En pusselbit i taget

Ibland måste pusselbitar läggas innan det finns möjligheter till reflektion. Nu när vi fått flera stora pusselbitar på plats med bl a huset här hemma så har det dykt upp många tankar som jag tror har legat och väntat ett tag på att få komma fram i ljuset.

Jag har under flera år tänkt mycket på att jag skulle vilja bygga vidare på min och Ojijis relation - jag har länge tänkt att jag vill komma närmare målet att bli den bästa människan jag kan vara för min häst och givetvis även för alla andra hästar jag möter. Det är ju bara så - jag älskar allt som har med hästar att göra och har gjort det under hela mitt liv. 

Det är en resa att lära sig mer och det krävs insikter och tid till att fundera. Mitt liv (våra liv) har snurrat på rejält under de senaste åren på ett positivt, men även intensivt sätt. Alla som känner oss vet vad enormt mycket vi har haft för oss under de senaste åren. Med gården, huset och fjällstugan. Tuvalie kom mitt upp i allt dessutom. Det är inte många stunder jag har tagit mig tid till att fundera så mycket. Många  pusselbitar - både små och stora, har behövts läggas först. Nu, för första gången på många år, har jag tagit mig tiden till att fundera. Nu har jag haft tid till att ta emot tankar som kommer till mig. Tankar om att börja lägga fler pusselbitar som handlar om mitt "hästälskande". Dessa tankar har kommit till mig nu mer och mer under sensommaren/hösten, och jag vet själv att det är så tydligt varför. Min älskade häst har gett mig flera signaler nu; bekräftat mina tankar på olika sätt. Han har verkligen uppfört sig annorlunda! 

Han har spridit en tydligare harmoni till mig. Så fort jag umgåtts med Ojiji nu under de senaste två veckorna ungefär, så har han tittat på mig mycket. Jag tänker så mycket mer på honom nu också. 

När jag tänker på Ojiji så står han framför mig. Snett framför mig, nära. Och ser på mig sådär igen. 

När jag nu låtit mig själv att ta in, känner jag att kärleken till Ojiji är så stark. Det tycker jag alltid att den varit, men nu Känner jag det så tydligt. Två gånger under de senaste veckorna har jag börjat gråta när jag umgåtts med honom. Bara för att jag älskar honom så mycket. Precis så blir det ibland när jag är med Tuvalie, kärleken sköljer över en. Jag har fått den känslan tidigare när jag ridit Ojiji och han varit så där särskilt underbart fin, och tårarna börja rinna,  men det har inte hänt tidigare när vi "hängt" med varandra utan att rida. Jag får känslan av att han vill få mig att förstå mer och jag tror jag börjar göra det nu. Jag ska släppa det sista av gamla vanor och gammalt tankesätt. 

Jag kommer inte att få mer tid till att vara i stallet nu eller nästa vecka. Inte heller nästa månad eller efter det, men jag ser min häst (och även andra hästar) med nya ögon nu kan man säga. En pusselbit i taget. Lära mig mer. Vi lever en kort stund här på jorden. Jag börjar se någonting "mer" nu. Det tyckte jag att jag gjorde tidigare också, men nu har fler bitar fallit på plats. Jag blir lugnare av det jag upptäcker och det är en otroligt skön känsla. 

Jag började följa en norsk tjej som heter Matilde Brandt på Insta /FB för ett tag sedan, och hon skriver så fint om sin häst (och lägger upp fantastiska bilder). Hon beskriver kärleken till hästen på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Det stämmer så bra med hur jag känner! 

Jag vill nu hitta på massor av saker med min fina häst och vi hade bl a bokat in ett par kurser, men krångel med hans hovar ställde till det så det bidde inget av det. Vi får ta nya tag och finner säkert olika vägar till utveckling nu och framöver. 

Jag och min älskade häst! 

I morse hann vi med en härlig tur i septembersolen. För övrigt har helgen mest innehållit renovering. Förhoppningsvis jobbar vi fram ett fint vardagsrum innan jul! Mormor och morfar har varit på besök, och farmor och farfar kom upp och hälsade på också. Solen har lyst på oss <3

Det blev bra!

Vi fick tag i en skylift så det blev en hel del gjort i helgen. Min kära häst lyckades bli halt men det blev en bra helg ändå. (Han är redan mycket bättre). 

