Påverkad av en dröm

I natt drömde jag en fruktansvärd dröm. Den kändes så verklig. Jag drömde om varje förälders värsta mardröm. Jag minns att jag i drömmen tänkte att det inte kunde vara sant, det här händer inte mig/oss - det måste vara en dröm, men jag insåg att det inte var en dröm. Det var det värsta med drömmen, att jag fick någon slags bekräftelse på att det inte var en dröm. Hela min värld rasade och jag funderade på om jag ens kunde fortsätta leva. 

Precis då vaknade jag. Men drömmen ville inte släppa taget om mig och jag funderade över varför jag drömt en sådan otroligt stark dröm om något så fruktansvärt. Ganska snabbt insåg jag att det måste vara för att jag behöver tänka annorlunda. Sedan jag kom fram till att jag ska ta tag i mitt liv och söka efter det som är rätt för mig, har jag lagt för mycket energi på att ångra vad jag inte gjort tidigare.  Drömmen säger mig att jag måste vara nöjd med det jag åstadkommit. Det är ingen idé att tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Vi har fått en av de största gåvor i livet - vi fick den mest fantastiska dotter man kan önska sig. Hade mitt liv sett annorlunda ut så hade vi knappast fått den gåvan. Så enkelt är det. 

Mitt eget virrvarr

En blixt har slagit ner. Jag söker något, men inget materiellt. Jag både vet och vet inte vad det är. Det här låter skumt förstås. Jag är lite rädd för det här men ändå inte. Jag vågar inte dela det här inlägget på Facebook; det får stanna här på bloggen. Jag känner mig sorgsen men också lycklig. Jag har alltid haft en viss känsla i kroppen. Ibland har jag tappat bort den ett tag. Men den kommer alltid tillbaka. Tyvärr har jag tappat bort den här känslan allt för många gånger. Därför har den blivit svagare. Det kan nog bero på att jag aldrig trott på att jag duger till någonting. Urusel självkänsla har gjort att jag tappat bort mycket av mig själv. 

Jag har då härmat andra personer och inte alls gjort det som varit sant för mig. Det gör att det nu känns svårt att hitta rätt. Det har gjort att jag fastnat i negativa tankar många gånger. Jag famlar varje dag sedan blixten slog ner. Blixten som sa att jag måste börja göra rätt nu; det som är rätt för mig. Det kan vara jobbigt att tänka på det här och jag har gråtit en skvätt nästan varje dag nu, men bitvis får jag så mycket energi att jag känner mig redo för att springa ett maratonlopp! Tyvärr så tror jag att det här kommer att ta tid att reparera. Det har pågått så länge. Det slog mig för något år sedan att jag inte ens kan beskriva mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag är som person. Vissa saker om mig själv vet jag dock, och de tänker jag nu benhårt hålla fast vid! Jag har kommit till en gräns där jag inser att jag är så otroligt trött på det här. 

Jag kan känna mig så himla arg för vissa val jag gjort i mitt liv. Varför valde jag så? Men jag måste väl se en mening med det - utan dessa val hade jag inte varit så här säker på vad jag inte vill! En befriande känsla som ger mig så otroligt mycket energi! För några dagar sedan var jag som en Duracellkanin och rensade ut sju stora sopsäckar med saker jag vill göra mig av med. Jag vill bara fortsätta att rensa nu! Ett tecken på att det är det som pågår i mitt inre? Att rensa bort det jag inte vill ha? Jag har aldrig tyckt att det varit så skönt att rensa någon gång, och jag känner mig nästan lite manisk. Jag ska fortsätta rensa i massor! 

Jag måste kanske prova mig fram nu, för att se vilken väg jag behöver ta. Med målet att komma närmare det jag söker. 

Det kanske får bli min start det här, nu när jag kommit fram till vad jag inte vill. Jag måste göra mig av med det som tynger ner mig. Men det kan nog dessvärre ta tid. Hur ska jag stå ut under tiden? Jag måste tvinga mig själv till att fokusera på den positiva känslan i att ha kommit fram till dessa tankar. Men ibland känner jag mig som den svagaste personen i världen. Då känner jag mig väldigt ensam också. Helt ensam i en enorm avgrund. 

Tillsammans med min häst känner jag mig aldrig någonsin ensam. Inte tillsammans med M och T heller, så klart. Det är så fantastiskt skönt. M har guidat mig i mina funderingar och det är en mycket klok livskamrat jag har vid min sida! Det betyder allt! 

Jag har bara ett liv här på jorden. Fortsätter jag så här så kommer jag att ångra mig djupt på dödsbädden. Hemska tanke! 

Nu när jag skrivit några rader om det här känns det genast lättare. Plötsligt går det lättare att andas. Tårarna rinner och jag blir irriterad på mig själv för det. Grottar jag ner mig riktigt i det här så kommer det väldigt många olika känslor. Ibland känns det som om människor vill tävla med mig. Varför? Jag är inte intresserad av det. 

