Underligt och underbart.

Tänk att jag fann dig så nära! 

Det har varit några underliga, roliga och pirriga veckor sedan jag/vi började söka efter en kompishäst. Jag är så tacksam för alla tips jag fått på ponnyer och hästar sedan mitt senaste inlägg! Det finns många pärlor där ute. Jag har lärt mig mycket nytt och funderat mycket. Samma aprilkväll som jag och Micke bestämt oss för att börja leta efter en till häst, så dök det upp en tanke i mitt huvud; ridskola. Jag är halvt uppvuxen på en ridskola och är evigt tacksam över den fantastiska ridskolan (i Ås), där jag spenderat så mycket tid. Jag rafsade ner några rader om att jag sökte en kompis till min häst, och skickade iväg ett mail till två ridklubbar här i närheten. Jag kunde då aldrig ens föreställa mig att jag skulle få något svar. 

Tre dagar senare fick jag ett mail från en av ridklubbarna: "Hej Nina. Jag tror att vi har den du söker. Hör av dig nästa vecka". Hjärtat slog ett extra slag! 

Dagarna gick och nervöst ringde jag upp ridklubben för att höra efter vad/vem de menade. Det var ett isabellfärgat sto. Perfekt storlek. Ridskolans drottning. Hästarnas häst. Jag som aldrig ridit på den här ridklubben hade tidigare ändå hört talas om hur fantastisk hon var att rida, av bekanta. Ridskolan hade en liten valack också som de kanske skulle sälja, men det var stoet ridskolechefen berättade mest om,  och som var i fokus under vårt samtal. 

Tre dagar senare åkte jag dit för att titta på främst stoet, och i andra hand den lilla valacken. De stod bredvid varandra i stallet; drottningen i box och valacken i spilta. Pang! Någonting drog mig direkt in i spiltan till den lilla spinkiga, tunnhåriga valacken. Han såg på mig med gladsorgsna ögon och jag lade handen på hans rygg. Vad mycket han hade att berätta! 

Han såg verkligen inte mycket ut för världen. Han syntes knappt egentligen; smälte nästan in i spiltan. Jag vågade inte vara kvar där inne så länge - det kändes konstigt nog som om jag inte borde tycka om honom. 

Jag ställde mig utanför drottningens box. Hon tittade inte ens på mig. Jag kände ingen dragning alls till henne. En otroligt vacker häst; gyllene päls, vit man och svans, perfekt storlek, lagom kraftigt byggd, mycket fint hull. En riktig pralin. Vilken sagohäst! Men jag gick aldrig in till henne. Det var som om hon förmedlade till mig att hon klarade sig bäst själv. Jag slängde en sista blick på den tunna lilla vännen bredvid henne och åkte hem och funderade. 

Gissa vem jag enbart tänkte på under de följande dagarna? Jag försökte tvinga bort tankarna. Det var ju den gyllene pralinen som vi pratat om - det var inte ens säkert att lilla spinkis skulle få ett nytt hem, hade de ju sagt på ridskolan! Jag jagade iväg tankarna på den lilla valacken och försökte se det vackra stoet framför mig istället. Det gick sådär att försöka övertyga mig själv om att det var henne jag skulle ha, men jag lyckades nästan. 

Ytterligare några dagar gick, och vi bestämde att jag skulle åka och titta på hästarna när de gick med på ridlektion. Jag passade på att prata med några av barnen i stallet, och frågade dem vad de tyckte om valacken. "Han bits"! "Han har bitit mig här och här"! "Han är seg"! Jag log lite för mig själv och förstod honom - att vara ridskolehäst passar inte alla hästar; vissa ledsnar fortare än andra på det speciella livet det innebär. 

Jag gick in i ridhuset och lektionen hade startat. Jag försökte verkligen att titta på stoet, men mina ögon ville bara titta på ni vet vem. Vilken ponny! När inte barnet på hans rygg fick honom att galoppera så visade han istället upp sin fantastiska trav! Wow! Nu såg han till och med lite större ut, och jag blev blixtförälskad! (Igen)! En diamant i ett spinkigt, tussigt paket! Micke och Tuvalie var också med och tittade, och självklart gillade de honom också! ;-) 

Jag ville så gärna springa in i manegen, befria honom från inspänning, svanskappa och nybörjaren på ryggen, stoppa in honom i bilen och köra hem direkt! 

