstans där ute? Du får gärna vara i ungefär D-ponny storlek. Du kommer att få hänga med på ridturer ute i naturen och du kommer att få den träning du själv önskar. Du kommer att få stora hagar; vissa med skog i. Du kommer att få massor av kärlek och pyssel. Bäst av allt: du får hänga ihop med världens snällaste herre hela dagarna! 

Om du finns där ute så får du gärna höra av dig! <3 

Sedan mitt senaste inlägg när jag skrev upp saker jag hoppas på, så dyker det bara upp mer och mer i huvudet:

Självhushållning, som jag lära mig mer om. 

Paddock paradise. Det är ett system som har att göra med hästarnas hagar. Hästarna får röra på sig mycket i hagarna - det systemet tror jag att jag skulle jag vilja prova någon gång! 

Bröllop här hemma ska det bli! (den idén har i och för sig hängt med ett tag). 

Hovvårdsutbildning. Jag vill gå flera sådana. 

Ett djurhem vill jag starta. Sedan jag hittade lilla skruttiga vilda, övergivna Mumsi så har jag tänkt på det. Jag lovade henne det när vi kämpade med att få henne att lita på människor. Det finns så många djur som far illa. Allt från ensamma hästar i små leriga hagar till hundar och katter som ingen bryr sig om. De kan få komma till oss! Få starta ett nytt liv och så småningom hamna i ett bra hem. Eller så behåller jag dem allihopa själv! 

Vad skönt det är med den här långhelgen nu. Sol, arbete ute, ridturer, lek. Livet! 

Fixat och donat med blommor vid infarten :-) 

Tack askorbinsyran och järntabletterna för att ni får mig så pigg! Härlig känsla att ha mycket ork! 

Hoppas att du också har en superhelg! 

Tveka inte att höra av dig om du vet om en hästkompis som vill få ett bra hem här hos oss! 

:-) 

Nu och framåt

Nu har jag precis avslutat några yoga-övningar. Jag har valt ut några som stretchar ut det jag behöver, och gjort dem under några dagar. Så mycket bättre det känns!  Jag har haft riktigt ont i ryggen under några veckor. I mitten. Som små knivar. Dessa övningar hjälper verkligen! 

Det gäller att hålla kroppen glad nu när det är vår, och en bara vill vara ute och fixa och dona och må gott. 

Jag har lyckats hålla igång min stjärna nu, under några veckor. Så skoj! 

Om några veckor är det kurs för Birgitta, som vi brukar träna för varje år. Det skulle ha varit helt fantastiskt att få vara med på kursen, men jag bestämde mig för att alla kronor och ören jag nu har, ska gå till årets mål; att flytta hem min kära häst hit till gården. Det finns inga ord för hur mycket jag längtar efter den dagen jag kan titta ut genom fönstret och se honom här! 

Jag får nöja mig med att titta på gamla bilder från kurs! 

För några veckor sedan, fick jag känslan av att vi inte utvecklats så mycket tillsammans under det senaste året. Jag tänkte att jag behövde nog (förutom att rida mer för tränare), förändra lite i min ridning och bli lite mer "på". Jag provade detta under ett ridpass. Det var ett av de sämsta träningspass vi haft! Fy vad dåligt jag red, och fy vad dåligt det kändes! Ojiji var inte heller nöjd. Jag kunde sedan inte släppa det! Dagen efter red jag som jag brukar med fokus på att göra tvärtom jämfört med gårdagen. Vilket harmoniskt, fantastiskt ridpass det blev! Vi var glada, stolta och starka tillsammans, och jag kände mig så tacksam över vad min häst visade mig! Det var det kvitto jag behövde på att vi hela tiden utvecklas, och att vi definitivt är på rätt spår, med eller utan tränare. Vi vet vad som är viktigast för oss; glädje, rätt känsla och energi, tro på rätt kunskap och harmoni! Det blev så tydligt, och det var så skönt att få känna skillnaden. Tänk vad våra hästar lär oss viktiga saker varje dag! Jag tycker så synd om alla som inte får uppleva det! ;-) 

Jag är så glad över att min lilla tjej är lika hästtokig som jag! 

Hästarna (och alla andra djur för den delen), lär oss så mycket om livet. Livet som pågår nu! Nu nu nu. Ibland får jag påminna mig själv om det. Det är så lätt att bara längta och drömma och hoppas. Självklart är det viktigt, men lyckan känner i alla fall jag som starkast i de ögonblick jag lever nu. 

Jag lever ett löjligt bra liv, men jag älskar att drömma mig bort och hoppas. Visst har jag en "lista" med saker jag hoppas på. Några av dem kommer jag helt säkert att få uppleva, kanske till och med alla? Vem vet, men bara att få tänka på dessa saker kan göra mig lycklig :-) Och det räcker väldigt långt det också. 

Jag hoppas på att... 

-Ordna ett mysigt stall med 3-4 boxar, varav en jättestor till min egen stjärna. 

-Hyra ut ett par stallplatser och ha sådan tur som en bekant till mig hade, som fann nya vänner på köpet. 

-Kunna träna mer med min kära häst och tillsammans finna nya stigar att trampa upp, på olika plan. 