Jag skriver om flera olika saker här. På helt olika plan! Ganska obegripligt antar jag! Även för mig. Just nu känner jag mig otålig. Jag vill börja nu på en gång med att försöka hitta rätt väg. Det ska jag göra också. Jag har redan tagit ett första litet kliv. Det tog emot trots att jag ville det, men så otroligt bra det kändes efteråt! Nu ska det bli andra bullar, även om det kan ta en stund! 

God jul

Det blir en traditionsenlig jul i år igen; de sista klapparna har jag nyligen stressat och slarvigt slagit in. Jättefula paket. Inte hann jag städa så grundligt som jag tänkt heller, och det börjar också bli en tradition. Jul blir det ändå, och nu när ett vitt lager pryder marken och träden så är det så vackert så att det gör ont i hjärtat. 

Dan före dan. Månen lyser över vår gård och mer julstämning än så här blir det inte. 

I morgon blir det som vanligt en ljuvlig julafton med familjen och våra traditioner. Vi har fått till det riktigt bra på nedervåningen nu när vardagsrummet är klart och det är så "juligt" det bara kan bli. Nöjda! 

Nu har jag och Ojiji kommit igång lite grann i alla fall. Ljuvligt att få rida/träna igen! Underlaget lämnar dock mer att önska. Vissa dagar har det varit livsfarligt halt, och då är det omöjligt att rida eller aktivera honom. Trist. Ack, om en hade ett ridhus! Jag var ner till grannen för några dagar sedan, och var inne i deras stall och då pratade vi en del häst, så klart! De åker till ridhuset i Laggarberg flera gånger i veckan. Vilken dröm! Ridhuset ligger nära och det finns lediga tider, perfekt. Det går fort att rida dit också. Jag börjar inse att jag har den perfekta hästgrannen, som vill att jag rider på deras ridbana(!) och har flera fordon för hästtransport. Ridsällskap kommer jag ha också - herre jösses vad jag längtar tills vi rider ut ihop här! För att inte tala om den fantastiska sandbanan hos Bååth. Den är alltid perfekt skött, och det kommer att vara suveränt underlag för min barfotahäst att springa på!   

Snön som kom nu var helt perfekt, och det är inte alls lika halt längre. Nu hoppas jag innerligt att det ligger kvar och kommer mer! Ser fram emot att få ta en riktig ridtur på vinterväg.

Snart är året slut. Det har varit ett slitigt år på många vis. Men vi har hunnit så otroligt mycket med gården och huset! Vi känner en enorm tacksamhet för att vi får leva i det här. 

I dag var det så otroligt vackert ute.

Nästa år tror och hoppas jag på två saker av hela mitt hjärta. Det är mycket möjligt att dessa två drömmar slår in, och jag kan bli alldeles tårögd av att tänka på det. Jag har även fått vissa insikter, och har bestämt mig för att göra några förändringar i livet. Dessa ska jag börja jobba på omgående. Spännande framtid! Nu är det jullov och jag ska rida, läsa, vila och umgås med nära och kära. 

God jul <3 

Oktober försvann

Du milde tid vilken höst. Rejäl otur och tidsbrist och stress, men också någonting helt fantastiskt! En sådan där nypa sig i armen-grej. 

Oktober, du försvann verkligen i ett nafs! När jag skulle byta månadsbild i tavelramen hemma, från september till oktober, insåg jag att det var november. Det sammanfattar det hela ganska bra, tror jag. 

Oktober började med att min kära häst fick en rejäl hovböld. Förenklat - en inflammation i hoven. Det innebar veterinär, penicillin och massor av pyssel med bandage och rengöring varje dag. När hovbölden äntligen läkt ut så fick stackaren rejäla sår/mugg av bandaget. Nu har han vilat i över en månad och det blir nog en stund till. Det positiva som kommit ur detta är att jag lärt mig en hel del om hans hovar och vad de behöver på hösten. 

Oktober innebar väldigt mycket att göra på jobbet också. Jag hamnade efter och blev stressad. Då var det skönt att ta igen sig hemma på helgerna. Nej, just det, vi hade ju dragit igång stora renoveringen av vardagsrummet. 

Vardagsrummet jobbar vi med ännu och det börjar ta sig. 

Jag brukar alltid ta hand om våra äpplen på hösten. En stor korg med äpplen har stått i sommarhuset hela hösten. De fick vänta förgäves. I dag gick jag och hällde ut allt. Ruttet. 

En höst som försvann. Men en liten stjärna lyser upp. Ett litet torp. Sista stugan på vägen, med skogen och ängarna runt omkring. Den mest fantastiska platsen! Drömmen blev sann, och min syster och hennes sambo blir nu våra grannar på sommaren, 500 meter från oss! Jag kan inte förstå att det är sant. 