En vecka till gick med jobbiga tankar och pirr i magen. Jag fick sedan veta att han visst skulle kunna få lämna ridskolan, och kanske kunde han bli vår!? Lyckobubbel i hela kroppen! Den natten sov jag inte mycket. Inte natten efter det heller. Och verkligen inte natten efter det! Jag var som besatt och tänkte på min lilla vän dygnet runt! 

Äntligen kom dagen då jag skulle få ha honom en stund för mig själv och provrida. Herre jösses, jag var nervös som en litet barn! Ont i magen, stressad, orolig. Jag åkte dit en eftermiddag efter jobbet. 

Jag märkte direkt vad barnen pratat om. Han lade öronen bakåt så fort jag skulle börja borsta honom, och vände sig surt mot mig: " låt mig vara, jag är less på det här"! Jag gav honom lite morot, och han blev alldeles till sig! Mer, mer, mer! Han förstod inte alls hur man skulle göra när man fick äta morotsbit ur handen. Men gladare blev han, och väldigt intresserad. När utrustningen var på traskade vi ut. 

Han tyckte att det var lite märkligt att han skulle gå iväg ensam med mig till ridbanan ute. Men morotsbitarna fortsatte att dyka upp: "Tjoho - det här var ju riktigt trevligt"! Provridningen gick ungefär som jag föreställt mig - klart att jag blev ännu mer förälskad i den väldigt stela lilla ponnyn! I början ville han inte trava och han ville inte svänga till vänster, än mindre fatta vänster galopp. Stel som en pinne. Klart jag föll för det! ;-) 

Tänk att den här lilla skrutten fångade mig direkt! Han är egentligen motsatsen till vad jag från början sökte - väldigt liten och tunn. Men jag är helt säker på att han kan gå från att se ut som ett A4-ark till lite mera biff. Ingenting spelar någon roll egentligen, eftersom det har varit så tydligt hela tiden att det är han som ska få flytta hem till oss. Ingen annan av hästarna som dykt upp under "resans gång", har varit i närheten av att fånga mig så som den här lilla plutten gjort. Ojiji har inte förmedlat något särskilt under dessa veckor av funderande, och det har gjort mig tveksam. Förrän dagen det blev bestämt. Sedan den dagen har han verkligen varit annorlunda; ovanligt glad och intresserad! Helt klart märker jag att han tycker att beslutet som är taget är bra. Det har han tydligt visat; full av energi och arbetsglädje! Under ridpasset i går förvånade han mig väldigt - han visade allt! Vilken styrka i samlingen! Oj, oj, jag satt bara och log! Ett lyckligt lugn spred sig från magen och ut i hela kroppen. 

Hans nya kompis lilla plutten är precis som ponnyn jag aldrig fick när jag var liten. Som jag drömde om att få varje julafton. Jag har inte vågat prata så mycket om det här med någon, och än mindre vågar jag presentera honom här, vidskeplig som jag kan vara ibland! Om ungefär sex veckor flyttar han hem till oss, tillsammans med Ojiji.

Hur jag ska få ihop mina sommardagar nu då? Njuta av dagarna och samtidigt längta varje dag tills pållarna är här hemma!

Det här är både underligt och underbart, och jag har svårt att beskriva hur glad jag är!

Jag avslutar helt enkelt med en stor smiley!

:-D

Finns du där ute kompis?

Jag har funderat mycket på hur jag/vi ska göra för att det ska bli på bästa sätt när Ojiji får flytta hem hit till gården. Under en lång period har jag känt att energin som behövs för att "sitta och åka" till stallet varit på väg att ta slut. Att vara i stallet är inte det som är jobbigt; det älskar jag lika mycket i dag som för 25 år sedan. Det är just det här med att behöva åka iväg. Lämna familjen nästan varje dag för att vara borta i 2-3 h varje gång. Jag har behövt åka iväg så här i nästan hela mitt liv. Trött på att behöva åka iväg när vi har egen gård och mark!

Nu har jag/vi så smått börjat leta efter en kompis till Ojiji, så att vi äntligen kan få hem honom hit till gården. Det här är första året vi haft tid att fokusera på hästbiten. Det har ju varit så mycket jobb med huset åren fram till nu. 