-Bygga fina hagar till hästarna. Skogshagar, beteshagar med skogspartier. Hagar nere vid lillasysters sommartorp. 

-Bygga en ligghall till hästarna för att även kunna låta dem gå på lösdrift. 

-Ha några höns, får, getter och grisar på gården.

-Bygga en stor altan med en del inglasad på huset.

-Renovera de rum som är kvar att renovera inne i huset; att framförallt få fina sovrum. 

-Ställa iordning bagarstugan och sommarhuset. 

-Göra någonting av smedjan, kanske ett rökeri? 

-Ha råd att jobba mindre

-Ha lite turridning sommartid. 

-Bygga en liten ridbana. Även om grannens kommer att fungera jättebra så vore det nog fint med en egen liten också. 

-Odla i massor! Jag kom i gång bra i somras och nu vill jag odla mycket mer! 

Vill odla mer! 

Blivande mysig skogshage. 

Jag tror att det var allt som jag främst går och drömmer om just nu. Sedan finns det flera andra tankar och drömmar, så klart! Men allt får inte plats här :-) Just det, leva NU var det.  Det har vi verkligen gjort i helgen. 

Detta underbara torp med omgivningar som får en att tappa andan! Där har vi hängt en hel del i helgen. Med familjen. 

Jag och morfar jobbade lite med blivande stallet i dag också. 

Det här har varit ett riktigt bra påsklov! Mysig fjällresa och sedan fick vi några jättefina dagar här hemma. Nu är vi redo för mer vår! 

Jag får inte nog av att se dessa två tillsammans. Det blir liksom dubbel kärlek så hjärtat nästan svämmar över! 

Orken och inspirationen.

Första stapplande stegen efter influensa, förkylningar och långa arbetsdagar... Vad tacksam en blir när orken äntligen är tillbaka. För två veckor sedan orkade jag knappt bära två hinkar med vatten till hästarnas hage. Nu orkar jag desto mer, och det är så skönt. Att orka - något i alla fall jag brukar ta för givet. Köra på i samma tempo med samma rutiner. Så frustrerande när orkeslösheten griper tag i en. Då är det glädje att känna orken igen! 

 

Vad passande att vi har sportlov nu. Jag och T njuter i fulla drag och gör bara roliga saker. Sen sover vi en eftermiddagslur. Det är livet! 

Projekt göra om ladugård till stall fortsätter. Mina duktiga arbetare Micke, morfar och farfar rev ned det sista av innertaket i söndags. (Jo, jag har jobbat massor där, jag med)! Nu är det öppet ända till nocken. Tänk om vi hade kunnat ha kvar det så - luftigt stall! Men vill vi inte ha ett iskallt stall så får vi ordna ett innertak. Nu ska vi bredda och höja en öppning, sanera och sedan börja fundera på hur vi ska göra med innerväggarna. Jag kände att jag älskade Micke extra mycket för några dagar sedan, när han berättade att han hade suttit på lunchen och läst på nätet om att bygga egna hästboxar! <3 

Min stackars lilla häst har inte blivit aktiverad mycket under de senaste veckorna. Och jag som trodde att vi var på väg att komma igång i början av februari. Tji fick jag. Jag satsar på nu istället. Nu tänker jag vara frisk, orka och ha tid. Det har jag bestämt. Det börjar bra med sportlov. Flera ridturer/träningspass har vi nu hunnit med! 

Ledighet betyder alltid tid för reflektion. Jag har under en period känt mig ganska oinspirerad. Nu vill jag förändra. Jag har ändrat om lite hemma. Jag vill komma vidare med min fina häst. Det känns som vi fastat i gamla hjulspår. Det är absolut inget fel med de hjulspåren, men för att få inspiration behöver vi tänka nytt. Jag har nu ändrat på några små detaljer som jag funderat på ett tag, och vips så har vi fått en mycket bättre känsla. Jag har alltid tyckt att jag kunnat rida med väldigt små hjälper/signaler på min känsliga häst, men - jämfört med vad? Nu vill jag komma vidare. Det är lätt hänt att fortsätta göra som man alltid gjort, utan att fråga sig varför. Den här veckan har jag försökt att ändra på fler detaljer; till exempel hur jag går till hagen. Varför håller jag just det tempot med just den energin? Jag ifrågasätter mycket som jag gör nu och det ger mig inspiration! Precis vad jag behöver. 

I går blev jag bjuden på den mest underbara samlade traven - vilken lycka! Jag har då den fräsigaste fullblodsfarbrorn som finns!

Nu vill jag dock få bukt med hans mage. Han har alltid haft lite uppsvälld mage. Och jag har provat massor av olika saker för att få den att försvinna. Ändrat i foderstaten med grovfoder, protein och annat. Skrittat mycket. Galopperat mycket. Nu senast mald linfrökaka i maten och massage för att få ut gaser, men jag kan inte påstå att det hjälpt. Inte ännu. Jag ska dock fortsätta med det. Har ökat på med både protein och motion, och hoppas att det kan bli bättre. Han har haft så i många år (alla år)? och jag har blivit van att det är så. Han verkar inte lida av det, men något är galet och jag vet inte vad... Någon som fått bukt med något liknande?