Micke kämpade på och for upp och ner med korgen. Envis som få, imponerande som vanligt! 

Summan av helgen är bl a en förlängd hängränna, monterad skorstenshuv och nya vindskivor på garage/verkstad. 

Före: 

Under: 

Efter:

Höga höjder! 

Jag har målat i massor, det fanns många detaljer som behövde en till strykning. Riktigt härligt väder i dag! 

Tidig morgon - vi ska upp, så klart! 

Fantastisk morgon!

Äpplena går att äta nu, snart klara! 

Det gäller att kolla plommonen varje dag så vi hinner plocka dem precis när de mognat, annars hinner fåglarna före oss! 

Världens finaste fux som snart är kry i alla hovar hoppas jag. I dag fick jag den finaste, varmaste gnäggande någonsin när jag kom ner till hagen. <3 Han har lugnat ned sig, så han är mer sitt vanliga jag nu. Och gosigare än gosigast! 

Hans mage har minskat rejält tycker jag, så det känns bra! I dag fick han sig en rejäl kli-omgång, och i dag var det nacke/man som var det bästa kli-stället! 

Jag blev så glad för jag fick pussa honom hur mycket som helst på mulen i dag. Oftast tycker han att det räcker med några men i dag sa han verkligen att jag fick pussa hur mycket som helst, och han pussade tillbaka! Älskade häst <3

Våra finaste mysisar. Våra älskade skatter! 

Nu är det strax god natt för oss. Mycket nöjda med helgen, så skönt att få detta gjort innan vintern! :-D

Inventering

Det blev en riktigt bra helg, det här. I fredags hade vi trevligt med fina middagsgäster, och sedan ramlade det in en drös med hästtjejer från Östersund vid 23-snåret. Skratt och surr och sedan var det natten. 

Lördag morgon åkte jag och Tuvis till Timrå och tittade på kvalitetstävlan med alla fina fyraåringar (hästar). Vi hejade på Karros fantastiskt fina häst och tyckte att de fick för låga poäng. Sedan var det dags att åka hem igen och då var vi så trötta så vi sov en stund. Jag for till stallet och inventerade Ojijis hormoner. Ha! Han har under de senaste två veckorna varit väldigt mycket extra beroende av damen i hagen. Skriker efter henne och vill bara ner till hagen igen. Vi gick upp till vinterhagen för lite avrastning/longering/circling. Jag ville se hur han betedde sig och det var mycket intressant. Jag förstod att han skulle reagera när vi gick "ända" upp dit. Stegringar, bakutsparkar, hopp, bockar, skrik, fullt ös! Phu! Mitt lilla vackra monster! Han lugnade ned sig lite efter ett tag så vi kunde avsluta. Det var nyttigt att få uppleva hans tillstånd och nu vill jag gärna ha några verktyg för att bättre veta hur jag själv ska agera. Jag kom på mig själv med att göra massvis med fel så planen är att Rosa ska få titta på oss någon dag snart. I dag gjorde vi samma sak fast nära hagen med damen i, och han var ovanligt lugn, mysig och fokuserad. Så någonting gott måste ha kommit ur fullt ös medvetslös-lördagen. Mitt fina hjärta!

Hej! 

Yvonnes nya stjärna - söt socker! 

Jag och O är anmälda till kurs i akademiskt markarbete om två veckor och jag blir ju lite nervös för att min kära häst ska studsa runt i Lögdö en hel dag, skrikandes efter sin dam. Gah! Han lär väl inte vara allt för förtjust i att vandra in i transporten och åka ifrån de andra, men vi behöver få komma iväg lite, det var så längesedan! Vi får försöka bädda för succé så gott det går. Han är fruktansvärt snygg i alla fall, när han springer runt och leker hingst! Och häftig att rida! :-D

Tomas tog några riktigt fina bilder på gnäggisen förra helgen! 

Lördag kväll var jag och Tuvis så trötta så vi slocknade tillsammans i hennes säng vid halv nio! Söndagen började med att jag kände mig utvilad, det var länge sedan! Strålande väder! Jag och Micke fick massor gjort ute på gården; ved, målade i skruvhål på fasaden, målade foder, njöt i solen! Vi inventerade vad vi vill hinna innan vintern och hoppas nu på att det finns en skylift att få tag i till nästa helg!