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att aktivt leta efter en häst till. Jag har nyss köpt Ojiji känns det som! DET är ju min häst. Honom köpte jag efter att ha känt i 10 år, så det här med att skaffa en till häst, känns minst sagt konstigt. Inte min grej att leta! Det hände dock märkliga saker när jag precis bestämt mig för att försöka hitta en kompis. Jag fick kontakt med en person vars ponny jag haft en sommar för 14 år sedan. En helt fantastisk ponny, som jag tänkt på mycket sedan dess. Det verkade som att det var meningen att den lilla pärlan skulle få komma till oss, men jag hade fel. Det blev inte så. Då var det inte meningen tänker jag. Något stämde tydligen inte. Suck, och titta vidare. 

Jag hoppas verkligen kunna hitta den där kompisen snart. Finns du någonstans där ute? Du får gärna vara i ungefär D-ponny storlek. Du kommer att få hänga med på ridturer ute i naturen och du kommer att få den träning du själv önskar. Du kommer att få stora hagar; vissa med skog i. Du kommer att få massor av kärlek och pyssel. Bäst av allt: du får hänga ihop med världens snällaste herre hela dagarna! 

Om du finns där ute så får du gärna höra av dig! <3 

Sedan mitt senaste inlägg när jag skrev upp saker jag hoppas på, så dyker det bara upp mer och mer i huvudet:

Självhushållning, som jag lära mig mer om. 

Paddock paradise. Det är ett system som har att göra med hästarnas hagar. Hästarna får röra på sig mycket i hagarna - det systemet tror jag att jag skulle jag vilja prova någon gång! 

Bröllop här hemma ska det bli! (den idén har i och för sig hängt med ett tag). 

Hovvårdsutbildning. Jag vill gå flera sådana. 

Ett djurhem vill jag starta. Sedan jag hittade lilla skruttiga vilda, övergivna Mumsi så har jag tänkt på det. Jag lovade henne det när vi kämpade med att få henne att lita på människor. Det finns så många djur som far illa. Allt från ensamma hästar i små leriga hagar till hundar och katter som ingen bryr sig om. De kan få komma till oss! Få starta ett nytt liv och så småningom hamna i ett bra hem. Eller så behåller jag dem allihopa själv! 

Vad skönt det är med den här långhelgen nu. Sol, arbete ute, ridturer, lek. Livet! 

Fixat och donat med blommor vid infarten :-) 

Tack askorbinsyran och järntabletterna för att ni får mig så pigg! Härlig känsla att ha mycket ork! 

Hoppas att du också har en superhelg! 

Tveka inte att höra av dig om du vet om en hästkompis som vill få ett bra hem här hos oss! 

:-) 

Nu och framåt

Nu har jag precis avslutat några yoga-övningar. Jag har valt ut några som stretchar ut det jag behöver, och gjort dem under några dagar. Så mycket bättre det känns!  Jag har haft riktigt ont i ryggen under några veckor. I mitten. Som små knivar. Dessa övningar hjälper verkligen! 

Det gäller att hålla kroppen glad nu när det är vår, och en bara vill vara ute och fixa och dona och må gott. 

Jag har lyckats hålla igång min stjärna nu, under några veckor. Så skoj! 

Om några veckor är det kurs för Birgitta, som vi brukar träna för varje år. Det skulle ha varit helt fantastiskt att få vara med på kursen, men jag bestämde mig för att alla kronor och ören jag nu har, ska gå till årets mål; att flytta hem min kära häst hit till gården. Det finns inga ord för hur mycket jag längtar efter den dagen jag kan titta ut genom fönstret och se honom här! 

Jag får nöja mig med att titta på gamla bilder från kurs! 

För några veckor sedan, fick jag känslan av att vi inte utvecklats så mycket tillsammans under det senaste året. Jag tänkte att jag behövde nog (förutom att rida mer för tränare), förändra lite i min ridning och bli lite mer "på". Jag provade detta under ett ridpass. Det var ett av de sämsta träningspass vi haft! Fy vad dåligt jag red, och fy vad dåligt det kändes! Ojiji var inte heller nöjd. Jag kunde sedan inte släppa det! Dagen efter red jag som jag brukar med fokus på att göra tvärtom jämfört med gårdagen. Vilket harmoniskt, fantastiskt ridpass det blev! Vi var glada, stolta och starka tillsammans, och jag kände mig så tacksam över vad min häst visade mig! Det var det kvitto jag behövde på att vi hela tiden utvecklas, och att vi definitivt är på rätt spår, med eller utan tränare. Vi vet vad som är viktigast för oss; glädje, rätt känsla och energi, tro på rätt kunskap och harmoni! Det blev så tydligt, och det var så skönt att få känna skillnaden. Tänk vad våra hästar lär oss viktiga saker varje dag! Jag tycker så synd om alla som inte får uppleva det! ;-) 

Jag är så glad över att min lilla tjej är lika hästtokig som jag! 