Glädje i mörkret när ondskan i världen visar sig gång på gång...

En pusselbit i taget

Ibland måste pusselbitar läggas innan det finns möjligheter till reflektion. Nu när vi fått flera stora pusselbitar på plats med bl a huset här hemma så har det dykt upp många tankar som jag tror har legat och väntat ett tag på att få komma fram i ljuset.

Jag har under flera år tänkt mycket på att jag skulle vilja bygga vidare på min och Ojijis relation - jag har länge tänkt att jag vill komma närmare målet att bli den bästa människan jag kan vara för min häst och givetvis även för alla andra hästar jag möter. Det är ju bara så - jag älskar allt som har med hästar att göra och har gjort det under hela mitt liv. 

Det är en resa att lära sig mer och det krävs insikter och tid till att fundera. Mitt liv (våra liv) har snurrat på rejält under de senaste åren på ett positivt, men även intensivt sätt. Alla som känner oss vet vad enormt mycket vi har haft för oss under de senaste åren. Med gården, huset och fjällstugan. Tuvalie kom mitt upp i allt dessutom. Det är inte många stunder jag har tagit mig tid till att fundera så mycket. Många  pusselbitar - både små och stora, har behövts läggas först. Nu, för första gången på många år, har jag tagit mig tiden till att fundera. Nu har jag haft tid till att ta emot tankar som kommer till mig. Tankar om att börja lägga fler pusselbitar som handlar om mitt "hästälskande". Dessa tankar har kommit till mig nu mer och mer under sensommaren/hösten, och jag vet själv att det är så tydligt varför. Min älskade häst har gett mig flera signaler nu; bekräftat mina tankar på olika sätt. Han har verkligen uppfört sig annorlunda! 

Han har spridit en tydligare harmoni till mig. Så fort jag umgåtts med Ojiji nu under de senaste två veckorna ungefär, så har han tittat på mig mycket. Jag tänker så mycket mer på honom nu också. 

När jag tänker på Ojiji så står han framför mig. Snett framför mig, nära. Och ser på mig sådär igen. 

När jag nu låtit mig själv att ta in, känner jag att kärleken till Ojiji är så stark. Det tycker jag alltid att den varit, men nu Känner jag det så tydligt. Två gånger under de senaste veckorna har jag börjat gråta när jag umgåtts med honom. Bara för att jag älskar honom så mycket. Precis så blir det ibland när jag är med Tuvalie, kärleken sköljer över en. Jag har fått den känslan tidigare när jag ridit Ojiji och han varit så där särskilt underbart fin, och tårarna börja rinna,  men det har inte hänt tidigare när vi "hängt" med varandra utan att rida. Jag får känslan av att han vill få mig att förstå mer och jag tror jag börjar göra det nu. Jag ska släppa det sista av gamla vanor och gammalt tankesätt. 

Jag kommer inte att få mer tid till att vara i stallet nu eller nästa vecka. Inte heller nästa månad eller efter det, men jag ser min häst (och även andra hästar) med nya ögon nu kan man säga. En pusselbit i taget. Lära mig mer. Vi lever en kort stund här på jorden. Jag börjar se någonting "mer" nu. Det tyckte jag att jag gjorde tidigare också, men nu har fler bitar fallit på plats. Jag blir lugnare av det jag upptäcker och det är en otroligt skön känsla. 

Jag började följa en norsk tjej som heter Matilde Brandt på Insta /FB för ett tag sedan, och hon skriver så fint om sin häst (och lägger upp fantastiska bilder). Hon beskriver kärleken till hästen på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Det stämmer så bra med hur jag känner! 

Jag vill nu hitta på massor av saker med min fina häst och vi hade bl a bokat in ett par kurser, men krångel med hans hovar ställde till det så det bidde inget av det. Vi får ta nya tag och finner säkert olika vägar till utveckling nu och framöver. 

Jag och min älskade häst! 

I morse hann vi med en härlig tur i septembersolen. För övrigt har helgen mest innehållit renovering. Förhoppningsvis jobbar vi fram ett fint vardagsrum innan jul! Mormor och morfar har varit på besök, och farmor och farfar kom upp och hälsade på också. Solen har lyst på oss <3

Det blev bra!

Vi fick tag i en skylift så det blev en hel del gjort i helgen. Min kära häst lyckades bli halt men det blev en bra helg ändå. (Han är redan mycket bättre). 

Micke kämpade på och for upp och ner med korgen. Envis som få, imponerande som vanligt! 

Summan av helgen är bl a en förlängd hängränna, monterad skorstenshuv och nya vindskivor på garage/verkstad. 

Före: 

Under: 

Efter:

Höga höjder! 

Jag har målat i massor, det fanns många detaljer som behövde en till strykning. Riktigt härligt väder i dag! 