:-D 

Sedan åkte jag till stallet och fick som sagt en jättefin stund med min kära häst som var sitt allra bästa jag i dag, så himla gos! 

Älskar den här bilden som Fanny tog. 

Hem igen för att duscha och ta ut maten ur ugnen och bjuda farmor och farfar på middag. En mysig kväll mestadels ute i solen som en riktigt bra avslutning på en fin helg! Livet är gött! 

Vi mår bra allihopa och hittar mer och mer ett lugn i allt. Tuvis har lärt sig lite engelska och säger "Aj löv jo". Alltså vår flicka är bara för fin, lugnare och klokare tjej får en leta efter. <3 Micke trivs på sitt nya jobb och jag vet att det här är början på någonting riktigt riktigt bra för min bästa M! Är det någon som förtjänar det bästa så är det han! 

Underbar kväll! 

Underbar tjej!

De här två <3 

Livstecken!

Bloggtorka var det här... Lilla lillasyster frågade om det inte var dags för ett inlägg snart... Okej, några rader kan jag väl knappa ner.

Livet rullar på och jag prioriterar det verkliga livet. Jag blir mer och mer ointresserad av bloggandet, att läsa andras bloggar/texter på nätet, Facebook etc.

Instagram gillar jag; snabbt titta igenom flödet och kanske lägga upp någon bild själv. Det känns lagom, och jag finner inspiration när jag söker den. 

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. Sommaren är här, även om den inte är den soligaste. 

Vår bästa tjej som vi älskar så det värker i hjärtat, fyller tre år i slutet av sommaren. Tänk att just vi fick Tuvis, för snart tre år sedan. Jag tycker så synd om alla som inte har en Tuvis. 

Tuvis läser mycket just nu, läser högt för sig själv och för dockorna och nallen. Hon har börjat säga "vettu" då och då, och det låter kul :-)

Hon var med mig och red förra veckan. Vi red tillsammans på Ojiji, och hon älskade skumpet i traven, hon skrek av skratt! Det var helt fantastiskt att få rida ihop. Det ska vi snart göra om.

Jag tycker synd om alla som inte har en Ojiji också. Finaste snällaste killen har nyss fyllt 15 år. Inte farbror ännu. Vi har försökt att ha fokus på galoppen under de senaste veckorna, och det börjar märkas att han blivit starkare där, mycket härlig känsla! I förrgår gav han mig ett riktigt fint ridpass, både galoppirouetter och byten med kvalitet! Älskade häst! Vi har blivit lite hoppsugna också, vi skuttade över hela 25 cm! Vi ska bygga på eftersom och komma igång med hoppningen lite mer nu har vi bestämt. :-D

Han skadade hoven för ett tag sedan, men det verkade bara vara en s.k. stengalla som gick över av sig själv, skönt. 

Jag har börjat ge min 15-åring munkpeppar, så han ska tagga ner lite i sin förälskelse till flickvännen i hagen.  

Han är inte alls förtjust i det, men förhoppningsvis så får jag honom att äta det till slut så han blir lite mer.. Munk. Istället för galet skrikande förälskad! 

Hemma på gården är det lugnt med byggandet eftersom fasaden är klar! Hurra! Det fattas två fönsterfoder och lite annat smått och gott som ska fixas innan hösten. Helt fantastiskt! Det känns väldigt konstigt att kunna göra saker tillsammans som en normal familj, istället för att bara fokusera på byggandet. Jobb har vi givetvis ändå, men inga måsten förutom veden just nu.

I dag fällde vi träd! Nu ska vi få ljusare på gården och mera kvällssol. När det sista fixet på huset och träden är borta ska jag ta några bra "efter-bilder" och visa. Det blir så bra, så bra! 

Den här sommaren gör vi allt möjligt, jobbar, umgås, och njuter av att få vara lediga tillsammans! Här är några bilder från de senaste veckorna: 

Starten av etapp två av ny fasad, nya fönster och tilläggsisolering som nu är Klart! 

Ojiji betar, mår gott och blir tjock!

Tuvis hjälper till med bygget. 

T tar hand om skadad O.

<3

Bad på Tranviken

Faster- och kusinbesök <3

Med mormor på Spikarna.

