Tiden har hunnit ikapp oss...

Det har blivit dags att ta tjuren vid hornen. För några år sedan bestämde jag mig för att ta tag i det här innan jag fyllde trettio. Tiden har kommit i kapp mig nu och jag kan inte längre stoppa huvudet i sanden. Jag tror att det är rätt tid nu, för jag vill faktiskt inte fly från det här längre. Jag har ingen aning om vilken väg jag nu tar men jag vet att jag måste ta någon väg för att komma vidare. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer dit jag vill, men vet tyvärr ingenting just nu... 

Jag pratar om min älskade vän. Mitt bästa, vackraste hjärta, som jag inte tänka mig ett liv utan. Men jag kan inte heller tänka mig att göra något som inte känns rätt...

Helt plötsligt har tio år gått. Tio fantastiska år, som har format mig. Jag vet vart jag strävar och vad som är viktigt i livet (och i hästlivet), tack vare min underbare vän. Det känns tryggt att veta allt detta, och det är den känslan jag försöker fokusera på nu.  

Jag har bestämt att jag är färdig som fodervärd. Jag ska ha en EGEN häst! Jag vet precis vilken häst jag vill ha, han börjar på O och slutar på jiji. 

Några veckor till, sen kommer jag aldrig mer att vara fodervärd. Tio år räcker nu känner jag. ;-)  Min plan var aldrig att vara fodervärd så här länge, åren har bara rullat på.

Om jag inte tar tag i det här nu, det jag har drömt om hela livet, när ska jag då göra det? Det känns bra att jag har tagit ett beslut, nu är det bara att hoppas på att det är meningen att jag och världens finaste, rödhåriga, 14-åriga kille ska fortsätta våra liv ihop. <3 

Vackra vän! 

Som vi älskar dig Ojiji! <3