Tidig morgon - vi ska upp, så klart! 

Fantastisk morgon!

Äpplena går att äta nu, snart klara! 

Det gäller att kolla plommonen varje dag så vi hinner plocka dem precis när de mognat, annars hinner fåglarna före oss! 

Världens finaste fux som snart är kry i alla hovar hoppas jag. I dag fick jag den finaste, varmaste gnäggande någonsin när jag kom ner till hagen. <3 Han har lugnat ned sig, så han är mer sitt vanliga jag nu. Och gosigare än gosigast! 

Hans mage har minskat rejält tycker jag, så det känns bra! I dag fick han sig en rejäl kli-omgång, och i dag var det nacke/man som var det bästa kli-stället! 

Jag blev så glad för jag fick pussa honom hur mycket som helst på mulen i dag. Oftast tycker han att det räcker med några men i dag sa han verkligen att jag fick pussa hur mycket som helst, och han pussade tillbaka! Älskade häst <3

Våra finaste mysisar. Våra älskade skatter! 

Nu är det strax god natt för oss. Mycket nöjda med helgen, så skönt att få detta gjort innan vintern! :-D

Inventering

Det blev en riktigt bra helg, det här. I fredags hade vi trevligt med fina middagsgäster, och sedan ramlade det in en drös med hästtjejer från Östersund vid 23-snåret. Skratt och surr och sedan var det natten. 

Lördag morgon åkte jag och Tuvis till Timrå och tittade på kvalitetstävlan med alla fina fyraåringar (hästar). Vi hejade på Karros fantastiskt fina häst och tyckte att de fick för låga poäng. Sedan var det dags att åka hem igen och då var vi så trötta så vi sov en stund. Jag for till stallet och inventerade Ojijis hormoner. Ha! Han har under de senaste två veckorna varit väldigt mycket extra beroende av damen i hagen. Skriker efter henne och vill bara ner till hagen igen. Vi gick upp till vinterhagen för lite avrastning/longering/circling. Jag ville se hur han betedde sig och det var mycket intressant. Jag förstod att han skulle reagera när vi gick "ända" upp dit. Stegringar, bakutsparkar, hopp, bockar, skrik, fullt ös! Phu! Mitt lilla vackra monster! Han lugnade ned sig lite efter ett tag så vi kunde avsluta. Det var nyttigt att få uppleva hans tillstånd och nu vill jag gärna ha några verktyg för att bättre veta hur jag själv ska agera. Jag kom på mig själv med att göra massvis med fel så planen är att Rosa ska få titta på oss någon dag snart. I dag gjorde vi samma sak fast nära hagen med damen i, och han var ovanligt lugn, mysig och fokuserad. Så någonting gott måste ha kommit ur fullt ös medvetslös-lördagen. Mitt fina hjärta!

Hej! 

Yvonnes nya stjärna - söt socker! 

Jag och O är anmälda till kurs i akademiskt markarbete om två veckor och jag blir ju lite nervös för att min kära häst ska studsa runt i Lögdö en hel dag, skrikandes efter sin dam. Gah! Han lär väl inte vara allt för förtjust i att vandra in i transporten och åka ifrån de andra, men vi behöver få komma iväg lite, det var så längesedan! Vi får försöka bädda för succé så gott det går. Han är fruktansvärt snygg i alla fall, när han springer runt och leker hingst! Och häftig att rida! :-D

Tomas tog några riktigt fina bilder på gnäggisen förra helgen! 

Lördag kväll var jag och Tuvis så trötta så vi slocknade tillsammans i hennes säng vid halv nio! Söndagen började med att jag kände mig utvilad, det var länge sedan! Strålande väder! Jag och Micke fick massor gjort ute på gården; ved, målade i skruvhål på fasaden, målade foder, njöt i solen! Vi inventerade vad vi vill hinna innan vintern och hoppas nu på att det finns en skylift att få tag i till nästa helg!

:-D 

Sedan åkte jag till stallet och fick som sagt en jättefin stund med min kära häst som var sitt allra bästa jag i dag, så himla gos! 

Älskar den här bilden som Fanny tog. 

Hem igen för att duscha och ta ut maten ur ugnen och bjuda farmor och farfar på middag. En mysig kväll mestadels ute i solen som en riktigt bra avslutning på en fin helg! Livet är gött! 

Vi mår bra allihopa och hittar mer och mer ett lugn i allt. Tuvis har lärt sig lite engelska och säger "Aj löv jo". Alltså vår flicka är bara för fin, lugnare och klokare tjej får en leta efter. <3 Micke trivs på sitt nya jobb och jag vet att det här är början på någonting riktigt riktigt bra för min bästa M! Är det någon som förtjänar det bästa så är det han! 

Underbar kväll! 

Underbar tjej!

De här två <3