Hästarna (och alla andra djur för den delen), lär oss så mycket om livet. Livet som pågår nu! Nu nu nu. Ibland får jag påminna mig själv om det. Det är så lätt att bara längta och drömma och hoppas. Självklart är det viktigt, men lyckan känner i alla fall jag som starkast i de ögonblick jag lever nu. 

Jag lever ett löjligt bra liv, men jag älskar att drömma mig bort och hoppas. Visst har jag en "lista" med saker jag hoppas på. Några av dem kommer jag helt säkert att få uppleva, kanske till och med alla? Vem vet, men bara att få tänka på dessa saker kan göra mig lycklig :-) Och det räcker väldigt långt det också. 

Jag hoppas på att... 

-Ordna ett mysigt stall med 3-4 boxar, varav en jättestor till min egen stjärna. 

-Hyra ut ett par stallplatser och ha sådan tur som en bekant till mig hade, som fann nya vänner på köpet. 

-Kunna träna mer med min kära häst och tillsammans finna nya stigar att trampa upp, på olika plan. 

-Bygga fina hagar till hästarna. Skogshagar, beteshagar med skogspartier. Hagar nere vid lillasysters sommartorp. 

-Bygga en ligghall till hästarna för att även kunna låta dem gå på lösdrift. 

-Ha några höns, får, getter och grisar på gården.

-Bygga en stor altan med en del inglasad på huset.

-Renovera de rum som är kvar att renovera inne i huset; att framförallt få fina sovrum. 

-Ställa iordning bagarstugan och sommarhuset. 

-Göra någonting av smedjan, kanske ett rökeri? 

-Ha råd att jobba mindre

-Ha lite turridning sommartid. 

-Bygga en liten ridbana. Även om grannens kommer att fungera jättebra så vore det nog fint med en egen liten också. 

-Odla i massor! Jag kom i gång bra i somras och nu vill jag odla mycket mer! 

Vill odla mer! 

Blivande mysig skogshage. 

Jag tror att det var allt som jag främst går och drömmer om just nu. Sedan finns det flera andra tankar och drömmar, så klart! Men allt får inte plats här :-) Just det, leva NU var det.  Det har vi verkligen gjort i helgen. 

Detta underbara torp med omgivningar som får en att tappa andan! Där har vi hängt en hel del i helgen. Med familjen. 

Jag och morfar jobbade lite med blivande stallet i dag också. 

Det här har varit ett riktigt bra påsklov! Mysig fjällresa och sedan fick vi några jättefina dagar här hemma. Nu är vi redo för mer vår! 

Jag får inte nog av att se dessa två tillsammans. Det blir liksom dubbel kärlek så hjärtat nästan svämmar över! 

Orken och inspirationen.

Första stapplande stegen efter influensa, förkylningar och långa arbetsdagar... Vad tacksam en blir när orken äntligen är tillbaka. För två veckor sedan orkade jag knappt bära två hinkar med vatten till hästarnas hage. Nu orkar jag desto mer, och det är så skönt. Att orka - något i alla fall jag brukar ta för givet. Köra på i samma tempo med samma rutiner. Så frustrerande när orkeslösheten griper tag i en. Då är det glädje att känna orken igen! 

 

Vad passande att vi har sportlov nu. Jag och T njuter i fulla drag och gör bara roliga saker. Sen sover vi en eftermiddagslur. Det är livet! 

Projekt göra om ladugård till stall fortsätter. Mina duktiga arbetare Micke, morfar och farfar rev ned det sista av innertaket i söndags. (Jo, jag har jobbat massor där, jag med)! Nu är det öppet ända till nocken. Tänk om vi hade kunnat ha kvar det så - luftigt stall! Men vill vi inte ha ett iskallt stall så får vi ordna ett innertak. Nu ska vi bredda och höja en öppning, sanera och sedan börja fundera på hur vi ska göra med innerväggarna. Jag kände att jag älskade Micke extra mycket för några dagar sedan, när han berättade att han hade suttit på lunchen och läst på nätet om att bygga egna hästboxar! <3 

Min stackars lilla häst har inte blivit aktiverad mycket under de senaste veckorna. Och jag som trodde att vi var på väg att komma igång i början av februari. Tji fick jag. Jag satsar på nu istället. Nu tänker jag vara frisk, orka och ha tid. Det har jag bestämt. Det börjar bra med sportlov. Flera ridturer/träningspass har vi nu hunnit med! 