Roliga saker har hänt denna sommar, Micke har fått nytt jobb, mormor har fått jobb här och hon och morfar ska flytta hit i höst! Kajsa och Erik ska flytta hit de med, efter jul! Underbart! 

Mer roligt ska hinnas med framöver, bl a camping och Östersund. Vi hoppas på ett något mer pålitligt väder med mycket sol. 

Nu fick jag ner några rader här, det var bra gjort tycker jag! 

Snygga till

Hej, tycker du att jag är snygg? <3

Snygga till är temat just nu. Micke och jag tog tag i några surdegar här hemma under påsklovet. Jätteskönt att få dessa surdegsfoder, lister och socklar på plats. 

Känslan när surdegarna är borta överträffar mycket! Jag har även hunnit fräscha upp i köket. 

Tjusig herre utanför köksfönstret.

Skåpluckorna och panelen behövde målas på lite. Mitt älskade gamla kök! Vi är glada över att det gick att snygga till köket när vi flyttade in, utan att behöva byta det ännu. Jag älskar ju luckorna och handtagen och diskbänken! Självklart finns en tanke på ett helt nytt kök längre fram, men vi är glada att vi kan få ha köket som det är ett tag till! 

Charmiga, gamla kök!

Ute på gården snyggas det till för fullt - fula, stora huset är rivet och borta, tack vare mycket hjälp av farmor och farfar! Det är inte mycket kvar att köra på tippen nu. 

Snygg karl river fult hus!

Massor av gammalt järnskrot är bortfraktat och sålt också, ca fyra ton! Vansinnigt bra, mycket ljusare och mer öppet på gården. 

Ojijis hovar behövde snyggas till också, jag var riktigt duktig och filade dem för cirka två veckor sedan. 

Se skillnaden! Hoven närmast i bild har jag filat, rundat av. Den andra är lång och ful. 

Hovarna fick en omgång av riktiga hovis också, perfekt tajming nu inför kursen på lördag. Ojijis hovar är i princip helt utan sprickor, och det har aldrig hänt tidigare! Det är bästa kvittot på att han inte ska ha järnskor på fötterna. Det blir inte sämre av att han dansar fram vackrare än någonsin heller, bästa passet hittills i måndags! 

Yvonne fångade oss på bild i söndags kväll. Ljuset! 

Mitt röda guld! 

Min pärla fick lite vila då vi var i fjällen över påsk. Men nu är vi på G, kurs för Birgitta J om tre dagar! Längtar! Hade jag fortfarande ridit vanlig dressyr hade jag knappast sett fram emot att åka på träning, eftersom jag inte ridit mer än 3-4 dagar i veckan under vintern, och inte kunnat träna på ridbana. Då var det så viktigt att verkligen vara igång. Det är vi inte nu, men det gör inte ett endaste dugg! Det är just det jag älskar med den Akademiska ridkonsten - det känns alltid bra att rida även om vi inte tränat på länge! Det är kanske just det som är grejen, man blir aldrig riktigt ur form med denna träningsform! Hästen känns alltid mjuk, samarbetsvillig, glad, stolt - det är alltid sådan glädje! Sen är det ju så att jag har världens bästa häst! Han känns bara fantastisk jämt! I måndags var han som sagt så fin så jag fick tårar i ögonen. Hängande tygel, skolskritt och piaff endast genom min höjda tonus. Han var så med mig, både fysiskt och mentalt. Otrolig känsla! Mycket svanskli fick han efteråt! 

Tuvis har varit med till stallet två fredagar i rad, och ridit på alla tre hästarna. Cappe är dock favoriten att rida på. Ojiji gnäggade två gånger när han såg mig och Tuvis på väg till hagen i fredags! Ojiji har aldrig gnäggat två gånger i rad till mig, så det måste ha varit en varsin gnägg vi fick! (Eller så var båda till Tuvis, för han var verkligen glad över att se henne)!

Jag frågade Tuvis vad hon ville ha för djur på hemma på gården. "Tre hästar och två kor", svarade hon snabbt. Sedan tillade hon: "Mormor sa att jag ska ha en åsna också". Vi får väl se. 

Bästa busTuvis!

Snart är det långhelg, ridkurs med min O, och tid med min M och min T. Det kan inte bli bättre!