Ledighet betyder alltid tid för reflektion. Jag har under en period känt mig ganska oinspirerad. Nu vill jag förändra. Jag har ändrat om lite hemma. Jag vill komma vidare med min fina häst. Det känns som vi fastat i gamla hjulspår. Det är absolut inget fel med de hjulspåren, men för att få inspiration behöver vi tänka nytt. Jag har nu ändrat på några små detaljer som jag funderat på ett tag, och vips så har vi fått en mycket bättre känsla. Jag har alltid tyckt att jag kunnat rida med väldigt små hjälper/signaler på min känsliga häst, men - jämfört med vad? Nu vill jag komma vidare. Det är lätt hänt att fortsätta göra som man alltid gjort, utan att fråga sig varför. Den här veckan har jag försökt att ändra på fler detaljer; till exempel hur jag går till hagen. Varför håller jag just det tempot med just den energin? Jag ifrågasätter mycket som jag gör nu och det ger mig inspiration! Precis vad jag behöver. 

I går blev jag bjuden på den mest underbara samlade traven - vilken lycka! Jag har då den fräsigaste fullblodsfarbrorn som finns!

Nu vill jag dock få bukt med hans mage. Han har alltid haft lite uppsvälld mage. Och jag har provat massor av olika saker för att få den att försvinna. Ändrat i foderstaten med grovfoder, protein och annat. Skrittat mycket. Galopperat mycket. Nu senast mald linfrökaka i maten och massage för att få ut gaser, men jag kan inte påstå att det hjälpt. Inte ännu. Jag ska dock fortsätta med det. Har ökat på med både protein och motion, och hoppas att det kan bli bättre. Han har haft så i många år (alla år)? och jag har blivit van att det är så. Han verkar inte lida av det, men något är galet och jag vet inte vad... Någon som fått bukt med något liknande?

Livstecken från oss :-)

Januari försvann i ett nafs och februari kommer definitivt att gå minst lika fort. Tuvis har inte varit så kry, och nu är det visst dags för feber igen. Lillhjärtat.

Lite skoj har vi hunnit med i alla fall.

 Så här skoj har vi också nu när vi börjat riva ur vår gamla ladugård. 

Innertaket rivet i lilla delen. 

Vill du hyra en stallplats? :-D

Mycket av detta rev vi ut i dag. :-) 

Hoppas att det börjar likna ett stall snart!

Stjärnan och jag har kommit i gång lite igen, efter månader av otur. 

Ståpäls! 

Vilken fantastisk känsla det är att sitta upp och kunna fortsätta där vi slutade i höstas. Han är mjuk, glad, stolt och skolad! Jag är så ödmjuk inför honom, och för ett par veckor sedan fick jag ett fint bevis på att han känner mig bättre än jag trodde. <3 

Tre söta rumpor spanar efter rådjur. 

Nu hoppas vi på kry flicka och soligt väder i veckan! 

Påverkad av en dröm

I natt drömde jag en fruktansvärd dröm. Den kändes så verklig. Jag drömde om varje förälders värsta mardröm. Jag minns att jag i drömmen tänkte att det inte kunde vara sant, det här händer inte mig/oss - det måste vara en dröm, men jag insåg att det inte var en dröm. Det var det värsta med drömmen, att jag fick någon slags bekräftelse på att det inte var en dröm. Hela min värld rasade och jag funderade på om jag ens kunde fortsätta leva. 

Precis då vaknade jag. Men drömmen ville inte släppa taget om mig och jag funderade över varför jag drömt en sådan otroligt stark dröm om något så fruktansvärt. Ganska snabbt insåg jag att det måste vara för att jag behöver tänka annorlunda. Sedan jag kom fram till att jag ska ta tag i mitt liv och söka efter det som är rätt för mig, har jag lagt för mycket energi på att ångra vad jag inte gjort tidigare.  Drömmen säger mig att jag måste vara nöjd med det jag åstadkommit. Det är ingen idé att tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Vi har fått en av de största gåvor i livet - vi fick den mest fantastiska dotter man kan önska sig. Hade mitt liv sett annorlunda ut så hade vi knappast fått den gåvan. Så enkelt är det. 

Mitt eget virrvarr

En blixt har slagit ner. Jag söker något, men inget materiellt. Jag både vet och vet inte vad det är. Det här låter skumt förstås. Jag är lite rädd för det här men ändå inte. Jag vågar inte dela det här inlägget på Facebook; det får stanna här på bloggen. Jag känner mig sorgsen men också lycklig. Jag har alltid haft en viss känsla i kroppen. Ibland har jag tappat bort den ett tag. Men den kommer alltid tillbaka. Tyvärr har jag tappat bort den här känslan allt för många gånger. Därför har den blivit svagare. Det kan nog bero på att jag aldrig trott på att jag duger till någonting. Urusel självkänsla har gjort att jag tappat bort mycket av mig själv. 

Jag har då härmat andra personer och inte alls gjort det som varit sant för mig. Det gör att det nu känns svårt att hitta rätt. Det har gjort att jag fastnat i negativa tankar många gånger. Jag famlar varje dag sedan blixten slog ner. Blixten som sa att jag måste börja göra rätt nu; det som är rätt för mig. Det kan vara jobbigt att tänka på det här och jag har gråtit en skvätt nästan varje dag nu, men bitvis får jag så mycket energi att jag känner mig redo för att springa ett maratonlopp! Tyvärr så tror jag att det här kommer att ta tid att reparera. Det har pågått så länge. Det slog mig för något år sedan att jag inte ens kan beskriva mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag är som person. Vissa saker om mig själv vet jag dock, och de tänker jag nu benhårt hålla fast vid! Jag har kommit till en gräns där jag inser att jag är så otroligt trött på det här. 

Jag kan känna mig så himla arg för vissa val jag gjort i mitt liv. Varför valde jag så? Men jag måste väl se en mening med det - utan dessa val hade jag inte varit så här säker på vad jag inte vill! En befriande känsla som ger mig så otroligt mycket energi! För några dagar sedan var jag som en Duracellkanin och rensade ut sju stora sopsäckar med saker jag vill göra mig av med. Jag vill bara fortsätta att rensa nu! Ett tecken på att det är det som pågår i mitt inre? Att rensa bort det jag inte vill ha? Jag har aldrig tyckt att det varit så skönt att rensa någon gång, och jag känner mig nästan lite manisk. Jag ska fortsätta rensa i massor! 

Jag måste kanske prova mig fram nu, för att se vilken väg jag behöver ta. Med målet att komma närmare det jag söker. 

Det kanske får bli min start det här, nu när jag kommit fram till vad jag inte vill. Jag måste göra mig av med det som tynger ner mig. Men det kan nog dessvärre ta tid. Hur ska jag stå ut under tiden? Jag måste tvinga mig själv till att fokusera på den positiva känslan i att ha kommit fram till dessa tankar. Men ibland känner jag mig som den svagaste personen i världen. Då känner jag mig väldigt ensam också. Helt ensam i en enorm avgrund. 

Tillsammans med min häst känner jag mig aldrig någonsin ensam. Inte tillsammans med M och T heller, så klart. Det är så fantastiskt skönt. M har guidat mig i mina funderingar och det är en mycket klok livskamrat jag har vid min sida! Det betyder allt! 

Jag har bara ett liv här på jorden. Fortsätter jag så här så kommer jag att ångra mig djupt på dödsbädden. Hemska tanke! 

Nu när jag skrivit några rader om det här känns det genast lättare. Plötsligt går det lättare att andas. Tårarna rinner och jag blir irriterad på mig själv för det. Grottar jag ner mig riktigt i det här så kommer det väldigt många olika känslor. Ibland känns det som om människor vill tävla med mig. Varför? Jag är inte intresserad av det. 

Jag skriver om flera olika saker här. På helt olika plan! Ganska obegripligt antar jag! Även för mig. Just nu känner jag mig otålig. Jag vill börja nu på en gång med att försöka hitta rätt väg. Det ska jag göra också. Jag har redan tagit ett första litet kliv. Det tog emot trots att jag ville det, men så otroligt bra det kändes efteråt! Nu ska det bli andra bullar, även om det kan ta en stund!